Åsa Petersen

Let’s go, det är dags för supervalår

30 augusti 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Det är supervalår i Sverige 2014. Val till både kommuner, landsting, riksdag och EU-parlamentet. Av allt att döma har supervalåret redan börjat. ”Reinfeldt förbereder sig på val – med viktnedgång” skrev Aftonbladet i onsdags. Tonläget i den politiska debatten skruvas upp och partierna samlas för att utse sina kandidater.

Det är lätt att snöa in på det politiska spelet. Både när det gäller maktkampen inom och mellan partierna. Men svenska val handlar inte bara om vem som ska bestämma. Utan också vad som ska bestämmas.

Härmed ber jag att få lista de viktigaste sakfrågorna i Norrbotten inför valen 2014.

¤ Arbete

Arbetslösheten sjunker i Norrbotten. Men alldeles för många, särskilt unga, har fortfarande inget jobb att gå till. För Norrbotten är det en särskilt stor risk. Vi är ett län där fler dör än föds. Stora pensionsavgångar väntar. Det innebär att allt färre ska försörja allt fler. Politikerna måste göra allt för att skapa en arbetsmarknad där alla kommer till sin rätt, där ingen stängs ute och diskrimineras.

¤ Välfärd

Skola, vård och omsorg. Detta uttjatade mantra som ändå är fundamentet för människors trygghet i ett samhälle. Hur ser vi i Norrbotten till att alla kan lita på att välfärden finns till för dem? Det handlar om allt från hur välfärden ska organiseras – offentligt eller privat – till hur den ska finansieras i ett län med en åldrande befolkning. Eller för att ta ett brännande exempel från den gångna veckan, den grova misshandeln på Lundsberg som sedermera stängdes av skolinspektionen: Hur ser vi till att alla elever kan vara trygga i skolan? Att ingen hamnar ensam och hotad i ett hörn?

¤ Näringsliv

Norrbotten är ett län med stora resurser. Inte bara när det gäller skog, malm och vatten. Även när det gäller kultur, kunskap och människor som jobbar livet ur sig för att förverkliga sin livsdröm. Hur får vi alla dessa näringar att samexistera? Hur skapar vi ett län där både människan, naturen och industrin får plats? Den intensiva debatten om hur gruvnäringen krockar med andra näringar visar att Norrbottens politiker måste ge bättre svar på detta.

¤ Normkritik

De stora basindustrierna har gett vårt län en manlig självbild. Norrbottningen är av tradition synonym med en man. Och en riktig man är vit och heterosexuell, det vet ju alla. Norrbotten förlorar på det. I ett län där mansnormen, vithetsnormen och heteronormen råder kommer inte människor till sin rätt. Alla som inte är exakt ”som man ska” känner sig kvävda och börjar fundera på att dra härifrån. Att tala om jämställdhet och mångfald är på modet bland makthavare i Norrbotten. Men när makten manifesterar sig sker det ofta helt utan normkritik.

¤ Stoppa rasismen

Denna fråga hör egentligen ihop med alla ovanstående. Partiernas kandidater i supervalåret 2014 måste våga stå för skillnaderna i politiken – att det faktiskt spelar roll hur människor röstar. Om alla etablerade partier samlas i en enda smet i mitten kan främlingsfientliga krafter glida in i våra beslutande församlingar på en räkmacka. Då kan rasister utmåla sig som det enda riktiga alternativet till ”etablissemanget”. När de egentligen bara är intresserade av göra vissa människor till syndabockar utifrån en främlingsfientlig agenda. Och ett främlingsfientligt Norrbotten är ett län som förtvinar.

Ja, ni ser. Valfrågorna i Norrbotten skiljer sig inte nämnvärt från de nationella eller europeiska. Det är en självklarhet. Norrbotten är en region i världen och det ska vi fortsätta vara. Nu är dags för politikerna att förklara hur, när de söker väljarnas förtroende för nästa mandatperiod. Let’s go, supervalår!

