Åsa Petersen

Det får inte hända igen

28 juni 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Den 24 mars 2010 hände det som inte får hända. Elektrikern Patrik Lundmark, 42, arbetade på Likskär i Luleå skärgård och kom för nära en högspänningsledning på 12.000 volt.

Utredningen visade att han först träffades av en så kallad ljusbåge – och sedan troligtvis fick en andra stöt på vägen ner mot marken.

Patrik Lundmark dog alldeles för tidigt. Han lämnade fru och två barn efter sig.

I veckan, tre år efter den tragiska arbetsplatsolyckan, kom tingsrättens dom. Tingsrätten anser att olyckan berodde på bristande riskanalys från Vattenfalls sida – de hade inte vidtagit tillräckliga säkerhets- och skyddsåtgärder. Vattenfall döms att betala 1,5 miljoner kronor i företagsbot för att ha vållat Patrik Lundmarks död.

Företaget ska även betala 95.000 kronor i skadestånd till Lundmarks familj.

– Det är bra om de kommer fram till hur det här har gått till, så att ingen annan drabbas. Det får inte hända igen, har änkan Maria Lundmark sagt till Kuriren.

Patrik Lundmark var anställd av företaget Enboms Alltjänst i Öjebyn. De var anlitade av Vattenfall Services Nordic, som i sin tur var entreprenör åt byggherren och beställaren Luleå Energi.

Tyvärr har dessa företag valt att skylla olyckan på varandra. De har bestridit både företagsboten och skadeståndet till familjen.

– Ingen är beredd att ta något ansvar och det tycker jag är sorgligt, sa kammaråklagaren Christer B. Jarlås under rättegången.

Han påpekade att alla tre företagen var ansvariga för att både arbetsmiljölagen och ellagstiftningen följdes i arbetet.

Nu har alltså Vattenfall dömts för arbetsplatsolyckan, medan Enboms Alltjänst och Luleå Energi frias. Vattenfall har ännu inte bestämt om de ska överklaga domen.

– Att någon omkommer på arbetet är fel. Det viktigaste vi kan göra är att lära av det som hänt så det inte inträffar igen, säger Roger Lindmark som företräder företaget.

Om han menar allvar med det han säger borde Vattenfall slopa alla tankar på överklagan och istället koncentrera sig på att skapa en säker arbetsmiljö. Att tre år efter den tragiska dödsolyckan processa vidare om ansvaret är helt enkelt inte värdigt.

Det är illa nog att samtliga tre inblandade företag valde att bestrida skadeståndet till Patrik Lundmarks familj under rättsprocessen. Empatin lyste med sin frånvaro.

Arbetsskador är ett växande problem i Sverige. Dödsolyckorna har äntligen börjat minska, efter att ha ökat under 2010 och 2011. Men arbetsolyckorna och arbetssjukdomarna ökar för tredje året i rad. Det visar Arbetsmiljöverkets statistik för 2012.

– Den här utvecklingen måste brytas. Arbetsgivarna som har huvudansvaret för arbetsmiljön måste ta de här signalerna på fullaste allvar, säger Arbetsmiljöverkets generaldirektör Mikael Sjöberg.

Vi spenderar en stor del av våra liv i arbete. I bästa fall gör det oss gott – vi använder våra kunskaper tillsammans med andra. Är med om att bygga något större och svarar för vår egen försörjning.

Men arbetet kan också bli ett hot mot människors hälsa och liv. Särskilt när pressen och stressen i arbetslivet ökar – till följd av allt större avkastningskrav och allt värre besparingar.

”Vi är människor – inte maskiner!” Så löd parollen under gruvstrejken i Kiruna vintern 1969-70. Över 40 år senare känns orden mer aktuella än någonsin. Insikten om att människor är viktigast av allt, och att arbetsmiljön därför måste komma främst, är avgörande för ett gott arbetsliv.

Det får inte hända igen, som Maria Lundmark sa.

Läs artikel ›

Försäkringskassan kraschar

26 juni 2013
Publicerad av Dagens Arena

Inte ens de som är satta att administrera regeringens stenhårda arbetslinje kan leva upp till arbetslivets krav.

