Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 20 september 2013

Norrbotten – inget län av gubbkommuner

av Åsa Petersen

Tro det eller ej, men Norrbotten är ett föredömligt exempel när tidningen Dagens samhälle granskar Sveriges gubbkommuner.
Kartläggningen visar att 92 av landets 290 kommuner aldrig har haft en kvinna som kommunstyrelsens ordförande, från kommunreformen på 1970-talet fram till i dag.
Dagens samhälle skriver:
”Mansbastionerna finns både bland stora och små kommuner och i såväl röda som blå fästen. I ett enda län har samtliga kommuner letts av en kvinna: Jämtland. Också i Gävleborg, Uppsala län och Norrbotten har kvinnor varit framträdande.”
I vårt län är det bara Arvidsjaur och Pajala som aldrig har haft en kvinna som ordförande i kommunstyrelsen.

Forskningen visar att kommunalråden blir allt viktigare beslutsfattare i svensk politik. Det är inte särskilt förvånande. När nationsgränserna minskar i betydelse utövas allt mer makt på lokal, regional och internationell nivå.
Vem som är kommunalråd spelar många gånger större roll för människors vardag än vem som är statsminister. Kommunpolitiken finns till för att skapa fungerande lokalsamhällen, med allt från välfärd och näringsliv till stadsplanering och kulturinstitutioner.
Det är ett hårt jobb men någon måste göra det. Vara ordförande i kommunstyrelsen alltså, och ta det högsta ansvaret för en kommun på samma sätt som en statsminister tar det högsta ansvaret för ett land. Stora beslut blandas med små och det viktigaste av allt är att förtjäna befolkningens förtroende. I Kommunpampar, SVT:s uppskattade dokumentärserie, kan vi just nu följa några kommunalråds vardag.

Att kön inte ska diskriminera från makt är grundläggande i en demokrati. Många som argumenterar mot kvotering av kvinnor hänvisar till att kompetens, inte kön, ska styra.
Men om en kommun aldrig har haft en kvinna som högsta makthavare är det knappast kompetensen som har varit avgörande.
Utan könet, för att bilden av kompetens felaktigt har varit bilden av en man.
Männen har helt enkelt vant sig vid att kunna kvotera varandra. Ur den aspekten är det glädjande att så många norrbottniska kommuner har eller har haft kvinnor som ordföranden i sina kommunstyrelser. Kommunpolitiken i Norrbotten har uppenbarligen, i många fall, lyckats stå emot den mansnorm som de traditionella basindustrierna har skapat.

Värre är det på andra nivåer. Norrbotten har till dags dato haft 28 landshövdingar. Inte en enda har varit kvinna. Regeringarna har valt man efter man att representera staten i Norrbotten.
Det säger sig självt att den långa raden av manliga landshövdingar inte beror på kompetens, utan på unkna könsmyter om vem som är bäst lämpad för makt.
Sverige har heller inte haft en kvinna som statsminister. I landet som brukar skryta med att vara ”världens mest jämställda” är det fortfarande kontroversiellt med kvinnor vid den högsta makten.

Kvinnor med maktambitioner granskas ständigt hårdare än män. Får finna sig i att möta en stormvind av sexistisk, förklenande kritik. Istället för relevant politisk debatt kan ett drev uppstå kring en handväska som anses för dyr. Har hon verkligen de (förmodat manliga) egenskaper som krävs i maktens topp? Är hon inte för mycket … kvinna?
I Luleå tar Yvonne Stålnacke snart över som kommunstyrelsens ordförande. Hon har bland annat en bakgrund som ordförande i landstingsstyrelsen. Det är symptomatiskt att uppmärksamheten ändå främst har kretsat kring vilken man som ska vara hennes vice i Luleås stadshus.
Well, de som självklart ser en man som den verkliga makthavaren får tänka om.
För i Luleå, liksom i många andra norrbottniska kommuner, är posten som kommunstyrelsens ordförande inte främmande för kvinnor.
Här finns färre gubbkommuner än på många andra håll i landet och det bådar gott för kompetensen.

› Läs artikel