Åsa Petersen

Norrbotten riskerar medieskugga

31 oktober 2013
Publicerad av SVT Kultur

Jag tvekade länge inför att skriva denna text. Men min kärlek till den norrbottniska samhällsdebatten är stor. Och nu är jag oroad för vad som ska hända med den. Norrbotten får inte slockna.

Läs artikel ›

Antiziganismen härjar fritt

30 oktober 2013
Publicerad av Dagens Arena

Vi som trodde att botten var nådd när Skånepolisens romregister avslöjades – vi hade fel.

Läs artikel ›

Dags att lära av samerna

25 oktober 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

I dag slås kåtor upp i Kungsträdgården. Det är aktionsgruppen Stockholm–Gállok och Jokkmokks samebyar som bjuder på mat, hantverk, sång och musik. Hela denna vecka har miljöaktivister och ursprungsfolk rest till huvudstaden för att kräva bättre balans mellan industri, människa och natur.

Imorgon tågar en gruvkritisk demonstration från Sergels torg till Riksdagen. I inbjudan står det: ”Samer och lokalbefolkning körs över i jakten på snabba vinster i en återvändsgränd som tar slut på bara några år. Men allt fler ställer sig upp och säger: NOG NU!”

Gruvdebatten har placerat samernas kamp för sina rättigheter i centrum av samhällsdebatten. Tidigare i höstas fick företrädare för de svenska samerna komma till tals på Dagens Nyheters debattsida. De förklarade att Jåhkågasska och Sirges samebyar inte skulle klara en gruvetablering i Kallak:

”Den kraftigt expanderande gruvindustrin utgör ett direkt hot mot renskötseln, och därmed mot basen för den samiska kulturen.”

Även i Riksdagen har samernas kamp uppmärksammats. I den särskilda debatten om mineralpolitiken påpekade Miljöpartiets Åsa Romson att det inte räcker med dialog för att lösa tvisterna mellan gruvbolagen och samebyarna. I varje dialog finns nämligen ett maktförhållande. Därför fungerar det inte att avvägningen görs mellan den lilla rennäringen och den stora gruvnäringen. Urfolket samernas rättigheter och kultur måste respekteras.

– Bara så kan en fred och försoning som inkluderar samerna uppnås, sa Åsa Romson.

Behandlingen av samer är ett mörkt kapitel i den svenska historien. Kolonisationen började av ekonomiska skäl, för att staten ville ha nybyggen på renbetesmarker, men tog sig snart rent rashygieniska uttryck. På 1920- och 1930-talen utförde Statens rasbiologiska institut skallmätningar. Vetenskapsmän delade in människor i värdefulla ”långskallar” och värdelösa ”kortskallar”.

Samer och tornedalingar var kortskallar som skulle lära sig att veta hut – och framför allt skiljas från sitt språk. Barn tvångsomhändertogs, tvingades att byta namn och förbjöds att tala sina ursprungsspråk i skolan.

Mona Mörtlunds och Ninna Tersmans pjäs ”När vinterns stjärnor lyser här” har skildrat hur den statliga språkrepressionen mot samer och tornedalingar splittrade familjer. Äldre och yngre släktingar kunde inte längre tala med varandra, när de inte längre behärskade varandras språk. Den språkliga skammen byggdes in i människor och ärvdes neråt i generationerna.

Det är denna långa historia av kolonialt, rashygienskt och språkligt förtryck som samerna bär på när de i dagens debatt hävdar sin rätt mot gruvindustrins.

Ursprungsfolk över hela världen delar samernas kamp. I våras sammanträdde Arktiska rådet i Kiruna. Då vittnade urbefolkningar om hur industrin expanderar på naturens bekostnad. Den ryska oljeindustrin läcker en halv miljon ton olja varje år, rakt ut i ryska floder och vidare ut i norra Ishavet. Statoil investerar i oljesand i Kanada, som orsakar stora koldioxidutsläpp.

– Missförstå mig inte, vi är inte emot utveckling, men den måste ske på ett hållbart vis, sa Rosemarie Kuptana, inuit från Kanada, till Radio Norrbotten.

