Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 14 juni 2013

Pride får mig att bo kvar i Luleå

av Åsa Petersen

Det finns en film från förra årets Prideparad i Luleå. Jag gråter hela vägen, från Stadsparken via Kulturens Hus till Storgatan. Håller en regnbågsflagga högt i luften och vet uppenbarligen inte vad jag ska göra av alla känslor.

Prideledningen gissade att kanske hundra personer skulle gå i stadens första parad. Och så kom det över tusen! Queera kids, glada gamlingar, arga punkare och föräldrar med barn på axlarna. Lyckan brusade i solen som stekte.

Ikväll invigs andra upplagan av Luleå Pride. Den normkritiska festivalen firas över hela världen, till minne av Stonewallupproret 1969. Polisen gjorde en razzia mot gaybaren Stonewall Inn i West Village, New York. Gayrörelsens pionjärer reste sig mot förtrycket och skanderade: ”We’re here, we’re queer, get used to it!”

Pride är party och politik i kraftfull kombination. I Sverige betraktas festivalen som en välkommen folkfest, även om homofoba attacker har förekommit. I många andra länder möts Pridefiranden regelmässigt av kokande hbtq-hat.

Jag var med i lettiska Riga 2007, då Prideparaden av säkerhetsskäl stängdes in i en park. Gatorna runt omkring var avspärrade och hundratals kravallpoliser vaktade stängslen. Utanför stod högerextremister och religiösa fanatiker. De ropade skällsord och pekade finger.

Efter paraden, när vi som firat Pride skulle fraktas ut ur staden i bussar, kastade motdemonstranter sprängladdningar mot oss. Jag har aldrig varit så rädd – och skadades lindrigt i tumultet.

Samma kväll skrev jag i Aftonbladet:

”Jag lämnar Riga med flyget som går till Stockholm klockan 18.20. Kvar i Lettland finns flatorna och bögarna som är hotade men som kämpar ändå. Jag är full av beundran inför dem.”

I varje Prideparad finns numera en banderoll med budskapet ”Marching for those who can’t”. Den bärs av aktivister med förtejpade munnar. Så visar de sitt stöd för alla hbtq-personer runt om i världen som riskerar livet om de lever öppet. Och som inte får demonstrera för sina rättigheter.

Moskva har förbjudit varje form av pridefirande de kommande hundra (!) åren. I veckan förbjöd den ryska duman all ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer”. Det innebär att alla som över huvud taget nämner hbtq-frågor i offentligheten riskerar att bötfällas.

Sverige visar tyvärr arrogans inför hetsjakten på hbtq-personer i världen, trots att svensk lag säger att förföljelse på grund av sexuell läggning är ett giltigt asylskäl. RFSL har granskat migrationsdomstolarnas beslut om hbtq-flyktingar från Uganda, ett av världens mest homofoba länder.

Mellan 2010 och 2013 har 58 fall avgjorts. I endast fem ärenden har migrationsdomstolen trott på den sökande och beviljat uppehållstillstånd. Övriga asylsökande har fått avslag – eftersom migrationsdomstolen bara inte kan tro att de har visat sin homosexualitet öppet.

– De svenska myndigheterna sätter upp en måttstock för hur en homosexuell bör bete sig i ett land där homosexualitet är kriminaliserat. De resonerar som om den som lever i en diktatur rimligen aldrig visar vad hon eller han tycker, säger Stig-Åke Pettersson från RFSL till Dagens Nyheter.

Sverige måste skärpa sig och börja visa internationell solidaritet.

Jag är inte bara full av beundran inför alla de hbtq-personer som lever i homohatande diktaturer och ändå lever ut sin kärlek. Jag är även full av tacksamhet över att få leva i en stad där Pride firas.

Pride är tveklöst ett av skälen till att jag bor kvar i Luleå. Med Pride kommer ett tydligt ställningstagande för alla människors rätt att vara sig själva, i frihet från förtryckande normer. Taket höjs och luften blir lättare att andas. Skammen får ge vika för stoltheten.

Happy Pride, nu firar vi forever!

› Läs artikel