Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 8 mars 2013

Därför är jag feminist

av Åsa Petersen

Idag är det den Internationella kvinnodagen. Eftersom denna dag är feministisk är den kontroversiell. Därför vill vissa göra om den till en dag där Kvinnan med stort K hyllas. Hon som bär på alla de egenskaper som kallas kvinnliga. “Grattis på kvinnodagen!” kan det låta.

Även om kvinnodagen är en viktig dag för mig, är den allt annat än en jubeldag. I dag vill jag varken ha tårta eller tulpaner för att jag är kvinna, utan en större medvetenhet om kvinnors livsvillkor världen över. Det är nämligen det som kvinnodagen är till för: att belysa orättvisorna mellan könen och att göra något åt dem. Precis som feminismen.

Fortfarande år 2013 är det kontroversiellt att kalla sig feminist. Ett sätt att sticka ut hakan och provocera. Inte minst i Norrbotten. Som om feminismen vore en kvinnornas sammansvärjning mot männen, en krigsförklaring mellan könen. Ja, över huvud taget en rabiat historia.

Har ni förresten någonsin hört något förmodat manligt beskyllas för att vara rabiat? Nej, det är bara offensiva kvinnor som beskylls för att vara rabiata. Offensiva män beröms istället som målmedvetna. Könet avgör omdömet.

Just dessa könsroller – att mänskligheten delas in i kvinnor och män samtidigt som det påstått manliga överordnas det påstått kvinnliga – är ursprunget till könsorättvisorna. Självklart har kvinnor lägre lön om hennes arbete inte anses vara lika mycket värt. Självklart tar män ut färre föräldradagar om de inte anses lika lämpade för föräldraskap.

Exemplen på orättvisorna mellan könen är många. Tillsammans bildar de grund för det värsta könsförtrycket av alla: mäns våld mot kvinnor. Så länge män överordnas kvinnor kommer vissa män att uttrycka denna överordning med psykiskt, fysiskt och sexuellt våld.

Myterna om könen drabbar inte bara kvinnor. Många av mina killkompisar är övertygade feminister för att de själva har upplevt könsförtrycket in på bara skinnet. Deras tonår var en ständig flykt undan stryk, eftersom de varken ville eller kunde leva upp till grabbigheten som framförallt kännetecknades av råbarkad heterosexualitet.

Könsnormerna är över huvud taget tätt sammankopplade med heteronormen. Män och kvinnor ska tända på varandra – och de anses bara kunna gå igång på varandras påstådda olikheter, att inte kunna förstå varandra. Som om själva förutsättningen för kåthet är att hon fixar gardinerna medan han dyker ner i motorhuven. Inte så sexigt, om ni frågar mig.

Norrbotten har all anledning att ta itu med myterna om könen. Inte bara för att komma till rätta med könsorättvisorna. Även för att människor ska kunna leva fria liv här. Inte behöva flytta från länet för att kunna vara sig själva, oavsett kön.

Norrbottens stolta basindustrier – skogen, malmen och vattnet – har traditionellt setts som manliga domäner. Män har fått ta vara på naturens rikedomar medan kvinnor har fått sköta markservicen, både privat och offentligt.

Dessa starka könsrollsmönster lever kvar än i dag och smetar av sig på maktfördelningen i länet. Många är de kvinnor som vittnar om att glastaket är både lägre och tjockare här. Att den “riktiga norrbottningen” definieras som en “riktig man” gör att alla som bryter mot mansnormen (inte bara kvinnor alltså) får kämpa hårdare för att göra sig sedda och hörda.

Och som de kämpar! Norrbotten må ha problem med ojämställdhet, men krafterna för jämställdhet är starkare än på länge. Allt fler norrbottningar tar ställning för ett län där vi får vara människor i första hand – inte våra kön, sexualiteter eller ursprung. Så fort rasism, sexism eller hbt-fobi visar sig är folk där och säger ifrån. På nätet, i kulturlivet och under folkfester som Luleå Pride.

Alla dessa kämpar vill jag stärka i dag, på kvinnodagen. Så att de orkar bråka vidare hela året.

› Läs artikel