Läs artikel ›

Håll huvudet kallt och hjärtat varmt

26 juni 2013
Publicerad av NLL

Det här är min sista krönika i Regionala Nyheter innan semestern. Nu återstår bara Almedalsveckan i Visby, där jag hoppas springa på många norrbottningar. Sedan är det dags att stänga av datorn och logga ut i några veckor. Häromkvällen roade jag mig med att ögna…

Läs artikel ›

Ge utrymme åt de bångstyriga

21 juni 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

ETT LULEÅ FÖR ALLA. Så stod det på en svensk flagga i Luleås Prideparad. Många ville gå bakom den banderollen – som tydligt visade hur kampen mot rasism, sexism och homofobi hör ihop.

Mellan 1.500 och 2.000 personer deltog i Prideparaden, enligt polisens beräkningar. Det betyder att tåget nästan fördubblades från förra året. Stadsparken var Pridefestivalens hjärta där folk fikade, lyssnade på musik, lekte med sina barn och dansade queersalsa. I Föreningshuset och på Lillan bjöds paneldebatter, föreläsningar och teater.

Den här våren, när Socialdemokraterna har utsett sina nya kommunalråd, har mycket av debatten i Luleå kretsat kring hur politikerna vill se sin stad. Yvonne Stålnacke och Niklas Nordström har fått berätta vad de vill göra med makten som ny kommunledning.

Den tiden är dock förbi när politiker själva kunde styra utvecklingen. Visst, de skapar förutsättningar för utveckling genom att bygga bostäder, garantera välfärd och stödja arbetsmarknaden. Men om en stad verkligen ska växa krävs att politikerna bildar allianser med andra krafter i samhället.

Javisst! tänker makthavarna och föreställer sig treenigheten offentlig sektor, näringsliv och universitet. Det som för några år sedan brukade sammanfattas i det helt hopplösa modebegreppet ”Triple Helix”. Samverkan mellan politiker, företagare och forskare har länge setts som förutsättningen för att lyckas med samhällsutveckling.

Jag menar något annat. Jag menar att politikerna måste våga släppa loss krafter som ibland går tvärs emot politikerna själva. Som inte tvekar att opponera mot rådande maktstrukturer. Jag talar om kulturarbetare, föreningsliv och subkulturer – till och med graffitimålare – som sätter sig upp mot etablissemanget.

Luleå Pride startar sommaren i Luleå. Musikens Makt avslutar den. Medan Luleå Pride ställer krav på politikerna att skapa ett samhälle där även hbt-personer ryms, använder Musikens Makt kulturen för att protestera mot orättvisor och förtryck. Ingen makthavare kan styra vad som sägs på evenemangens scener. Det är en självklarhet och det stärker Luleå. Vi blir en stad med högre i tak och klarare luft. Där människor får uttrycka sig på sitt eget sätt om det de själva vill.

Idag är det midsommarafton och rena rama motsatsen till julafton. Men på julafton går ett annat av Luleås viktigaste arrangemang av stapeln: Gemenskapsjul. Dit kan en gå för att äta och umgås med andra som inte heller vill sitta ensamma – eller som också har tröttnat på de kvävande jultraditionerna.

Gemenskapsjul är ett ideellt initiativ av Lena Edenbrink och Ewelina Andersson Edenbrink, som är nominerade till Årets Luleåbor i Kuriren. Astrid Johansson, som startade debatten om den sexistiska väggmålningen på Tunaskolan, är också nominerad. I åttonde klass visade hon sig vara en av Luleås skarpaste genusdebattörer. Tvingade oss att reflektera över vilka värderingar som förmedlas till barn i våra skolor.

Det säger sig självt att politikerna måste ta vara på alla dessa samhällsförändrande krafter. Som inte väntar på makthavares beslut utan gör något själva – eller rentav opponerar sig mot det som makthavare har beslutat. Och på så sätt gör Luleå till en större stad.

När kommunledningen ställer till med tårtkalas i Stadsparken, för att fira 75.000 luleåbor, borde kulturarbetare och föreningsmänniskor få det största tacket. De gör Luleå till en bångstyrig stad, och en bångstyrig stad är roligare att leva i.

Människor kommer alltid att vilja bo på platser där de har utrymme att vara sig själva och tillåts höja sina röster. Även när det skaver i maktens öron.

Läs artikel ›

Vad tänker sig S att valet ska handla om?

19 juni 2013
Publicerad av Dagens Arena

Luften håller på att gå ur valrörelsen – mer än ett år i förväg. Det är Socialdemokraternas fel.

