Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 7 december 2012

Ursäkta inte rasisterna

av Åsa Petersen

I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna står det: “Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.”

Det är en rättighet som väldigt många människor använder sig av. Allt fler av oss flyttar långa sträckor, mellan länder och världsdelar. Antalet personer som lever i ett annat land än de föddes i har fördubblats på 25 år. Människorna som flyttat längst, mellan länder och inom stora länder, skulle tillsammans utgöra världens folkrikaste nation om de vore en.

Migranten är, kort sagt, den nya världsmedborgaren.

Den stora omflyttningen av människor i världen underlättas av nya transporter och informationsteknik. Flygtrafiken och internet binder samman kontinenter på ett helt annat sätt än tidigare. De som vill stoppa invandringen till Sverige borde alltså kräva att internet släcks ner och att flygplatserna stängs.

Samt själva sluta röra sig i världen. Det duger inte att i ena stunden säga att Sverige har för många “invandrare” – för att i nästa stund hävda sin egen rätt att jobba utomlands. Eller att vara främlingsfientlig och samtidigt planera att tillbringa ålderdomen vid någon av världens solkuster.

Den som anser att immigrationen hotar “svenskheten” glömmer att vårt land, för inte särskilt länge sedan, var en utvandrarnation. Att migrera är alltså en del av svenskhetens historia.

– Mellan 1850 och 1930 utvandrade 1,3 miljoner svenskar, främst till USA och Brasilien, för att undkomma svält och söka ett bättre liv, sa den antirasistiska föreläsaren Anna-Lena Lodenius på mångfaldsdagen i Luleå i måndags.

Hon berättar hur svenska kvinnor betraktades i länderna de utvandrade till. Naturligtvis var de aningslösa lantlollor, med stora blå ögon och tjocka gula flätor, som riskerade att hamna i klorna på illvilliga bordellägare.

Fördomarna mot “de andra” har funnits i alla tider. Förut drabbades migrerande svenskar. Nu drabbas immigranter till Sverige. Förklenande myter haglar runt öronen på människor som flyttar eller flyr till nya länder på andra sidan jorden. När dessa människor egentligen är starkast av oss alla. De har tillräcklig livsgnista, nog stora drömmar om frihet, för att bryta upp och lämna allt.

I den svenska debatten om invandringen och flyktingmottagningen sägs ofta att “vi måste lyssna” på människor som uttrycker främlingsfientliga åsikter. Särskilt Sverigedemokraternas sympatisörer framställs som offer för en ny och svår tid. Rent rasistiska uttalanden och handlingar ursäktas som förståelig rädsla och osäkerhet.

Jag undrar, vem står på immigranternas sida i ett sådant samhällsklimat? Vem hävdar människans okränkbara värde om det blir viktigare att förstå rasismen än att försvara människorna som rasismen kränker?

I tider när främlingsfientligheten ökar måste humanismens röst vara särskilt stark. Charles Barton, som coachar LF Basket, är en sådan röst. Han växte upp i Ohio, blev amerikansk basketstjärna och kom till Luleå på 1970-talet. Nu märker han hur det svenska klimatet hårdnar, hur rasismen blir mer påtaglig.

“Man måste ta ställning mot den här skiten”, säger Barton till Norrbottens-Kuriren och liknar Sverigedemokrater med järnrör vid hatiska röster i USA.

“Nu under det amerikanska valet kunde man höra vita människor säga ’Vi ska ta tillbaka vårt land.’ Vadå, vårt land? Det var era förfäder som tog landet från min farmor, hon var indian, och hennes folk. Den här världen är inte min, inte din eller någon annans. Det finns ingen som äger land. Det är just det som är problemet, den mentaliteten: ’Det här är mitt, du tar något ifrån mig.’ ”

Jag önskar att fler människor lyssnade på Charles Barton. För den människa som slutar försöka äga ett land vinner samtidigt en hel värld.

› Läs artikel