Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 13 september 2013

Vuxna måste hjälpa barnen i stormens öga

av Åsa Petersen

Jag vet en liten tjej som stod mitt i stormens öga. Längst inne i mobbningens centrum var det tyst, tomt och kallt. Bara hon och magontet.

Efter skoldagens slut var det ingen som retades, men heller ingen som ringde eller plingade på dörren. Hon var tvungen att fråga en i sin familj:

– Tänker jag kort? Dom säger det i skolan och jag undrar om det stämmer, om ni bara inte har berättat det för mig.

Hon trodde aldrig att hon skulle få några kompisar. Definitivt ingen kille och inget jobb. Vem skulle vilja ha någon som hon, någonsin?

Jag tänker på henne när jag läser Anton Norbergs berättelse i Norrbottens-Kuriren. Idag är han vd och delägare i kommunikationsbyrån Yours. På högstadiet var han mobbad. Ett gäng elever på skolan hade satt i system att göra honom illa.

– Jag började tro att det var något fel på mig, att det var mitt eget fel.

Lärarna brydde sig inte, eller så fattade de inte vad som pågick. Anton Norberg försökte hitta egna lösningar på problemet. Ville bli en i mängden. Ibland snattade han prylar till andra elever, för att få deras uppskattning. Familjen blev räddningen, de fick honom på rätt spår igen.

– På högstadiet bröt mobbningen ner mitt självförtroende, men jag kom igen i livet. Jag har en grabb som är nio år, det värsta vore om han eller någon i hans närhet utsattes för mobbning, säger Anton Norberg.

Fler vuxna borde göra som han. Öppet berätta om en skoltid som var ett helvete. För att barn som utsätts just i dag – precis i vår närhet – ska veta att det går att ta sig igenom det hemska. Att livet inte är meningslöst, fast det känns så. Att det kan bli bättre och gå över.

Att det aldrig är ditt eget fel. Att det inte är något fel på dig. Bara på miljön du vistas i.

Den svenska samhällsdebatten har just nu fullt upp med den grova misshandeln på internatskolan Lundsberg, där två elever brändes med strykjärn. Något liknande hade aldrig accepterats på en arbetsplats för vuxna. Skolinspektionen stängde skolan, men Förvaltningsrätten valde tyvärr att öppna den igen.

Lundsberg har en lång historia av pennalism – att elever förödmjukats och misshandlats utan att vuxna ingripit. Hösten 2011 riktade Skolinspektionen hård kritik mot skolan och hösten 2012 hotade myndigheten med vite. Skolinspektionen hade på fötterna i sitt stängningsbeslut.

Lundsberg är naturligtvis inte den enda skola där misshandel förekommer. På Tunaskolan i Luleå misshandlades nyligen en pojke under skoltid. Sedan dess är personalstyrkan förstärkt, berättar rektorn Agneta Hedenström i Kuriren:

– Sådant här ska inte få hända. Men nu har det hänt och då måste vi vidta åtgärder utifrån det.

Tunaskolan agerar föredömligt snabbt och tydligt. Det märks att deras arbete med skolmiljön har tagit fart sedan debatten om den sexistiska väggmålningen i vintras.

Att vuxenvärlden ser och agerar är avgörande när barn mobbas. Det handlar inte bara om att vuxna har ansvar att skapa en skolmiljö där alla barn kan känna sig trygga nog att växa och utvecklas. Det handlar även om att ge de mobbade barnen tron på världen åter: Ingen får behandla mig så här. Jag har rätt att vara precis den jag är.

Den lilla tjejen jag känner fick hjälp av vuxna som agerade resolut mot mobbningen. De gav henne andrum och bekräftade hennes kraft. Hon kunde börja lita på livet igen och växte upp till en person som vågar ta plats.

Nu är respekt inte bara något hon får – utan något hon förväntar sig. För sig själv och för andra.

› Läs artikel