Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 26 april 2013

Hungerstrejk i längtan efter liv

av Åsa Petersen

Hungerstrejken utanför Migrationsverket i Boden är på liv och död. Inte bara för att människor dör om de slutar dricka och äta. Även för att de strejkande ser avvisningarna till Afghanistan som en dödsdom.

– Istället för att åka tillbaka och dö väljer jag att dö här, sa Abdullah Khatibi till Norrbottens-Kuriren innan han fick munnen igentejpad och inledde sin hungerstrejk.

Att protestera med sitt eget liv som insats tyder på djup desperation. I afghanernas fall är desperationen inte ogrundad. De är en av Sveriges största flyktinggrupper. Afghanistan är allt annat än ett säkert land.

– 2012 var värsta året i Afghanistan med många civila döda. Regeringen kan inte garantera säkerheten. De har misslyckats i kampen mot terrorismen. Höjer du rösten blir du dödad, torterad eller fängslad, säger de hungerstrejkandes talesman Ahmad “Zaki” Aklil Khalil.

Att i den situationen få avslag på sin asylsansökan och riskera att skickas tillbaka är självklart oerhört traumatiskt.

Det gör ont att se människor hungerstrejka. Sluta dricka och äta för att så småningom falla in i medvetslöshet. Ambulanserna har gått i skytteltrafik i Boden de senaste dagarna. IOGT-NTO, Röda Korset och Afghanska föreningen gör vad de kan för att hjälpa de strejkande.
I går hölls en av flera manifestationer som stödjer flyktingarna.

För Sverige är afghanernas hungerstrejk en påminnelse om vad flyktingfrågan egentligen handlar om. Medan SVT låter partiledarna
debattera under rubriken “Hur mycket invandring tål Sverige?” kämpar människor som flytt hit för sina liv.

Det är enkelt att konstatera att Sverige “inte kan ta emot alla världens människor som behöver hjälp”
så länge man själv inte behöver fly från krig och förföljelse. Kan rösta och säga vad man tycker. Har mat och husrum, tillgång till vård och skola, inte behöver oroa sig för om barnen ska överleva dagen.

Den svenska flyktingdebatten måste alltid vara medveten om att Sverige är ett privilegierat land. Att det är därför flyende människor söker en fristad här. Även om Sverige inte kan öppna gränserna helt, så länge vi vill att alla som bor här ska omfattas av en anständig välfärd, måste flyktingpolitiken vara mycket generös. I alla fall om vi vill ta vårt ansvar i världen. Undvika att bli en instängt och inskränkt litet land.

Samhällsdebatten förs allt mer sällan ur det perspektivet. Människor som flyr hit misstänkliggörs allt oftare, till och med av ansvariga ministrar.

En av socialdemokratins mörkaste stunder var 2005, när deras migrationsminister Barbro Holmberg sa att det vore “en humanitär katastrof” om apatiska flyktingbarn fick amnesti. Vid den tiden smutskastades flyktingbarn som försjunkit i apati. De beskylldes för att simulera och deras föräldrar anklagades för att droga dem. Det fanns ingen grund för sådana påståenden.

Den nuvarande migrationsministern, Tobias Billström, tar misstänkliggörandet av flyktingar till nya höjder. Han har gjort gällande att papperslösa tar sina egna barn som gisslan. Och korsade definitivt gränsen till rasism när han sa att flyktinggömmare minsann inte är några “trevliga, blonda svenska damer”.

Människor förvandlas allt för ofta till pinnar i en statistik. När Billström kallar flyktingar för “volymer” blir det naturligtvis lättare att argumentera för en strängare flyktingpolitik. Den du avhumaniserar behöver du inte längre ta ansvar för.

Men människor är människor, oavsett var de kommer från. Vi längtar alla efter frihet. Vi skulle alla försöka fly från förföljelse och förtryck, om vi bara hade kraften.

Afghanernas hungerstrejk utanför Migrationsverket i Boden har inte först och främst med politik eller ens döden att göra. Utan med mänsklig längtan efter liv.

› Läs artikel