Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 22 februari 2013

Kärleken är större än hatet

av Åsa Petersen

Med tanke på näthatet får jag ofta frågan: “Funderar du någon gång på att sluta skriva för att slippa alla elaka kommentarer?” Det är i grunden en sympatisk undran. Den utgår från att det finns en mänsklig gräns, något som ingen människa ska behöva utstå.

Ändå blir jag provocerad. Självklart slutar jag aldrig att skriva. Då har ju näthatarna vunnit, besegrat mig med precis den sexism jag bekämpar när jag skriver. För det är i hög grad sexism som näthatet bygger på. Åtminstone det näthat som drabbar kvinnor.

Helt grundläggande i det näthat som riktas mot mig är att jag är korkad och därför borde hålla käften. Näthatarna kan inte förstå hur Norrbottens-Kuriren eller Aftonbladet kan upplåta sina spalter åt en så imbecill brud.

För näthatarna spelar det ingen roll vad jag skriver om. Skriver jag om könsorättvisor är det ett enda feministiskt tjat. Skriver jag om infrastruktur borde jag hålla mig till att skriva om sådant som jag förstår mig på, alltså så kallade kvinnofrågor.

Damned if I do, damned if I don’t. Och ovanpå det ständiga anspelningar på mitt kön, mitt utseende och min sexualitet. Näthatarna är män som tycker
att kvinnor ska fråntas sitt människovärde och behärskas.

Särskilt tydligt blir det när jag skriver antirasistiskt. Så fort någon av mina texter länkas på någon högerextrem hatsajt har kvinnohatet julafton. Ibland är det svårt att veta vad rasisterna egentligen hatar mest: De andra som i “invandrarna” eller de andra som i “kvinnorna”.

Är du inte en vit, heterosexuell man med attribut som högerextremister anser vara svenska: Var Vänlig Håll Käften.

Allt det här har debatterats livligt de senaste veckorna, sedan Uppdrag granskning sände sitt uppmärksammade reportage om näthatet.

Jag är glad för det. Många kvinnor i samhällsdebatten har levt med hatet och hoten i många år. Journalister, politiker, opinionsbildare eller bara privatpersoner som stiger ut i offentligheten för att hävda sin åsikt. När näthatet lyfts fram i ljuset definieras det som ett samhällsproblem, ett hot mot demokratin, som fordrar handling.

Jag skulle ljuga om jag sa att näthatet inte påverkar mig. Hån, hat och hot sätter spår i en människas liv. Det är obehagligt att läsa saker om sig själv som inte ens borde vara möjliga för en annan människa att skriva. Alla som någon gång har levt under hot har lärt sig att leva med säkerhetsåtgärder.

Men – och det här är ett viktigt men – för mig är det viktigt att inte överdriva näthatarnas roll eller antal. När hatkommentarerna flödar är det lätt att tro att motståndet är kompakt. Att just jag skulle vara en samhällsdebattör som hatas i breda lager.

Så är det naturligtvis inte. Hatarna är så gott som alltid anonyma. De har möjlighet att gömma sig bakom påhittade alias i tidningars kommentarfält och sociala medier. Där kan de även framstå som fler än de egentligen är, genom att använda flera alias var.

Anonyma hatiska läsarkommentarer är sällan värda att tas på allvar. De förtjänar ännu mer sällan ett svar, eftersom personerna som skriver dem inte vågar använda sina riktiga namn. Hat och hot hör samman med feghet.

Några som däremot är värda att tas på allvar, är alla de människor som rakryggat står för sina åsikter. Som mejlar mig, stoppar mig på Storgatan eller hejar på krogen efter mina krönikor. Som vill ha ett samtal om något som ligger dem varmt om hjärtat – eller bara uttrycka sin sympati.

Att vara krönikör och samhällsdebattör är till stor del att leva i gränslandet mellan kärlek och hat. Medan hatet är anonymt, har kärleken alltid ett ansikte.

Varje gång jag tar ställning mot rasism, sexism och homofobi ger de sig till känna, alla människor som tror på människovärdet.

De kloka och modiga är helt enkelt fler. Däri ligger hoppet om världen.

› Läs artikel