Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 23 maj 2013

Missing People ger vårt samhälle hjärta

av Åsa Petersen

20-åriga Vatchareeya Bangsuan från Boden är försvunnen sedan den 4 maj. Jag kan inte föreställa mig den förtvivlan och ångest hennes anhöriga och vänner måste ha känt de senaste veckorna – och fortfarande känner. Jag kan bara ana vilket trauma det innebär att sväva i ovisshet om vad som har hänt en älskad person.

I tisdags gjorde Missing People det förfärliga fynd som kan vara ett genombrott i utredningen. I ett ödehus vid Mjösjöberget upptäcktes kroppsdelar. Den lilla sökgruppen underrättade polisen – och fick sedan hjälp med krishantering.

– Det var jag som önskade det för min grupp, säger Marie-Louise Lindh, administrativ chef för Missing People Norrbotten, till Kuriren.

Missing People har som främsta mål att ge anhöriga svar på sina frågor. Sedan januari 2012 har frivilligorganisationen genomfört skallgångar, dykningar och hundspårningar efter saknade personer på många platser i Sverige.

Nu möter de stor uppskattning, med all rätt. Missing Peoples välorganiserade och systematiska sätt att söka efter försvunna personer är inte bara effektivt. Det väcker även hopp om människors solidaritet med varandra.

Jag ser Missing People som en ny sorts folkrörelse. Som inte samlas runt idéer eller värderingar – utan som konkret hjälper människor i kris. Allt fler anmäler sig till Missing Peoples register och kommer till sökinsatserna. För att hjälpa medmänniskor i deras svåraste stunder, när hoppet om livet trängs med skräcken inför döden.

På tisdagseftermiddagen hade Missing People Sverige 800 medlemmar och över 290.000 volontärer.

Kanske ska vi inte underskatta spänningen i att söka efter en saknad person. Men att beskylla de frivilliga i Missing People för sensationslystnad vore oförskämt. De gör väldigt viktiga insatser.

Missing People Norrbotten har inte bara genomfört fem skallgångskedjor efter Vatchareeya Bangsuan. De var även avgörande när en försvunnen ung man i början av maj hittades död på Porsön i Luleå. Över 300 frivilliga deltog i skallgången den gången, tillsammans med poliser och polishundar.

Frivilligorganisationens framgångsrika sökinsatser reser frågor om hur polisen sköter sitt arbete. Polisen hade enligt uppgift fått tips om Mjösjöberget i utredningen om Vatchareeya Bangsuan, men valt att fokusera på andra områden.

I gårdagens Kuriren uttalade sig kriminalprofessorn Leif GW Persson.

– De (Missing People) är ju förjävla duktiga. För det första letar de ju faktiskt och där brister ju polisen i förmåga, vilja och kapacitet att göra det. Den andra faktorn är att de är väldigt väl pålästa på hur och var du ska leta. Vi borde nästan be dem hålla kurser för konstaplarna.

Än är det omöjligt att dra några slutsatser om vad som har gått rätt och fel i myndigheternas hantering av Vatchareeya Bangsuans försvinnande. Det är enkelt att hitta syndabockar och lockande att söka motsättningar.

Men jag har svårt att se någon annan lösning än att polisen och Missing People samexisterar och samarbetar. Det utredningstekniska arbetet måste naturligtvis skötas professionellt av polisen. Men Missing People har stora mänskliga resurser och kan därför söka på bredare front.

Ett samhälle klarar sig aldrig utan människors frivilliga engagemang. Om en människa saknas är det ett hälsotecken att andra ger sig ut och letar. Om de frivilliga dessutom organiserar sig så respektfullt och metodiskt som Missing People har samhället allt att vinna.

Det stora engagemanget i Missing People visar att människor finns till för varandra. Vi är fortfarande ett samhälle med hjärta.

› Läs artikel