Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 4 september 2013

Efter branden visar sig solidariteten

av Åsa Petersen

C-HUSET, LULEÅ TEKNISKA UNIVERSITET.

Mer än två dygn efter branden känns lukten fortfarande från Klintbacken till universitetet, liksom söt och skarp. Jag kommer in i hörsalen där informationsmötet ska vara och söks upp av en pressansvarig.

– Bara så du vet, det här är ingen pressträff. Här ska de drabbade få ställa sina frågor. Om du undrar något får du ta det efteråt.

Kommunalrådet Yvonne Stålnacke står längs en vägg. Hon hälsar på en kille, de har uppenbarligen setts tidigare.

– Fick du sova nåt i natt? undrar hon.

– Ja, i natt gick det bra. Och så fick jag den här tröjan donerad, svarar han.

Det var i lördags morse som Luleå vaknade upp till nyheten att ett av studenthusen på Klintbacken hade brunnit. Ungefär 70 personer blev bostadslösa och tre personer fick föras till sjukhus. Rådiga studenter som kände brandlukten sprang runt och bankade på dörrar, väckte sina kamrater.

Alla hann ut i tid och för det finns bara tacksamhet. Att det inte blev värre.

Men ändå. Att förlora sitt hem under några chockartade timmar. Kanske i en ny stad där du nyss har börjat plugga, kanske är det första gången du flyttar hemifrån. Allt är borta. Dator och mobil. Id-handlingar, kläder och smycken. De saker vi bär närmast kroppen som definierar vilka vi är. Foton, mejl, minnen.

De drabbade grillar försäkringsbolagens representant på brandplatsen om vad som skulle kunna räddas. Är det verkligen omöjligt att leta fram hårddiskar ur bråten? De kan ju ha klarat sig.

Problemet är rasrisken. Att huset är så illa skadat att området är livsfarligt att beträda. Men de ansvariga lovar att göra sitt yttersta.

Luleå är en stad i bostadsbrist. Många studenter hade, redan innan branden, svårt att hitta någonstans att bo. Ett nedbrunnet studenthus var det sista Luleå behövde. Nu meddelar kommunen att 60 stycken bostadsmoduler ska ställas där Bergviksskolan tidigare stod. De börjar levereras redan nästa vecka.

En ung kvinna begär ordet.

– Jag hoppas att ni prioriterar de drabbade som inte har någonstans att bo. Jag, till exempel, har någon att bo hos.

Om det är något som kännetecknar detta informationsmöte, så är det solidaritet. En tjej säger att hon har massa kläder över. En annan tjej svarar att hon inte har någonting att ta på sig. De bestämmer att mötas efteråt.

Studentkårerna är hjärtat i hjälparbetet. Sedan branden i fredags natt har de jobbat dygnet runt med att hjälpa de drabbade. Med allt från förmedling av sovplatser till juridisk hjälp i försäkringsfrågor. Studenter, företag och helt vanliga lulebor ställer upp med allt från matkuponger till mobiltelefoner.

– Man blir rörd av alla som helhjärtat ställer upp för att hjälpa till, säger Teknologkårens ordförande Oscar Kööhler.

Universitetsrektorn Johan Sterte garanterar att de drabbade ska få allt stöd de behöver för att komma tillbaka till studierna så fort som möjligt. För det behövs kanske inte bara praktisk hjälp, utan även känslomässig.

– Människan har en förmåga att bli avstängd i krissituationer, för att klara sin överlevnad. Men med tiden kan det komma andra reaktioner. Som ledsnad, skuld, aggression och koncentrationssvårigheter. Då finns vi till för er, säger kuratorn Annica Öqvist från Studenthälsan.

I nöden prövas vännen, heter det. Istället för att leta syndabockar och försöka rädda sitt eget skinn samlas alla som på något sätt är berörda av branden och gör sitt bästa för att stabilisera livet igen.

Visst kan det visa sig att krishanteringen hade brister. Att någon gjorde fel någonstans längs vägen. Men så länge samhället visar upp en sådan här solidaritet finns det hopp om människors ansvar för varandra.

Jag släpper inte dig och du släpper inte mig. Vissa saker kan vi bara ta oss igenom tillsammans.

› Läs artikel