Läs artikel ›

Pride får mig att bo kvar i Luleå

14 juni 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Det finns en film från förra årets Prideparad i Luleå. Jag gråter hela vägen, från Stadsparken via Kulturens Hus till Storgatan. Håller en regnbågsflagga högt i luften och vet uppenbarligen inte vad jag ska göra av alla känslor.

Prideledningen gissade att kanske hundra personer skulle gå i stadens första parad. Och så kom det över tusen! Queera kids, glada gamlingar, arga punkare och föräldrar med barn på axlarna. Lyckan brusade i solen som stekte.

Ikväll invigs andra upplagan av Luleå Pride. Den normkritiska festivalen firas över hela världen, till minne av Stonewallupproret 1969. Polisen gjorde en razzia mot gaybaren Stonewall Inn i West Village, New York. Gayrörelsens pionjärer reste sig mot förtrycket och skanderade: ”We’re here, we’re queer, get used to it!”

Pride är party och politik i kraftfull kombination. I Sverige betraktas festivalen som en välkommen folkfest, även om homofoba attacker har förekommit. I många andra länder möts Pridefiranden regelmässigt av kokande hbtq-hat.

Jag var med i lettiska Riga 2007, då Prideparaden av säkerhetsskäl stängdes in i en park. Gatorna runt omkring var avspärrade och hundratals kravallpoliser vaktade stängslen. Utanför stod högerextremister och religiösa fanatiker. De ropade skällsord och pekade finger.

Efter paraden, när vi som firat Pride skulle fraktas ut ur staden i bussar, kastade motdemonstranter sprängladdningar mot oss. Jag har aldrig varit så rädd – och skadades lindrigt i tumultet.

Samma kväll skrev jag i Aftonbladet:

”Jag lämnar Riga med flyget som går till Stockholm klockan 18.20. Kvar i Lettland finns flatorna och bögarna som är hotade men som kämpar ändå. Jag är full av beundran inför dem.”

I varje Prideparad finns numera en banderoll med budskapet ”Marching for those who can’t”. Den bärs av aktivister med förtejpade munnar. Så visar de sitt stöd för alla hbtq-personer runt om i världen som riskerar livet om de lever öppet. Och som inte får demonstrera för sina rättigheter.

Moskva har förbjudit varje form av pridefirande de kommande hundra (!) åren. I veckan förbjöd den ryska duman all ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer”. Det innebär att alla som över huvud taget nämner hbtq-frågor i offentligheten riskerar att bötfällas.

Sverige visar tyvärr arrogans inför hetsjakten på hbtq-personer i världen, trots att svensk lag säger att förföljelse på grund av sexuell läggning är ett giltigt asylskäl. RFSL har granskat migrationsdomstolarnas beslut om hbtq-flyktingar från Uganda, ett av världens mest homofoba länder.

Mellan 2010 och 2013 har 58 fall avgjorts. I endast fem ärenden har migrationsdomstolen trott på den sökande och beviljat uppehållstillstånd. Övriga asylsökande har fått avslag – eftersom migrationsdomstolen bara inte kan tro att de har visat sin homosexualitet öppet.

– De svenska myndigheterna sätter upp en måttstock för hur en homosexuell bör bete sig i ett land där homosexualitet är kriminaliserat. De resonerar som om den som lever i en diktatur rimligen aldrig visar vad hon eller han tycker, säger Stig-Åke Pettersson från RFSL till Dagens Nyheter.

Sverige måste skärpa sig och börja visa internationell solidaritet.

Jag är inte bara full av beundran inför alla de hbtq-personer som lever i homohatande diktaturer och ändå lever ut sin kärlek. Jag är även full av tacksamhet över att få leva i en stad där Pride firas.

Pride är tveklöst ett av skälen till att jag bor kvar i Luleå. Med Pride kommer ett tydligt ställningstagande för alla människors rätt att vara sig själva, i frihet från förtryckande normer. Taket höjs och luften blir lättare att andas. Skammen får ge vika för stoltheten.

Happy Pride, nu firar vi forever!

Läs artikel ›

Två moderater gör ingen allians

12 juni 2013
Publicerad av Aftonbladet

Läs min kommentar till riksdagens sista partiledardebatt innan sommarlovet.

Läs artikel ›

Nationell samordnare? Nej tack!

