Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 17 maj 2013

Oljehot eller oljehopp i Arktis?

av Åsa Petersen

Klimathotet föder ett oljehot. Eller ett oljehopp, beroende på vem man frågar. Därför hamnade Kiruna i världens blickfång i veckan, när USA:s och Rysslands utrikesministrar kom till Arktiska rådets möte.

Temperaturen ökar dubbelt så snabbt i Arktis som på resten av jorden. Om uppvärmningen fortsätter i samma takt som nu kommer Arktis att vara isfritt på somrarna om 30-40 år. Sedan slutet av 1970-talet har över tre miljoner kvadratkilometer is försvunnit, motsvarande sju gånger Sveriges yta.

Djurlivet på Arktis är naturligtvis hårt pressat. Isbjörnen, vikaren och grönlandssälen hotas. Den omfattande försurningen gör dessutom att många små havslevande organismer som kräver kalk för sin utveckling kommer att slås ut, med oanade effekter på ekosystemen, uppger Världsnaturfonden.

De smältande isarna väcker dock hopp för oljeindustrin. Ungefär en fjärdedel av jordens oupptäckta olje- och gasresurser sägs finnas under Arktis. Oljan blir lättare att komma åt när isen inte längre är i vägen. Det finns alltså hur mycket oljepengar som helst att borra upp!

Problemet är bara att oljeutvinningen i Arktis kan leda till naturkatastrofer. Saneringen efter utsläpp är oerhört komplicerad på grund av kylan.

En undersökning från Greenpeace visar att 83 procent av svenskarna vill verka mot att borra efter olja i Arktis. Sverige har varit ordförande i Arktiska rådet de senaste två åren, men utan att ifrågasätta oljeborrningen.

Regeringen förklarar det med att rådet är en konsensusorganisation. Av de åtta medlemsländerna är det bara Sverige och Finland som inte utvinner olja eller undersöker möjligheterna att göra det.

Greenpeace kallar det “på gränsen till oseriöst” att Arktiska rådet inte diskuterar klimatförändringar, koldioxidutsläpp och att oljeborrningar kan vara för riskabla för att över huvud taget genomföras.

Miljörörelsen kritiserar även den plan för att hantera oljeolyckor som Arktiska rådet enades om i Kiruna.

– Planen lider av en total avsaknad av konkreta åtgärder för att förebygga en oljeolycka, säger Therese Jacobsson, Arktisexpert och ekotoxikolog på Greenpeace, till Norrbottens-Kuriren.

Inför Kirunamötet krävde ett 20-tal organisationer för urbefolkningar i Arktis ett förbud mot oljeborrningar i havet. De krävde även ett uppehåll för oljeborrningen på land.

Uttalandet kom från ett förmöte där urbefolkningar vittnade om hur industrin expanderar på naturens bekostnad. Hur den ryska oljeindustrin läcker en halv miljon ton olja varje år, rakt ut i ryska floder och vidare ut i norra Ishavet. Hur Statoil investerar i oljesand i Kanada, som orsakar stora koldioxidutsläpp. Och hur samernas näringar trängs undan av gruvindustrin.

– Missförstå mig inte, vi är inte emot utveckling, men det måste ske på ett hållbart vis, sade Rosemarie Kuptana, inuit från Kanada, till Radio Norrbotten.

Om någon förut har tvivlat på de norra regionernas betydelse för utvecklingen i världen, är det omöjligt att göra det nu. I Arktis kolliderar intressen för överlevnad. Miljön mot marknaden. Behovet att rädda klimatet mot viljan att utvinna olja. Storindustrins expansion mot urfolkens historiska näringar.

Makthavarna vill gärna göra intressekonflikten runt oljeborrningen till en fråga för FN, inte för Arktiska rådet. Men överlevnadsfrågorna går inte att gömma undan. Vår framtid hänger på förmågan att göra avvägningen mellan miljön och marknaden.

På tv-nyheterna ser vi hur isbjörnar försöker ta sig fram genom att hoppa mellan isflak. Långt över hälften av isbjörnsstammen beräknas försvinna i klimatförändringarnas spår. Det händer nu, det är tydligt, det går inte att blunda för.

Och det utspelar sig i Norrbottens närhet.

› Läs artikel