Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av NLL den 6 mars 2013

Norrlänningar – de riktiga svenskarna?

av Åsa Petersen

Norrlänningar är de riktiga svenskarna, skriver Fryshusets Milad Mohammadi på sajten Nyheter24. Efter att ha föreläst på Kraftsamling och Nolia öser han beröm över oss som bor i Norrbotten. Det värmer naturligtvis som en brasa i vintervädret. Krönikan delas flitigt i sociala medier, ofta med någon skämtsam kommentar om att där fick sörlänningarna så de teg.

”Norrlänningar är oerhört mycket trevligare än stockholmare, och varmare som människor […] I Norrbotten så tar man hand om varandra, tittar på varandra som möjligheter och litar på varandra. Samtidigt välkomnar man gäster som kungligheter och avslutar varenda konversation med frasen ”Välkommen till Norrland”, skriver Milad Mohammadi.

Det är en krönika med hjärta. Killen som kom till Norrbotten med föreställningen att han skulle ”läxa upp” norrlänningarna återvänder hem igen, uppenbarligen med förtjusning och en tankeställare. Det är fint att erkänna.

Jag vill ogärna förstöra den goda stämningen. Det är ju så trevligt med beröm, och Milad Mohammadi menar inget illa. Man skulle kunna se hans krönika som ett uppror mot den starka storstadsnormen, där allt anses sämre ju längre från Stockholm det ligger. Ur det perspektivet är hans resonemang uppfriskande.

Ändå är det något som skaver. Det är den här exotismen. Att höja norrbottningar till skyarna innebär på samma gång att klumpa ihop oss till en enda sorts människa, en särskild sort långt borta som skiljer sig från andra. Det blir vi och dom igen, om än i positiv anda.

Under mina år i Stockholm, då jag hade helt andra saker för mig än att lära mig prata stockholmska, fick jag gå runt och representera ”Norrland” i stockholmares ögon. Så fort min norrbottniska dialekt hördes var risken överhängande att jag definierades som pålitlig och trygg – men samtidigt lite trög och otidsenlig. Schablonbilden av en norrbottning.

Jag trivdes aldrig med det, så klart. Lite lite som stockholmare trivs med att uppfattas som dryga och smålänningar som snåla. Eller för den delen kvinnor som gnatiga och män som buffliga.

Det är alltid enklast att placera människor i fack, oavsett om facket råkar vara positivt eller negativt. Men det enkla har ett högt pris. Att bedöma människor utifrån faktorer som ursprung, kön och sexualitet betyder att individen inte ryms och inte får vara sig själv, med alla sina egenheter. Eftersom själva generaliseringens förutsättning är att landa i svart eller vitt finns inget utrymme för nyanser.

Milad Mohammadi uppskattar att mångfald, inkludering och jämställdhet verkar genomsyra alla arrangemang som handlar om att utveckla Norrland. Det kan nog bero på att många norrbottningar, precis som många stockholmare, behöver ”läxas upp” i dessa frågor. Respekten för människovärdet brister överallt där det finns människor, och Norrbotten är absolut inget undantag.

Norrbottningar måste lära sig att sluta generalisera om andra – precis som andra gärna får sluta att generalisera om norrbottningar.