Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 15 februari 2013

Sverige får inte svika Sascha

av Åsa Petersen

I Boden ligger en 14-årig flicka apatisk. Vi kan kalla henne Sascha. Hon varken talar, äter eller dricker sedan den 19 november. Det var då Saschas familj, som kommer från Armenien, fick veta att Migrationsdomstolen inte låter dem stanna i Sverige.

Sascha har lärt sig svenska på bara ett år och tolkade beskedet åt sin pappa. Sedan föll hon ihop och tappade all kontroll över kroppen.

– Om vi inte får hjälp kanske min dotter dör, säger Saschas mamma till Norrbottens-Kuriren.

I lördags hade Apatiska för nybörjare premiär på Norrbottensteatern. Pjäsen är skriven av Jonas Hassen Khemiri och skildrar åren runt 2005 då apatiska flyktingbarn for mycket illa i Sverige. Barnens apati förklarades med att de hade förgiftats – eller helt enkelt simulerade. Alltså låtsades vara sjuka. Regeringens egen utredare deltog i misstänkliggörandet.

Riksdagen, eller rättare sagt Socialdemokraterna och Moderaterna, röstade nej till en amnesti för de apatiska flyktingbarnen. Migrationsministern Barbro Holmberg (S) välkomnade beslutet med orden: “Allt annat hade varit en humanitär katastrof.”

Kulmen kom när Svenska Dagbladet skrev att polisen misstänkte att apatiska flyktingbarn hade blivit förgiftade. En handläggare på Migrationsverket hävdade att föräldrar tog med sig barn till Sverige “för att offra i asylprocessen”.

Det var en svår dag för alla oss som hade kämpat för att de apatiska barnen skulle få stanna i Sverige. Hade vi blivit lurade? Var barnen utsatta för förfärliga övergrepp som vi hade förbisett?

Nej. Det blev inga åtal. Tester visade inga spår av förgiftning. Vårdpersonal som hade jobbat med de aktuella barnen kallade misstankarna “bisarra”.

Apatiska för nybörjare ställer viktiga frågor. Hur kunde det bli så här? Hur kunde myndigheterna vägra att lyssna på svenska barnläkare och internationella experter, som på vetenskaplig grund tillbakavisade alla uppgifter om förgiftning och simulering?

Jag har funderat under åren som gått. Jag kan bara komma fram till att makthavarna till varje pris, förmodligen av ekonomiska skäl, ville undvika att ge de apatiska barnen uppehållstillstånd i Sverige. Då krävdes att de apatiska barnen och deras föräldrar misstänkliggjordes och avhumaniserades – så att de inte skulle omfattas av vanlig enkel solidaritet och människors ansvar för varandra.

I Apatiska för nybörjare försöker barn övertyga myndighetspersoner om att deras kompis verkligen är sjuk. Hon spelar inte sin apati. Barnen möter en mur av arrogans från makthavarna och känner stor frustration.

Det påminner om kampen för Niada i Luleå 2005. Niada var 17 år, läste på naturprogrammet och älskade att dansa. Sedan slet avvisningsbeslutet, rädslan för att återvända till Albanien, sönder hennes liv. Niada blev apatisk och fick matas med sond. Hennes vänner kämpade hårt för att hon skulle få stanna.

De lyckades till slut. Niada fick uppehållstillstånd i Sverige och det fula spelet om de apatiska flyktingbarnen avslöjades av journalisten Gellert Tamas.

Nu, när nya barn ligger apatiska, måste lärdomarna av skandalen runt 2005 dras.

För det första att apatiska barn och deras föräldrar inte får misstänkliggöras. Dessa barn simulerar inte – de orkar bara inte leva längre när avvisningsbeslutet slår livet i spillror. Barn har många sätt att leva ut oerhörd skräck. Apati är ett.

För det andra att apatiska flyktingbarn aldrig igen får mötas av sådan arrogans från myndigheter och politiker. Det måste vi alla se till. I Boden engagerar sig både Röda korset, Rädda barnen och kyrkor för Sascha och hennes familj.

Människovärdet är inte självklart. Det måste försvaras om och om igen. Inte minst när det angrips
av makthavare som glömmer att de har med människor
att göra.

› Läs artikel