Det finns fortfarande allt för många som suckar åt samer och andra ursprungsfolk. Som tycker att de bara kräver och ställer sig i vägen. Denna arrogans bortser från den djupa rasism som ursprungsfolken, inte minst samerna i Sverige, har utsatts för. Och missar att ursprungsfolkens sätt att leva i samklang med naturen faktiskt kan stoppa miljöförstöringen som hotar hela vår existens.

Ursprungsfolken lever både modernare och mer ansvarsfullt än många andra. Resten av världen borde lära av dem.

Läs artikel ›

Vårdcentralernas normkritik är en stolthet för Norrbotten

23 oktober 2013
Publicerad av NLL

Tänk dig att du måste börja dina läkarbesök med att stå till svars för din kärlek och sexualitet. Så är det för många hbt-personer – som drabbas hårt av heteronormen inom vården. Våren 2010 blev Porsöns vårdcentral – som första verksamhet norr om Stockholm –…

Läs artikel ›

Struntar regeringen i döden på jobbet?

23 oktober 2013
Publicerad av Dagens Arena

Efter dödsolyckan på SSAB i Luleå måste regeringen ställas till svars. De har skrotat forskningen om arbetslivet.

Läs artikel ›

Ingen ska behöva dö på jobbet

19 oktober 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Olyckan på SSAB i torsdags gör ont att tänka på. Två arbetare dog när de tömde en cistern och dränktes av trögflytande tjära.

Mina tankar går till deras anhöriga och arbetskamrater. Smärtan, frustrationen och förtvivlan de ska känna går inte att föreställa sig.

Nu ska orsakerna till arbetsplatsolyckan utredas grundligt – av arbetsgivarna, Arbetsmiljöverket, polis och åklagare. Diskussionen om vem som har gjort fel är igång.

Anders Ferbe, ordförande för IF Metall, riktar hård kritik mot SSAB. De förolyckade männen var anställda av entreprenören IVAB (Infjärdens Värme AB). Facket kritiserar systemet med underentreprenörer.

– Tydligen så har man ännu inte fått entreprenörerna att lyckas med arbetsmiljöarbetet, säger Ferbe.

SSAB:s platschef i Luleå, Per Bondemark, tillbakavisar kritiken. Han säger att en riskbedömning hade gjorts tillsammans med entreprenören, med exakt samma rutiner som när SSAB:s egen personal ska utföra arbeten.

IF Metall-klubben på SSAB i Luleå menar att en felbedömning från arbetsgivarna blev de två männens död: Det var flera gånger mer tjärmassa i cisternen än vad som tidigare sagts.

I den nyutkomna reportageboken ”Döden på jobbet” skildrar Elinor Torp arbetsplatsolyckan på Nordkalk i Luleå i november 2011. Sex arbetare skadades och en dog när de skulle rengöra en kalkugn och blev utsatta för frätande kalk och het ånga. Alla var anställda av underentreprenörer. Johan som dog var 23 år. Gustaf som skadades allvarligt var 19.

”Statistiken talar sitt tydliga språk. Både i byggbranschen och i industrin är de inhyrda överrepresenterade i olycksstatistiken”, skriver Torp.

Säkerheten tycks helt enkelt bli sämre, riskbedömningarna mer bristfälliga, när underleverantörer anlitas.

Lars Bergström, skyddsombud på SSAB i Luleå, säger att både SSAB och IVAB har arbetsmiljöansvar för torsdagens olycka. SSAB ansvarar för arbetsplatsen och att jobbet kan utföras på ett säkert sätt. IVAB ansvarar för hur deras anställda gör själva jobbet.

Det är naturligtvis ett problem om ingen bär det totala ansvaret. Vem tvingas då att ha full kontroll på situationen för att undvika olyckor?

Att människor dör på jobbet är fullständigt oacceptabelt. Det är inte bara ett ansvar för arbetsgivarna – utan även för lagstiftaren.

Men regeringen lade ner Arbetslivsinstitutet 2007, och skrotade därmed forskningen om arbetslivet. I samma veva skars Arbetsmiljöverket ner.

”Nu syns konsekvenserna”, står det på baksidan av Elinor Torps bok. Det är fruktansvärd läsning i ljuset av dödsolyckan på SSAB i torsdags.

