Åsa Petersen

Mina påskpresenter 2013

30 mars 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Glad påskafton! Solen skiner allt längre dagar, fast det nyss kändes som om ljuset hade slocknat för evigt. Vårkänslorna vaknar någonstans långt inne i kroppen.

Vi är halvvägs till sommaren. För mig som krönikör är det dags att göra kvartalsbokslut. Ja, jag menar inte ekonomiskt som någon direktör. Utan mer känslomässigt som den samhällsdebattör jag är.

Var så goda, här kommer mina påskhjärtan (och ett påskris) 2013.

Kvinnojourerna

Medan många är upptagna med att hojta “Jämställdheten har gått för långt!” arbetar kvinnojourerna med att rädda liv. På kvinnor och barn som måste fly från mäns fysiska och psykiska övergrepp.

Kvinnojourerna har ibland stöd från samhället, men bärs upp av ideella krafter. I veckan berättade kvinnojourerna i Norrbotten att de ska bli bättre på att stödja äldre kvinnor som drabbas av våld.

– Det handlar ofta om kvinnor som fått stryk hela sitt äktenskap och misshandeln upphör ju inte för att paret blir äldre, sa kvinnojourernas Vega Fogman till Kuriren.

Mitt påskhjärta bankar för evigt för kvinnojourerna.

Pajalaborna

Bara tre månader efter den första salvan sprängdes kom beskedet: Gruvan i Pajala blev över två miljarder kronor dyrare än beräknat.

Sedan dess har Northland Resources framtid varit osäker. Går bolaget i konkurs? Tar någon annan över malmbrytningen? Och vilket ansvar tar egentligen Northlands ledning för sitt ekonomiska haveri?

Mitt i stormen står Pajalaborna med tornedalsk is i magen. De som har låtit sin bygd blomstra i takt med gruvbygget. Startat företag, välkomnat nya innevånare, stått för mat och husrum.

Systrarna Heidi och Pia Pieskä, uppvuxna i Pajala, har öppnat en present- och inredningsbutik. “Vi tror på Pajalas framtid”, säger de.

Jag tror på Pajalabornas kraft. Med eller utan Northland.

Norrbottensteatern

Författaren Jonas Hassen Khemiri skrev ett öppet brev till justitieminister Beatrice Ask om hur det känns att drabbas av den svenska rasismen. Ingen annan svensk text har delats fler gånger i sociala medier.

Just nu spelas Khemiris pjäs Apatiska för nybörjare på Norrbottensteatern. Uppsättningen har fått lysande kritik. Den ställer angelägna frågor om svensk flyktingpolitik och människors ansvar för varandra. Vad händer när “vi” börjar avhumanisera “dem”?

Med Apatiska för nybörjare visar Norrbottensteatern sin vilja och förmåga att ställa kulturen mitt i samhället, som ett kritiskt öga.

Dit går jag när hjärtat behöver vrede.

Teg Publishing

Bröderna Jonas och Anders Teglund, från Porsön i Luleå, har gjort snabb succé med sitt indieförlag Teg Publishing. De ger ut artister som Mattias Alkberg och poeter som Pernilla Berglund.

Po Tidholms reportagebok Norrland har skapat en livsviktig debatt om vad som egentligen är centrum och periferi, vem som tar sig rätten att definiera Sverige. Boken hade release i restaurangvagnen på ett Norrlandståg.

Teg Publishing står för god musik och litteratur, men det blir aldrig provinsialistiskt och “Norrland är bäst, ingen protest!” Norrländsk kultur har bara fått en ny väg ut i världen.

Det är inte så bara, förresten. Teg Publishing belönades med priset Årets indie på Manifestgalan.

Socialdemokraterna i Luleå

Ibland kan man undra om Socialdemokraterna i Luleå ska utse ett nytt kommunalråd eller en påve? Till och med Niklas Nordström, den kandidat som verkar hetast, har sagt att “det kommer att stiga vit rök” när valet är klart.

Olika namn lanseras av initierade källor, men ingen påtänkt kliver fram och säger “Välj mig! Det här tänker jag göra med makten om jag får den!”

Luleåborna får snällt vänta på att arbetarkommunen genomför sin nomineringsprocess och vaskar fram ett namn som sedan väljs i enighet. Precis så omodernt som det alltid fungerar när Socialdemokraterna väljer sina ledare.