Läs artikel ›

Hon var så fin – och så arg på sin spegelbild

28 augusti 2013
Publicerad av NLL

Jag är på väg till ett café för att läsa mejl och skriva en text. Så ser jag en flicka, kanske åtta år gammal. Hon är hur fin som helst, i blommig tröja och silvriga tights. Hon har sådana där spaghettiben som barn ofta har,…

Läs artikel ›

Högljudd protest – inte tyst bojkott

23 augusti 2013
Publicerad av Dagens Arena

Omvärlden måste visa Ryssland att deras hets mot hbtq-personer är fullständigt oacceptabel.

Läs artikel ›

Norrbotten ska inte vara statens koloni

23 augusti 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Förra veckans krönika, om Sveriges skandalöst låga mineralavgift, fick stort gensvar i sociala medier. Det råder ingen tvekan om att många norrbottningar har tröttnat på att staten rear ut våra naturtillgångar.
Om gruvbolag ska komma hit och ta malmen ur våra berg ska de självklart betala anständigt för det – och inte hota naturvärden och människors livsutrymme.
Den opinionen växer hela tiden. ”Det uppstår […] en obalans när politiken favoriserar gruvbolagen; markägare och natur får alltför ofta ta orimliga konsekvenser när det går fel”, skriver Sakine Madon i frisinnat liberala Norra Västerbotten.
Hon berömmer vänsterledaren Jonas Sjöstedt för att han uppmärksammar den svenska gruvpolitikens brister.
I Dagens Nyheter skriver företrädare för de svenska samerna att Jåhkågasska och Sirges samebyar inte skulle klara en gruvetablering i Kallak: ”Den kraftigt expanderande gruvindustrin utgör ett direkt hot mot renskötseln, och därmed mot basen för den samiska kulturen.”

Att norrlänningar – inte bara samerna – ser värdet av sin natur och står upp för sig själva är en nödvändighet. Allt för länge har landets nordliga regioner setts som tärande istället för närande, trots att det verkliga förhållandet är det motsatta.
Arjeplogs kommunalråd Britta Flinkfeldt Jansson brukar ofta tala om vikten av norrbottniskt självförtroende och självkänsla. Hon bor längs Skellefteälven och konstaterar att endast momsen och elskatten från älvens vattenkraft bidrar mer till statskassan än vad staten ger i bidrag till kommunerna längs älven.
Då har man inte ens börjat räkna vinsterna från själva vattenkraften.
– Vi är närande och vi har rätt att uppfattas som närande, slår Britta Flinkfeldt Jansson fast.
Den svenska staten har klara problem att förstå det. Det märks inte bara på hur lite landets nordliga regioner får tillbaka för naturresurserna som exporteras. Utan även på att bygget av den angelägna Norrbotniabanan hela tiden skjuts på framtiden.
Godstrafiken mellan norra och södra Sverige är omfattande – ungefär 60 procent av godstransportarbetet på järnväg sker i norra Sverige.
Samtidigt tvingas industrin att använda Stambanan genom övre Norrland, en bana som byggdes för 1800-talets behov. Stambanan har stora lutningar, tvära kurvor, låga hastigheter och ett enda spår – vilket gör den sårbar för störningar.
Norrbotniabanan skulle självklart gynna hela Sverige, inte bara Norrbotten och Västerbotten. Vi är ett exportberoende land och kärnan i exporten är naturtillgångarna i norra Sverige som skickas söderut för att vidareförädlas.
”Norrbotniabanan bedöms skapa förutsättningar för en hållbar samhällsutveckling, ökad konkurrenskraft för näringslivet och positiv regional utveckling somgagnar hela landet”, skriver Trafikverket på sin hemsida.
Ändå har flera regeringar i rad, både socialdemokratiska och borgerliga, negligerat att bygga Norrbotniabanan.
Naturresurserna i norr är en guldgruva för staten, men staten orkar inte ens se till att godstransporterna härifrån är säkra och moderna. Det är en
ignorans som går bortom all rimlighet.

Jag är glad att opinionen mot utnyttjandet av Norrland växer. Att allt fler norrlänningar inser värdet av våra regioner och sträcker på ryggen. Det börjar likna ett uppror och det är inte en dag för tidigt.
Det får inte längre vara som Skellefteåmusikern Henry Chapman sjunger i sin låt AC från 2005:
”Här finns guld i marken, långt ner i berget. Allt läggs på bilar eller sätts på tåg. Körs sen till havet och bort härifrån, bort ifrån kolonin.”

Läs artikel ›

Slumpa inte ut Norrbotten till vrakpris!

