Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 19 april 2013

Nätet gör mig till en bättre journalist

av Åsa Petersen

Sedan förra veckan måste man registrera en användare för att kunna kommentera artiklar på Norrbottens-Kurirens webb. För mig innebär det att jag slipper få ont i magen när jag läser kommentarerna på mina krönikor. Hatarna vågar uppenbarligen inte hata om de inte får vara anonyma.

En av mina Facebookvänner frågade om jag någon gång kunde känna att anonyma läsarkommentarer gav något. Svaret är utan tvekan ja. Jag fick kloka anonyma kommentarer, både positiva och negativa, som förde debatten och mina egna tankar framåt. Men alla bra inlägg dränktes i den anonyma hatvåg som ofta väckte rent fysiska reaktioner hos mig.

Hatarna försvinner inte, jag inser det. Förmodligen flyttar många av dem till andra forum, som rasistiska hatsajter, när de inte längre har tillgång till anonymitet hos Kuriren. Men på längre sikt kan webbtidningarnas skärpta regler för nätdebatten leda till en annan samtalston på nätet. Att fler förstår att internet inte är en fristad för hat, hot och hets. Att vi har samma ansvar där som överallt annars i samhället.

Nätet är ju inte på låtsas utan helt verkligt. Internet är en del av infrastrukturen på samma sätt som motorvägar och järnvägar. Erbjuder lika självklara mötesplatser som gator och torg.

När näthatet rasar är det lätt att underkänna hela internet. Att tänka att det är nätet, inte vissa värderingar och beteenden där, som är problemet. Jag kan själv bli helt modfälld ibland och tänka: “Skit samma, nu trycker jag delete och drar ut alla kontakter.” Ändå är internet det överlägset bästa som har hänt mitt yrke sedan jag blev journalist.

När jag skrev mina första ledare i Piteå-Tidningen, tidigt 1996, hade jag inte tillgång till nätet. För att hänga med i den nationella politiska debatten använde jag andra ledarsidor från höger till vänster som huvudsakliga referenspunkter. Det säger sig självt att jag missade många perspektiv på det sättet. Att världen blev alldeles för svart och vit, min bild av samhällsdebatten alldeles för snäv. Jag får ursäkta mig med att jag bara var 19 år – och med att internet ännu inte fanns på min dator.

Med nätets intåg i människors liv kom de sociala medierna. Och med de sociala medierna har samhällsdebatten fått enormt många nya röster.

Säg att jag ska skriva en krönika till Kuriren om rasistiska tendenser i Norrbotten. Då har jag först läst ett helt gäng texter om svensk rasism som folk har delat på Facebook och Twitter. De berättar om sina erfarenheter och presenterar många olika perspektiv. Sedan länkar jag till min egen krönika och får reaktioner direkt, både positiva och negativa.

De sociala medierna gör att opinionsjournalister inte längre kan komma undan, vare sig andras argument eller sina egna brister. Jag ser det som positivt. Mina texter blir bättre när perspektiven blir fler. Jag kan vara mer samhällskritisk, men även mer självkritisk, när sociala medier ger mig ett bättre grepp om vilka stämningar som rör sig i samhället.

Internet får även världen att komma närmare. Den arabiska våren, som avsatte mångåriga diktatorer i land efter land, är ett klassiskt exempel. Revolutionerna hämtade kraft ur unga människors kraftsamling på nätet. De använde sociala medier för att planera sina demonstrationer, avslöja maktens övervåld och ge röst åt sin längtan efter frihet. Så fick de stöd världen över.

Vad jag vill ha sagt med allt det här, är att näthatet bara är en sida av internet. Att det finns så många andra sidor av nätet som jag inte kan tänka mig att vara utan. Världen öppnar sig och jag är glad över det, det gör mig till en bättre journalist.

Kära Internet, jag älskar dig mycket mer än jag hatar dig.

› Läs artikel