Vad vore egentligen så farligt med att blanda in väljarna i valet, att låta Luleåborna ställa sina frågor till flera kandidater i öppen debatt? Jag fattar bara inte.

Socialdemokraternas påveval får mitt påskris 2013.

Läs artikel ›

Vi är många som har fått nog nu

22 mars 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Vi är många som vill ha ett Sverige och ett Norrbotten för alla. Vi är många som säger att det är nog nu.

I slutet av januari berättade Norrbottens-Kuriren en både mörk och ljus historia om främlingsfientlighet och civilkurage.
En kustbuss mellan Luleå och Umeå hade blivit tio minuter försenad, i väntan på anslutande resenärer från Boden. Då tog busschauffören upp mikrofonen och förklarade förseningen med att bussen var tvungen att vänta in några “nysvenskar” som skulle hälsa på släktingar i Västerbotten.

– De här nysvenskarna är tydligen viktigare än oss svenskar, sa han bland annat.

Marita Lundgren var en av de resenärer som reagerade starkt. Hon gick fram till chauffören och sa
“Nu lägger du av, det här är inte okej”. Då blev han tyst. Sedan tog han upp mikrofonen igen och bad om ursäkt.

– Man låter inte så där om människor som flyr från sina hemländer, sa Marita Lundgren till Kuriren.

Lars Nilsson, trafikchef på Länstrafiken i Norrbotten, tvingades uttala sig.

– Vi tar självklart avstånd från det här. Vi har nolltolerans mot kränkningar av våra resenärer, försäkrade han.

De senaste veckorna har jag tänkt mycket på både främlingsfientlighet och civilkurage.

Polisen har jagat papperslösa genom att id-kontrollera människor bara på grund av deras utseende. Justitieminister Beatrice Ask viftade undan kritiken om att det är rasistiskt. Hon hävdade att upplevelsen av diskriminering hos dem som id-kontrolleras är “personlig”.

Då skrev författaren Jonas Hassen Khemiri ett öppet brev till Beatrice Ask. Han föreslog att de byter skinn för en dag, för att justitieministern ska förstå hur det känns att bli särbehandlad på grund av sitt utseende:

“Jag önskar att du hade varit med mig i polispiketen, Beatrice Ask. Men du var inte det. Jag satt där ensam. Och jag mötte alla förbipasserande blickar och försökte signalera att jag inte var skyldig, att jag bara hade stått på en plats och sett ut på ett visst sätt. Men det är svårt att argumentera för sin oskuld i baksätet av en polisbuss.”

Jonas Hassen Khemiris öppna brev publicerades i Dagens Nyheter. Den första dagen lästes det 250.000 gånger, bara på nätet. Senast jag kollade hade brevet delats nästan 155.000 gånger på Facebook och 7.000 gånger på Twitter.

Om inte det är en folklig markering mot rasism, så vet inte jag vad som är det.

En kritikstorm av samma styrka möter just nu migrationsminister Tobias Billström, som i en intervju med DN sa:

– Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50-60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.

Billström har bett om ursäkt för sitt uttalande – och Fredrik Reinfeldt har sagt att det var olämpligt – men det spelar ingen roll.

Kritiken tystnar inte. En svensk migrationsminister kan tack och lov inte uttrycka sig rasistiskt och komma undan med det.

I Råneå vittnar familjen Almallak, som har nekats uppehållstillstånd i Sverige men inte vågar återvända till Palestina, om stödet de möter från omgivningen.

– Vi tackar alla som ställer upp för oss, vi har en stor familj i Råneåborna, sa pappan Mohammed Almallak till Kuriren i måndags.

När främlingsfientliga och rasistiska uttryck blir allt vanligare – även från samhällets yttersta makthavare – är det lätt att tappa hoppet om människovärdet: Är det så här vi ska behandla varandra? Ska klimatet vara så här isande kallt?

Då ligger hoppet i motkrafterna. Bussresenärerna som säger åt sin chaufför att skärpa sig. Råneåborna som kämpar för sina palestinska vänner. Alla som visar var de står, om så bara genom att dela en antirasistisk text på Facebook.

Vi är många som vill ha ett Sverige och ett Norrbotten för alla. Vi är många som säger att det är nog nu.