16 augusti 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

LULEÅ. Den norrbottniska nyhetshösten satte igång med ett brak när aktivister försökte stoppa Jokkmokk Iron Mines provbrytningar i Kallak. Polisen fick riva barrikader och gräva fram protesterande ur marken.

Jokkmokks kommunalråd Stefan Andersson menar att prospekteringsbolaget är offret.
– Vi har en långt gående protesträtt i Sverige som vi kan använda oss av. Jag står inte bakom olagliga aktioner som den här, säger han till P4 Norrbotten.
Josefina Lundberg Skerk, från Sametingets ungdomsråd, menar däremot att aktivisterna behandlas orätt.
– Det är tydligt att det finns pengar i statskassan för att försvara rovdriften, men inte för att upprätthålla samernas mänskliga rättigheter, säger hon och bjuder in näringsminister Annie Lööf till ett samtal om händelserna i Kallak.

Järnmalmen i Kallak kommer att brytas i dagbrott ner till 100 meters djup. Zonen med malm är 3.600 meter lång och 100–300 meter bred. Malmen bedöms innehålla goda halter av järn med hög kvalitet, enligt Jokkmokk Iron Mines.
En guldgruva av järnmalm, alltså. Kommunledningen har gett sin välsignelse till prospekteringen och hoppas naturligtvis på arbetstillfällen och skatteintäkter. En ny start för det krympande Jokkmokk.
Kritikerna, å sin sida, försvarar naturvärden och renägares rättigheter. Och kritiserar att utländska gruvbolag kan komma och hämta stora naturtillgångar i Norrbotten, till rena reapriserna.
Om detta skriver journalisten och författaren Po Tidholm i senaste numret av magasinet Filter. Han konstaterar att Sverige är ett av de i särklass billigaste länderna att prospektera i – billigare än både Elfenbenskusten och Uzbekistan.

Vår mineralavgift (alltså den avgift som gruvbolagen betalar till staten på värdet av det som bryts) är så låg som 0,05 procent. I övriga världen ser det annorlunda ut. Höjningen av mineralavgifterna är en global trend, konstaterade Världsbanken redan 2006.
”Kanada har en progressiv avgift på mellan 5 och 14 procent, beroende på bolagets storlek och vinst. Australien införde för lite mer än ett år sedan en avgift på 30 procent. Bolivia har precis höjt sina avgifter och Brasilien avser att fördubbla royaltyn på järnmalm till 6 procent”, skriver Po Tidholm.
Höjningen är en konsekvens av allt högre världsmarknadspriser, som har skapat en allt större lönsamhet i mineral-, malm- och metallbranschen.
Fraser Institute, som sammanställer synpunkter från gruvbolagen, rankar Sverige som världens näst mest attraktiva gruvland, berättar Po Tidholm:
”Statens villighet att ställa upp med infrastruktur och utbildning, i kombination med snabb handläggning, en rimlig bolagsskatt och – naturligtvis – den sällsynt låga mineralavgiften, har gjort Sverige till ett Klondike för den globala gruvnäringen.”

Frågan är vad Sveriges gruvbygder, som är en sådan guldgruva för bolagen, får tillbaka. Naturligtvis nya industrier och ett nytt hopp för bygden, om gruvetableringarna lyckas. Men vad händer om projekten misslyckas, som Northland var nära att göra i Pajala? Och hur lever bygden vidare när gruvbolagen har tömt berget på mineraler och drar vidare?
Protesterna mot prospekteringen i Jokkmokk stämmer till eftertanke. En gruvetablering behöver inte vara ett löfte om lycka för en stukad bygd. Den kan även vara ännu ett hot.
Viktigast av allt är att gruvbygderna inte bara tackar och tar emot när ett gruvbolag knackar på dörren. Gruvbolagen är inte här för att rädda våra samhällen – utan för att de vill göra stora vinster. Norrbotten har naturtillgångar som världen behöver.

Staten borde åtminstone erkänna det genom att höja gruvavgiften till en nivå som inte anses ”sensationellt låg” på världsmarknaden. Slumpa inte ut Norrbotten till vrakpris, tack!

