Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 23 augusti 2013

Norrbotten ska inte vara statens koloni

av Åsa Petersen

Förra veckans krönika, om Sveriges skandalöst låga mineralavgift, fick stort gensvar i sociala medier. Det råder ingen tvekan om att många norrbottningar har tröttnat på att staten rear ut våra naturtillgångar.
Om gruvbolag ska komma hit och ta malmen ur våra berg ska de självklart betala anständigt för det – och inte hota naturvärden och människors livsutrymme.
Den opinionen växer hela tiden. ”Det uppstår […] en obalans när politiken favoriserar gruvbolagen; markägare och natur får alltför ofta ta orimliga konsekvenser när det går fel”, skriver Sakine Madon i frisinnat liberala Norra Västerbotten.
Hon berömmer vänsterledaren Jonas Sjöstedt för att han uppmärksammar den svenska gruvpolitikens brister.
I Dagens Nyheter skriver företrädare för de svenska samerna att Jåhkågasska och Sirges samebyar inte skulle klara en gruvetablering i Kallak: ”Den kraftigt expanderande gruvindustrin utgör ett direkt hot mot renskötseln, och därmed mot basen för den samiska kulturen.”

Att norrlänningar – inte bara samerna – ser värdet av sin natur och står upp för sig själva är en nödvändighet. Allt för länge har landets nordliga regioner setts som tärande istället för närande, trots att det verkliga förhållandet är det motsatta.
Arjeplogs kommunalråd Britta Flinkfeldt Jansson brukar ofta tala om vikten av norrbottniskt självförtroende och självkänsla. Hon bor längs Skellefteälven och konstaterar att endast momsen och elskatten från älvens vattenkraft bidrar mer till statskassan än vad staten ger i bidrag till kommunerna längs älven.
Då har man inte ens börjat räkna vinsterna från själva vattenkraften.
– Vi är närande och vi har rätt att uppfattas som närande, slår Britta Flinkfeldt Jansson fast.
Den svenska staten har klara problem att förstå det. Det märks inte bara på hur lite landets nordliga regioner får tillbaka för naturresurserna som exporteras. Utan även på att bygget av den angelägna Norrbotniabanan hela tiden skjuts på framtiden.
Godstrafiken mellan norra och södra Sverige är omfattande – ungefär 60 procent av godstransportarbetet på järnväg sker i norra Sverige.
Samtidigt tvingas industrin att använda Stambanan genom övre Norrland, en bana som byggdes för 1800-talets behov. Stambanan har stora lutningar, tvära kurvor, låga hastigheter och ett enda spår – vilket gör den sårbar för störningar.
Norrbotniabanan skulle självklart gynna hela Sverige, inte bara Norrbotten och Västerbotten. Vi är ett exportberoende land och kärnan i exporten är naturtillgångarna i norra Sverige som skickas söderut för att vidareförädlas.
”Norrbotniabanan bedöms skapa förutsättningar för en hållbar samhällsutveckling, ökad konkurrenskraft för näringslivet och positiv regional utveckling somgagnar hela landet”, skriver Trafikverket på sin hemsida.
Ändå har flera regeringar i rad, både socialdemokratiska och borgerliga, negligerat att bygga Norrbotniabanan.
Naturresurserna i norr är en guldgruva för staten, men staten orkar inte ens se till att godstransporterna härifrån är säkra och moderna. Det är en
ignorans som går bortom all rimlighet.

Jag är glad att opinionen mot utnyttjandet av Norrland växer. Att allt fler norrlänningar inser värdet av våra regioner och sträcker på ryggen. Det börjar likna ett uppror och det är inte en dag för tidigt.
Det får inte längre vara som Skellefteåmusikern Henry Chapman sjunger i sin låt AC från 2005:
”Här finns guld i marken, långt ner i berget. Allt läggs på bilar eller sätts på tåg. Körs sen till havet och bort härifrån, bort ifrån kolonin.”

› Läs artikel