Läs artikel ›

Det norrbottniska taket är på väg att höjas

19 mars 2013
Publicerad av NLL

Det är någon vecka sedan nu. Men den internationella kvinnodagen 2013 kommer att finnas kvar i mitt hjärta länge. Det var då jag verkligen påmindes om den feministiska kraften i Norrbotten. Varför ska kvinnodagen finnas? Borde inte kvinnor och män äga årets alla dagar tillsammans?…

Läs artikel ›

Delade turer hotar äldreomsorgen

15 mars 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Norrbotten har sedan länge problem med utflyttning. Unga människor med ett intresse för omsorgsyrken kommer att fly länet om situationen inte förbättras.

Tänk dig att du jobbar fyra timmar på morgonen. Och fyra timmar på kvällen. För håltimmarna mitt på dagen får du ingen ersättning. Kanske hinner du inte åka hem och vila mellan arbetspassen, eftersom resvägen är för lång. Även om du skulle hinna åka hem, hinner du inte gå ner i varv. För att du vet att du ska jobba om bara några timmar igen.

Få av oss skulle vilja arbeta under sådana villkor. Men många gör det ändå. Framförallt inom äldreomsorgen.

Systemet kallas delade turer och är ett sätt för det offentliga att kunna erbjuda service till medborgarna när den behövs. Undersköterskor, vårdbiträden, personliga assistenter och bussförare får betala med sin egen hälsa.

Bara 10 procent av de som arbetar delade turer är positivt inställda till det, visar en ny undersökning från fackförbundet Kommunal. Dagliga känslor av stress, trötthet och otillräcklighet är vanliga. Det är inte så konstigt. Forskningen har slagit fast att delade turer ofta innebär problem med att få ihop sociala relationer, familjeliv och barnpassning.

I Norrbotten är situationen värst i landet, visar Kommunals undersökning. 32 procent av de norrbottniska kommunalarna arbetar delade turer. Genomsnittet i Sverige är 24 procent bland kommunanställda och 22 procent bland privatanställda.

Äldreomsorgen i Norrbotten har en extrem situation. Där arbetar nästan 80 procent av Kommunals medlemmar delade turer. Att jämföra med Stockholm, där motsvarande siffra är drygt 25 procent.

– Det här har blivit ett av arbetsgivarnas sätt att pressa kostnaderna i äldreomsorgen, tillsammans med tätare helgtjänstgöring, färre fast anställda, fler anställda på timmar och fler utan yrkesutbildning med låga löner, säger Sofia Eriksson, ordförande för Kommunal i Norrbotten, till Kuriren.

Det är så att jag skäms. Politikerna i Norrbotten talar ideligen om “den demografiska utmaningen”. Som bland annat innebär att länets befolkning blir allt äldre med ett allt större vård- och omsorgsbehov. Var och varannan dag slås det fast att vården och omsorgen måste bli moderna och attraktiva arbetsgivare, för att unga människor ska vilja jobba där.

Är det bara prat utan substans? Hur har makthavarna tänkt sig att locka nya medarbetare till en äldreomsorg som erbjuder usla arbetsvillkor? Norrbotten har sedan länge problem med utflyttning. Unga människor med ett intresse för omsorgsyrken kommer att fly länet om situationen inte förbättras. Det hotar framtidens äldreomsorg.

Naturligtvis är delade turer en jämställdhetsfråga. Kommunal skriver: “Generellt kan man säga att inom äldreomsorgen, som är en kvinnodominerad bransch, förekommer ingen ersättning för timmarna mellan arbetspassen. Däremot ges i bussbranschen en ekonomisk timersättning.” Bussförare kan ofta välja mellan helgtjänstgöring och delade turer. Det valet finns sällan inom äldreomsorgen.

Det är som det brukar. Ju fler kvinnor inom ett yrke, desto sämre arbetsvillkor. Inte bara när det kommer till lön – utan även när det gäller arbetstider, arbetsmiljö och personalens inflytande. Kvinnors arbete värderas inte lika högt som mäns och det märks ständigt på arbetsvillkoren. Längre har jämställdheten i Sverige inte kommit.

Det finns ljuspunkter. Efter flera års högljudd debatt har kommunledningen i Luleå bestämt att de ofrivilliga deltiderna i omsorgen ska avskaffas under 2013.

– Vi har sagt att frågan ska lösas och att vi ska skjuta till pengar om det krävs, sa det socialdemokratiska kommunalrådet Yvonne Stålnacke till Kuriren i december.

Nu gäller det att Luleå kommun lever upp till löftet. Och att andra norrbottniska kommuner följer efter. Ytterst är det en fråga om anständighet och förtroende.