Läs artikel ›

Sommaren är drömmen om lyckan

9 augusti 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Hej och välkomna till hösten 2013 med Åsa Petersen! Eller sakta i backarna, vi ska väl hoppas på några sommarveckor till. Hur som helst är jag tillbaka i spalterna, efter en välbehövlig ledighet.

Från min Sverigesemester minns jag landets godaste falafel. Den finns i Malmö och serveras i små hål i väggen, oftast runt Möllevångstorget. Gärna med blandad sås och extra haloumi.

Ett annat fint minne är sommarens första bad, i idylliska Alsjö i Hälsingland. Där har en av mina bästa vänner sin sommarstuga, med brygga på tomten. Jag sprang i när det just hade regnat, vattnet var varmare än luften. Jag tänkte att nu kan tiden stanna.

Medan jag har åkt söderut i sommar, har många andra rest norrut. Till vårt vackra Norrbotten med mjölkvita nätter, väldiga fjäll och storslagna skärgårdar.

Jag hörde förresten att Luleå Hamnfestival blev en succé, med musik och båtar i stället för fylla och stängsel. Vilken tur att Luleåkalaset fick somna in och ge plats åt något nytt. Nu låter det som att inga moln har funnits på min sommarhimmel. Så är det naturligtvis inte. Livet är som det är och vissa dagar har varit sämre än andra, så klart. Lycka är inget normaltillstånd.

Men på sommaren, när vi ska vara lediga, är kraven på lycka större. Folk ska grilla och dricka vin och bli solbrända och njuuuuta av varandra. Allt ska förevigas på Facebook och Instagram, så att lyckan verkligen finns. Om inte i verkliga livet, så på det eviga nätet.

Turistbranschen, eller besöksnäringen som den också kallas, är på detta sätt en lyckoindustri. Vi reser för att se något nytt – och kanske för att komma undan det gamla. Ofta för att börja må bättre på vägen.

I augusti 2010 köpte Karin Milton och hennes sambo Björn en vacker gammal gård på Gotland. Sommaren därpå öppnade de Stelor – ett hotell med restaurang i 1700-talsmiljö.

Sedan dess har drygt 40 livsstilsmagasin framställt Karin Miltons tillvaro som drömlik, härlig och felfri. I senaste numret av magasinet Filter försöker hon nyansera bilden:

– Tidningarna vill gärna att Björn ska vara vd och hålla på med ekonomin. Jag ska släppa ut håret och stå bredvid och le. Kvinnan ska sticka, laga mat, koka kaffe och baka bröd. Mannen ska stå med en skruvdragare, redo att bygga sin egen altan. Helst ska vi vara nyligen hemkomna från någon spännande semester och ha jättebra musiksmak. Det finns ingen annan norm än tvåsamheten, och alla relationer är underbara och kärleksfulla.
Karin och Björn separerade i december 2012. Det var svårt att både jobba och ha ett privatliv tillsammans. De äger fortfarande Stelor ihop, men det är Karin som driver det.

– Jag undrar vad tidningarna ska skriva nu. Vi har ju passat in i normen så himla bra, därför har det varit lätt att göra reportage om oss, säger hon i Filter.

Jag tänker på besöksnäringen i Norrbotten när jag läser det. Den marknadsför orörd natur och tillfredsställer gästernas längtan efter lugn. Men även människors sökande efter spänning. Att forsränna i vilda vatten och åka hundspann under norrsken kickar igång adrenalinet.

Allt det är helt okej – bara vi inte tror att Norrbotten måste erbjuda det perfekta livet, eller den fullständiga lyckan. Människor ska kunna resa hit när de är hela eller trasiga, utan att behöva svara upp mot några måsten eller normer.

Det oslipade, alltså den natur människan aldrig helt har rått på, är en av Norrbottens största tillgångar. Av det borde vi lära oss att människan måste få vara lika brokig som någonsin skogarna, fjällen och vattnen.
Det tillrättalagda är möjligen standard i glossiga livsstilmagasin. Men i verkliga livet väcker det perfekta bara känslor av otillräcklighet.

Läs artikel ›

Hen? Jag vill säga hon!

7 augusti 2013
Publicerad av Aftonbladet

Jag vet inte hur många män som skulle gå med på att kallas hon. Jag tror att det, för många män, vore långt mer provocerande än att kallas hen.

Läs artikel ›