Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 21 december 2012

Karl-Bertil Jonsson har mitt julehjärta

av Åsa Petersen

Nu hänger adventsstjärnan i mitt köksfönster, den lyser mjukt och jag tycker om det. Tycker att den sprider frid.

Men det dröjde till den tredje advent innan jag julpyntade. För min del var det nära att den här julen inte blev av över huvud taget. Jag jobbade mycket och var lite vissen, tappade helt lusten inför storhelgerna.

Det är ju så många måsten med jul. Pynta, stöka, baka och griljera forever tills alla ligger utmattade framför Kalle Anka med segt knäck mellan tänderna.

Jag säger inte att julen är hemsk. Jag säger bara att jag fattar om folk inte orkar, om de blir helt tokiga av att gå in på Facebook just nu. För varje nytagen bild på nybakta lussekatter är det någon som känner sig misslyckad, som inte ens vet hur man blandar jäst med vatten.

För man har väl jäst i lussekatter? Jag vet inte riktigt.

Ändå är allt det här bara lyxproblem. Det stora problemet med julen är så klart inte mina frånvarande huslighetsgener. Utan fattigdomen och ensamheten.

På julen räcker det inte med att vara glad. Då ska vi vara rika också. Hur ska vi annars ha råd med alla julklappar, julskinkor och julresor som ska införskaffas och fotograferas för att manifestera att det är högtid igen?

Frälsningsarmén i Luleå har bråda tider just nu, berättar deras socialarbetare Elisabeth Carlén i Norrbottens-Kuriren. Till henne kommer människor som inte har råd att köpa en billig julskinka eller nödvändiga kläder och skor. Som behöver hjälp med att betala elräkningen eller en del av hyran över helgerna.

De kan till exempel få en matcheck på Ica, giltig för allt utom tobak och öl.

– Telefonerna ringer hela tiden nu och folk kommer hit. Det kan vara personer som blivit arbetslösa, eller hamnat i missbruk, pensionärer och ungdomar som har svårt att klara sig. Det är ju så här i livet att ingen är garanterad någonting. Det kunde varit du, säger Elisabeth Carlén.

Det kunde även ha varit jag som riskerade att sitta ensam över jul.

När människor försvinner in i sina kärnfamiljer – lyckliga, olyckliga eller bara av gammal vana – är det alltid någon som blir över. Och det är det pinsammaste av allt i juletid, förutom fattigdomen. Att inte ha någon att fira med. Vad är man då för en sorts människa, i samhällets ögon?

För andra året i rad anordnas en alternativ jul i Luleå. På julafton mellan klockan 13 och 18 blir det mat, trivsel och underhållning på Café Glimten, Trädgårdsgatan 23. Arrangemanget är drogfritt samt religiöst och politiskt obundet.

“Sitt inte ensam på julafton – kom och delta i Gemenskapsjul istället!” står det i den fina inbjudan på Facebook.

Förra året kom ungefär 80 gäster. Det var en himla blandning, berättar Ewelina Edenbrink, en av arrangörerna. Pensionärer, ensamstående mammor med barn, några grabbar från boendet för ensamkommande flyktingbarn, kändisar från Storgatan och helt vanliga Svenssons.

– Det var awesome. Det blev så mycket jul för att folk var där och slappnade av.

Julen borde så klart handla om sådant här. Att mota människors ensamhet och fattigdom, att låta alla ta plats i värmen. Men i år har julen kidnappats av en småsint folkstorm som protesterar mot att Disney, helt på eget bevåg, väljer att klippa bort en rasistisk stereotyp docka ur en av sina julfilmer.

“Muslimerna tar julen ifrån oss!” och “Varför får man inte säga negerboll längre!” gapas det inskränkt och människofientligt i Disneydebatten, som sänker ett löjets skimmer över hela det svenska julfirandet.

Tur ändå att Karl-Bertil Jonsson finns. På julafton klockan 19 sjunker samtidens urspårade juldebatter undan. Då berättar Tage Danielsson sin saga om en 13-årig pojke som tar från de rika och ger åt de fattiga, med hjälp av sin förmögna fars taxeringskalender.

Karl-Bertil Jonsson har för alltid mitt julehjärta.

› Läs artikel