Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 30 januari 2013

Tunaskolan behöver en haverikommission

av Åsa Petersen

Väggmålningen på Tunaskolan tas bort, meddelande skolchefen i Luleå idag. Betyder det att saken är utagerad? Att allt är frid och fröjd igen?

Nej, inte på långa vägar. Tunaskolan må ha allvarliga problem med sexism, manifesterade av rektorn Agneta Hedenström som tycker att målningen är ”humor”. Men det största problemet är hur illa Tunaskolan behandlar sin elev Astrid Johansson, 14 år.

Hon var den första som kritiserade väggmålningen. Protesterade mot att den framställer sexuella trakasserier som något roligt.

– Folk kan inte bara lulla på utan att tänka efter, det är faktiskt barn det handlar om, säger Astrid Johansson i Svenska Dagbladet.

De senaste dagarna har hon fått ett massivt stöd i sociala medier som Facebook och Twitter. Över hela landet beskrivs Astrid som en hjälte, som vågar stå upp för sina åsikter. Men hur har Astrid Johansson bemötts av de vuxna på Tunaskolan?

– Ingen på skolan har pratat med mig om det här. Inte lärarna och inte rektorn, berättar Astrid Johansson i P3 Nyheter.

Istället för att ta Astrids åsikter på allvar, och samtala med henne, har skolan satt upp ett anslag bredvid väggmålningen. Under rubriken ”Elevdemokrati” står det:

”På grund av den debatt och uppståndelse denna väggmålning fått i media har vi på Tunaskolan anordnat en enkätundersökning bland eleverna. Enkäten visade att 98% av eleverna vill ha kvar målningen på skolan. Den visade även att 99,1% av eleverna inte mår dåligt av bilden.”

Inte nog med det. Under den ironiska rubriken ”Skolans kändaste målning” har skolan hängt upp kommentarer av typen: ”Hur kan man på allvar bli kränkt av det här? Hur är det psykiskt möjligt? Har folk verkligen så få riktiga problem i sin vardag?”

När en elev är kritisk mot Tunaskolans handlingar väljer alltså skolan att genomföra en enkätundersökning för att vända de andra eleverna mot henne. Man anslår skriftliga hån mot den kritiska eleven på skolans väggar. Utan att säga ett ord till eleven. Det är ett maktmissbruk som saknar motstycke. En mobbning så grov att jag har svårt att hitta orden. Skolans agerande mot Astrid är både förlöjligande och osynliggörande. Och det är vuxna som gör det mot ett barn, vuxna i en maktrelation till barnet.

Astrid Johansson uppför sig visserligen inte som ett barn. I intervju efter intervju förklarar hon lugnt och metodiskt vad hon tycker är fel med både målningen och skolans bemötande av henne. I P3 tillägger hon:

– Ingen säger någonting alls utom mina närmaste vänner i klassen. De flesta är tysta och viskar när jag går förbi.

Sådant ska inte en 14-åring, hur stark och klok hon än är, behöva handskas med i sin skola. Sådana stämningar ska inte en skola piska upp mot en av sina elever. Men det är tyvärr precis vad som har hänt.

Via skolchefen i Luleå meddelar rektorn att Tunaskolan nu behöver arbetsro, ”för att kunna hantera detta på ett bra sätt.” Med tanke på hur katastrofalt Tunaskolan hittills har hanterat hela situationen, saknar det uttalandet varje form av trovärdighet.

Tunaskolan behöver inte arbetsro utan en haverikommission: Hur kunde det gå så fel? Hur kunde skolan ens komma på tanken att agera på detta sätt mot en av sina elever? Hur ska någon elev på Tunaskolan någonsin igen våga protestera mot missförhållanden?

Jag vill kräva en ursäkt åt Astrid Johansson, men det räcker inte. När medierna har slutat rapportera och nätet har slutat koka ska Astrid fortsätta att gå till skolan varje dag. Kommer hon att behandlas väl eller ska hon fortsätta frysas ut och förlöjligas?

På vilket sätt tänker Tunaskolan gottgöra hur de har behandlat Astrid, och säkerställa att något liknande aldrig händer igen?

Inte bara Tunaskolans ledning, utan även de ansvariga för skolan i Luleå kommun, är skyldiga att svara.

› Läs artikel