Norrbottningarna har rätt till en professionell äldreomsorg som inte utnyttjar utan respekterar sina medarbetare.

Läs artikel ›

Billström upprepar en sorglig historia

14 mars 2013
Publicerad av Eskilstuna-Kuriren

Då var det apatiska flyktingbarn som misstänkliggjordes. Nu är det papperslösa föräldrar.

Läs artikel ›

Därför är jag feminist

8 mars 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Idag är det den Internationella kvinnodagen. Eftersom denna dag är feministisk är den kontroversiell. Därför vill vissa göra om den till en dag där Kvinnan med stort K hyllas. Hon som bär på alla de egenskaper som kallas kvinnliga. “Grattis på kvinnodagen!” kan det låta.

Även om kvinnodagen är en viktig dag för mig, är den allt annat än en jubeldag. I dag vill jag varken ha tårta eller tulpaner för att jag är kvinna, utan en större medvetenhet om kvinnors livsvillkor världen över. Det är nämligen det som kvinnodagen är till för: att belysa orättvisorna mellan könen och att göra något åt dem. Precis som feminismen.

Fortfarande år 2013 är det kontroversiellt att kalla sig feminist. Ett sätt att sticka ut hakan och provocera. Inte minst i Norrbotten. Som om feminismen vore en kvinnornas sammansvärjning mot männen, en krigsförklaring mellan könen. Ja, över huvud taget en rabiat historia.

Har ni förresten någonsin hört något förmodat manligt beskyllas för att vara rabiat? Nej, det är bara offensiva kvinnor som beskylls för att vara rabiata. Offensiva män beröms istället som målmedvetna. Könet avgör omdömet.

Just dessa könsroller – att mänskligheten delas in i kvinnor och män samtidigt som det påstått manliga överordnas det påstått kvinnliga – är ursprunget till könsorättvisorna. Självklart har kvinnor lägre lön om hennes arbete inte anses vara lika mycket värt. Självklart tar män ut färre föräldradagar om de inte anses lika lämpade för föräldraskap.

Exemplen på orättvisorna mellan könen är många. Tillsammans bildar de grund för det värsta könsförtrycket av alla: mäns våld mot kvinnor. Så länge män överordnas kvinnor kommer vissa män att uttrycka denna överordning med psykiskt, fysiskt och sexuellt våld.

Myterna om könen drabbar inte bara kvinnor. Många av mina killkompisar är övertygade feminister för att de själva har upplevt könsförtrycket in på bara skinnet. Deras tonår var en ständig flykt undan stryk, eftersom de varken ville eller kunde leva upp till grabbigheten som framförallt kännetecknades av råbarkad heterosexualitet.

Könsnormerna är över huvud taget tätt sammankopplade med heteronormen. Män och kvinnor ska tända på varandra – och de anses bara kunna gå igång på varandras påstådda olikheter, att inte kunna förstå varandra. Som om själva förutsättningen för kåthet är att hon fixar gardinerna medan han dyker ner i motorhuven. Inte så sexigt, om ni frågar mig.

Norrbotten har all anledning att ta itu med myterna om könen. Inte bara för att komma till rätta med könsorättvisorna. Även för att människor ska kunna leva fria liv här. Inte behöva flytta från länet för att kunna vara sig själva, oavsett kön.

Norrbottens stolta basindustrier – skogen, malmen och vattnet – har traditionellt setts som manliga domäner. Män har fått ta vara på naturens rikedomar medan kvinnor har fått sköta markservicen, både privat och offentligt.

Dessa starka könsrollsmönster lever kvar än i dag och smetar av sig på maktfördelningen i länet. Många är de kvinnor som vittnar om att glastaket är både lägre och tjockare här. Att den “riktiga norrbottningen” definieras som en “riktig man” gör att alla som bryter mot mansnormen (inte bara kvinnor alltså) får kämpa hårdare för att göra sig sedda och hörda.

Och som de kämpar! Norrbotten må ha problem med ojämställdhet, men krafterna för jämställdhet är starkare än på länge. Allt fler norrbottningar tar ställning för ett län där vi får vara människor i första hand – inte våra kön, sexualiteter eller ursprung. Så fort rasism, sexism eller hbt-fobi visar sig är folk där och säger ifrån. På nätet, i kulturlivet och under folkfester som Luleå Pride.

Alla dessa kämpar vill jag stärka i dag, på kvinnodagen. Så att de orkar bråka vidare hela året.

