Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 10 maj 2013

Välkommen hem, Karin Mamma!

av Åsa Petersen

Min favorit av Karin Mamma Andersson är screentrycket Scener ur ett äktenskap från 2010. En kvinna står framför en diskbänk. Bakom kvinnan står en man, med handen på hennes höft. Så var det med den jämställdheten. Diskbänksrealism tills döden skiljer oss åt.

Detta konstverk hänger just nu i Konsthallen i Luleå.
I lördags var det vernissage för utställningen Tick Tock. På fasaden till Kulturens Hus stod det “MAMMA KOMMER HEM”. Hela konsthallen var smockad med folk när Karin Mamma Andersson berättade om sitt förhållande till Luleå.

Det var här hon växte upp, efter födseln 1962. Vägen in
i konsten gick via söndagarnas barnaktiviteter på det gamla Stadsbiblioteket, som fortfarande har en särskild plats
i hennes hjärta. Konstfilmerna på Bio Kontrast, som hon egentligen var för ung för, ledde vägen mot filmen. Men det var i måleriet hon blev kvar. Någon har sagt att det är som att se på film, att se hennes konstverk.

Karin Mamma Andersson är en världskonstnär. Hennes konst har sålts för miljonbelopp. Hon har belönats med Carnegie Art Award och representeras av gallerier i Stockholm, London och New York. Där finns två av hennes verk på MoMA, Museum of Modern Art. Det är tredje gången Karin Mamma Andersson ställer ut i Luleå.

– Man känner verkligen att man är ett älskat barn när man blir tillfrågad igen och igen, säger hon till Nordnytt.

I utställningskatalogen skriver Karin Mamma Andersson: “Att komma tillbaka till en plats man fostrats, utvecklats och levt på, en plats man sakta glidit ifrån, blir en resa i tiden, allt är förskjutet, har intagit en ny form, en ny stämning. Även Luleå blev våldtaget av svin, man förstörde hela innerstaden. Samtidigt är det mesta sig likt, spöklikt. Det blir kanske som att blanda målningar från olika berättelser, en ny träder fram men berättar likförbannat om livet vi lever.”

“Även Luleå blev våldtaget av svin”. Kan man verkligen komma hem och skriva så? Ja, det kan Karin Mamma Andersson. För hon är konstnär och att vara konstnär är att aldrig be om lov. Att göra skildringen av livet och världen överordnad allt. Att säga som det är, eller som det är för en själv, utan att ta hänsyn till reaktionerna.

Reaktioner blir det hur som helst, och tolkningar. Hur kan jag förresten veta att Karin Mamma Andersson vill säga något om könsmyter, överordning och underordning med Scener ur ett äktenskap? Det har jag läst in helt på egen hand.

Konsten gör ju att man upptäcker något i sig själv, oavsett om man är avsändare eller mottagare, som poeten och musikern Mattias Alkberg skriver i utställningskatalogen.

Det är svårt att bli profet i sin egen hemstad. Karin Mamma Andersson verkar ändå lyckas. Jag är glad att det är just hon som gör det. Hennes berättelse om Stadsbiblioteket och Bio Kontrast, hur de första kulturupplevelserna
i Luleå banade vägen ut på den internationella konstscenen, påminner om hur viktigt det är att bygga en stad med kultur.

Den politiska debatten kretsar alltför ofta kring de två storheterna privat näringsliv och offentlig välfärd, som anses förutsätta varandra och tillsammans skapa ett lyckligt samhälle. Men det behövs andra krafter, och den tredje kraften måste vara kulturen.

Kulturen kritiserar samhället. Den tillåter (eller tvingar) oss att reflektera över både stort och litet. Från diskbänken till klimathotet och tillbaka igen, rakt in
i människors hjärtan. Vi blir ilskna, hoppfulla, äcklade, förtjusta eller förvirrade.

Livet är inte så lätt jämt. Samhället, att leva tillsammans, kan vara ännu svårare. Då behövs konsten, som river plåstret av det komplicerade och låter det pulsera.

Sällan har jag känt så stort hopp om Luleå som i lördags, när hundratals Luleåbor kom till Konsthallen. För att Mamma kom hem och hade tavlorna med sig.

› Läs artikel