11 juni 2013
Publicerad av NLL

En nationell samordnare för att stoppa avfolkningen i Norrland. Det vill Norrlandsförbundet ha. Någon regeringsrepresentant ska alltså komma till landets norra delar för att ”hjälpa till”. Som om vi vore några stackare. Nej tack. Jag vet att jag låter polemisk. Som om min stolthet vore…

Läs artikel ›

Pajala kommer igen

7 juni 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Efter min förra krönika om Northland fick jag ett mejl av Sanna Kalla, ena halvan av Pajaladuon The Magnettes. Hon berättade om Pajalas resa de senaste åren:
”Hela min grundskoletid fick vi ofta höra att Pajala skulle man flytta ifrån så fort man fick chansen. Befolkningen blev bara mindre, affärer stängdes och byarna utanför blev helt folktomma. Det fanns som inte hopp för någonting.
Sedan det började pratas om gruvan i Kaunis så har hela Pajala fått upp förhoppningen om att vår by kommer att få leva kvar, stark. Folk trodde på en gruva, vissa tidigare än andra. Men till slut hade Northland fått allas förtroende, till och med den envisaste tanten i byn.

Det kändes som att alla blev mer som en familj. Vi började tillsammans jobba för att detta skulle ro i land. Man ordnade med det man kunde för gruvetableringen. Nya företag och affärer, lägenheter och annat som byn behövde för att kunna ta emot de människor som ville flytta hit.
’Det nya Pajala’ och ’Framtid Pajala’ började synas lite varstans och man såg bara framåt. Självförtroendet växte för många. Fler vågade ta chansen att göra det de alltid drömt om – och att få göra det här i Pajala.”
När Sanna Kalla skrev det här mejlet såg det mörkt ut för gruvan. Men hon vägrade ge upp hoppet, hon skrev att det skulle ordna sig:
”Har den envisaste tanten i byn börjat tro på en gruva och framtid i Pajala. Då blir det en gruva och framtid i Pajala. Det vet jag.”

Sanna Kalla verkar få rätt. I tisdags sa obligationsägarna ja till att LKAB, Peab, Metso och Folksam går in med 108 miljoner dollar i Northland. Efter många månaders kalabalik – som började med ledningens grava felräkning på över två miljarder kronor – kan gruvan äntligen få arbetsro.
Dessutom med nya långsiktiga ägare som känner både branschen och regionen väl.
Pajalas kommunalråd Kurt Wennberg kommenterade räddningsbeskedet på sitt karaktäristiska, humoristiska vis:
– Det känns riktigt, riktigt roligt det här. Jag sitter med ett gäng och vi firar med en stor kopp kaffe och havreflarn, så vi har slagit på stort, sa han till Kurirens reporter.
I Pajala är det nu det börjar om. De senaste månadernas oro kan vika undan. Pajalaborna, som har slitits mellan hopp och förtvivlan, kan hämta andan och börja tro på sina drömmar igen. Satsningarna på bostäder, butiker och allt annat som bygger ett samhälle kan fortsätta.

Men – och detta är ett viktigt men: Gruvan i Pajala är inte räddad än. Aktien är knappt värd en spottstyver. Väldigt många människor har förlorat sina pengar. Både småsparare och stora kapitalister har fått se sina investeringar försvinna.
De hade inte chans att dra sig ur i tid, eftersom de informerades om pengakrisen först när den var ett faktum.
Förtroendet för Northlands ledning är, föga förvånande, nere på botten. Högsta chefen Karl-Axel Waplan säger att han ”är villig att köra vidare” när de nya ägarna tar över. Med tanke på hur han har kört gruvan hittills bör han knappast ges det förtroendet.
För förtroende är precis vad Northland behöver. De nya ägarna måste inte bara skjuta in nya pengar – utan även nytt förtroendekapital.

Att det finns malm av hög kvalitet i Kaunisvaara vet alla. Problemet är att Northlands nuvarande ledning inte har visat sig mogen att förvalta den fyndigheten på ett ansvarsfullt sätt.
Det dröjer förmodligen inte länge förrän ägarna presenterar en ny chef. Någon som kan påbörja den långa vägen tillbaka – tillsammans med gruvans anställda och Pajalas befolkning.

Läs artikel ›

Klyschor om förort och bruksort

3 juni 2013
Publicerad av Dagens Arena

Som vanligt är det fördomarna det är fel på, inte människorna. Glesbygdens befolkning kan lika lite som invånarna i förorterna eller innerstäderna generaliseras till en viss typ eller sort.

Läs artikel ›