Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 14 december 2012

Gör Luleå till ett Fjollträsk

av Åsa Petersen

Kommer ni ihåg vilket liv det blev om mina första krönikor i Kuriren? Jag skrev att Norrbotten måste rymma mer än basindustri. Och att Luleå är en viktig motor för länet. Läsarkommentarerna var många och upprörda. En av de mer direkta löd:

“Vänligen ta ditt Stockholmsresonemang och flytta tillbaka till Fjollträsk!”

Att påstå att skogen, malmen och vattnet inte räcker – att Norrbotten även behöver en tjänstesektor och ett kulturliv – var inte populärt. Hur kunde jag komma dragande med sådant trams mitt under basindustrins enorma investeringsboom?

Jag ifrågasatte inte bara den norrbottniska samhällsstrukturen, utan även den norrbottniska självbilden. Folk som tyckte sig ha patent på att vara norrbottningar blev naturligtvis skitsura när jag kom och försökte omdefiniera alltihop.

Jag tänker på de vildsinta veckorna när jag läser vad Lars Westin, professor i regionalekonomi vid Umeå universitet, säger i Kuriren. Han menar att det är lika viktigt att satsa på människor som på råvaror. Annars riskerar regionen att dö så fort efterfrågan på råvarorna sinar.

– Man binder upp hela regionen till en struktur som är kopplad till naturresursen. Men vad händer då när det inte är lönsamt att handla med naturresursen och tekniken effektiviseras? Jo, då friställs människor och om det inte finns en differentierad arbetsmarknad flyttar människor därifrån vilket innebär att skatteintäkterna i regionen minskar och levnadsstandarden sjunker.

Regioner som Norrbotten, med väldigt stora naturresurser, riskerar alltså att förlora på sina egna guldgruvor. Näringslivet blir för enahanda och därmed för sårbart.

Lars Westin menar att storstäder är det bästa motgiftet mot naturresursernas förbannelse. Stora städer lockar nämligen de många människor som krävs för att garantera en regions överlevnad.

– Man måste börja inse att människorna är en större resurs än naturresursen. Har du inte människorna har du inte heller kunskapskapitalet eller det sociala kapitalet och då lämnar människorna regionen, det är fakta.

Forskningen visar att människor söker sig till städer med minst 100.000 invånare. Luleå är inte en stad i den storleksklassen, och kommer förmodligen inte att bli det på många år. Återstår då för oss att bygga ett Luleå som ändå fungerar som en storstad. Med tät bebyggelse, ett brett kulturliv och en stark handel.

Förutsättningen för det är fler höga hus i stadskärnan. Så många människor som möjligt måste leva så nära varandra som möjligt. En verklig stad kan nämligen aldrig överleva utan människor som faktiskt bor där. Som gör de flesta av sina inköp i mindre butiker i centrum. Som använder restauranger och kaféer som sina vardagsrum. Som helt spontant kan lösa en biljett till en konsert eller teaterföreställning.

Storstadskänslan bygger inte bara på yttre, fysiska ting. Lika viktigt är ett klimat som låter människor vara sig själva.

Richard Florida, professor i Toronto, analyserar stadssamhället utifrån sociala och ekonomiska teorier. Det viktigaste är, enligt honom, att skapa en miljö där människor har en möjlighet att utvecklas och där det råder en hög grad av öppenhet och tolerans:

“Dels för att skapa trivsel, men också för att man ska kunna ta in nya idéer.”

Florida mäter regioners öppenhet och tolerans genom att granska hur immigranter välkomnas, hur hbt-personer trivs och vilka möjligheter kulturarbetare har att verka. Ju större fördomar och ju mindre kultur – desto färre som vill leva i staden.

Ja, ni märker. Jag har inte ändrat mig sedan mina första krönikor. Jag tänker inte flytta tillbaka till Fjollträsk. Tvärtom vill jag göra Luleå till en sådan levande och öppen stad som nedsättande kallas för ett fjollträsk. Det vill jag göra för Norrbottens överlevnads skull.

› Läs artikel