Läs artikel ›

Norrlänningar – de riktiga svenskarna?

6 mars 2013
Publicerad av NLL

Norrlänningar är de riktiga svenskarna, skriver Fryshusets Milad Mohammadi på sajten Nyheter24. Efter att ha föreläst på Kraftsamling och Nolia öser han beröm över oss som bor i Norrbotten. Det värmer naturligtvis som en brasa i vintervädret. Krönikan delas flitigt i sociala medier, ofta med…

Läs artikel ›

Bostadsbristen – både bra och dålig

1 mars 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Bostadsmarknaden i Luleå är stekhet. Tidigare i februari såldes en trea i Södra hamn för rekordsumman 3,25 miljoner kronor. Förra året steg priset på bostadsrätter med hela 19 procent, mest i hela landet. I Luleå centrum är ökningen störst. Där har priserna exploderat.

Det är lätt att se problemen med en sådan utveckling. Att det byggs för lite, vilket driver upp priserna på lägenheter. Att centrala stan blir segregerad när bara folk med gott om pengar och saftiga lånelöften från banken har råd att skaffa lägenhet där.

Samtidigt är den heta bostadsmarknaden ett bevis på att det går bra för Luleå. Det här är en kommun där människor vill bo, dit människor söker sig. Det är ett mycket bättre utgångsläge än om utflyttningen hade tagit greppet om Luleå. Om människor hade flyttat härifrån och lägenheter stått tomma – för att så småningom rivas.

Efterfrågan på lägenheter i centrum tyder på en levande stad. Här finns arbetsplatser, kultur, nöjesutbud, handel – och samtidigt den närhet till naturen – som gör att folk vill bosätta sig mitt i smeten och ta del av det sociala livet.

Luleå riskerar inte att bli en allt ödsligare spökstad, som på grund av befolkningsminskning och minskade skatte-intäkter inte kan ge välfärd åt invånarna.

Ändå, bostadsbristen är ett faktum. Den måste lösas. Eftersom efterfrågan på nya bostäder är som allra störst i centrum är det där lyftkranarna måste resa sig och nya våningshus växa från marken.

De som är skeptiska till höghus i Luleå måste tänka om. Självklart ska höghusen byggas så att både bostäderna och staden blir funktionella, det är det vi har stadsplanerare och arkitekter till. Men att kategoriskt säga nej till höga hus för att de “förstör stadsbilden” eller för att “vi inte är nåt jäkla Manhattan” är bara dumt.

Ett Luleå som snart passerar 75.000 invånare och som siktar mot att bli 10.000 fler kan helt enkelt inte nära drömmen om att vara en pittoresk småstad. Luleå måste och ska vara större och livligare än så. Det är även stadens ansvar som regioncentrum i Norrbotten.

Nybyggen är dyra. Månadsavgifterna på nya bostadsrätter, för att inte tala om lånekostnaderna, kan skrämma slag på vem som helst. Samtidigt gör nya lägenheter att äldre och billigare lägenheter blir lediga. Att bygga nytt är nödvändigt för att få den cirkulation på bostadsmarknaden som behövs om unga människor någonsin ska kunna flytta hemifrån.

Luleå tekniska universitet växer, inte minst för att Facebooketableringen har satt Luleå på kartan. Nya studenter har fått upp ögonen för vår stad – nu kommer de hit och behöver någonstans att bo. Kommunen måste lösa bristen på studentbostäder. Det är varken rimligt eller försvarbart att unga människor som vill plugga i Luleå måste ha förmögna föräldrar som kan köpa dem en lägenhet.

Unga människors bostadssituation är över huvud taget en viktig fråga för Luleå, om vi vill vara en stad som fortsätter att växa och utvecklas.

Det kommunala bostadsbolaget Lulebo borde komma överens med de privata hyresvärdarna om att öronmärka små och billiga lägenheter för unga människor. Så att de kan flytta hemifrån när de är redo för det – inte när de redan borde haft ett eget liv för länge sedan.

Vad Luleå minst av allt behöver är en bostadsmarknad av stockholmsk sort, där unga människor är beroende av antingen pengar eller kontakter för att kunna hyra svart i andra hand år efter år.

Problemen är många, men de är inte oöverstigliga. Och i grunden är bostadsbristen en god signal om att Luleå är en stad där saker händer, där människor vill bo. Det är bara att gratulera politikerna som har denna stora utmaning att lösa.

Läs artikel ›