Läs artikel ›

Hennes död går varken att acceptera eller förstå

17 oktober 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Idag kommer åtalet mot den unga man som misstänks för styckmordet på Vatchareeya Bangsuan. Det är en viktig rättsprocess som kan hjälpa människor att gå vidare från något som egentligen inte går att förstå eller komma över.

Vatchareeya var bara 20 år när hon bragdes om livet. För hennes nära och kära är sorgen skriande. Många berörs av hennes död i en mindre stad som Boden.

– Vi grannar sa när det hände att det här är vårt berg, vi ska gå hit ändå trots allt det hemska, men det blev inte så. Idyllen är förstörd, säger Lisbeth Larsson, 67, till Norrbottens-Kuriren.

Hon talar om den sena kväll i maj då kroppsdelar hittades i ett ödehus på Gammelängsberget. Vatchareeya Bangsuan hade varit försvunnen i dryga två veckor när en liten sökgrupp från frivilligorganisationen Missing People gjorde det avgörande fyndet.

De anhöriga kunde snart sluta sväva i ovisshet – men fick samtidigt ett förfärligt besked.

– Det går inte att beskriva hur det känns. Det känns som om jag har dött samtidigt som min dotter, sa Vatchareeya Bangsuans mamma till Kuriren.

Missing People hyllades för ännu en viktig sökinsats. De hade inte bara genomfört fem skallgångskedjor efter Vatchareeya Bangsuan. De var även avgörande när en försvunnen ung man i början av maj hittades död på Porsön i Luleå.

”Det stora engagemanget i Missing People visar att människor finns till för varandra. Vi är fortfarande ett samhälle med hjärta”, skrev jag i en krönika.

Gammelängsberget är ett populärt promenadstråk i Boden. Kommunen har lovat att ödehuset där Vatchareeyas kvarlevor hittades ska rivas så snart polisutredningen är klar.

– Skälet är enkelt att förstå. Det behöver inte stå där som en symbol för ondskan, har kommunalrådet Bosse Strömbäck sagt.

Samtidigt har Vatchareeya Bangsuans anhöriga använt brottsplatsen som en plats för sorgebearbetning. Kort efter fyndet hölls en thailändsk ceremoni vid ödehuset. Ett 30-tal nära och kära samlades. De tände rökelse och lade ner blommor och Vatchareeyas favoritmat, som mamman hade lagat.

En buddistisk munk läste verser och samlade in pengar till välgörande ändamål.

– Eftersom hon blev mördad hölls ceremonin vid brottsplatsen, man vill kalla hem hennes själ. Då det tog flera dagar innan kroppen hittades tror man att själen sprungit iväg, berättade Natalia Salaitong, som var med på ceremonin, för Kuriren.

Jag är ingen kriminalexpert. Jag kan omöjligen sia om hur rättegången kommer att gå efter åtalet har väckts. Det jag däremot kan hoppas är att rättsprocessen blir så grundlig och framgångsrik som möjligt.

Grova brott som aldrig uppklaras sätter djupa spår i människor. Främst de anhöriga – som är brottsoffer – men även det omgivande samhället behöver veta vad som hände för att få möjlighet att gå vidare.

Det handlar inte om hämnd eller förlåtelse. Det handlar om att rättsväsendet ska plocka upp skärvorna av det förfärliga, foga samman dem så långt det är möjligt, för att slutligen fälla rätt gärningsperson och utdöma det straff som lagen anger. Så fungerar en rättsstat.

Styckmordet på Vatchareeya Bangsuan kommer alltid att vara något av det värsta som drabbat Boden. Hennes död går inte att på något sätt acceptera eller förstå. Så svårt är det mänskliga livet ibland, så hemskt blir det när en människa dödar en annan.

För människor gäller det ibland bara att försöka stå ut – och att ta hand om varandra i ilskan och sorgen.

Läs artikel ›

Hingsthaveriet

15 oktober 2013
Publicerad av Dagens Arena

Ursäkta statsministern, stenåldern ringde och vill ha sin påstådda mansroll tillbaka.

Läs artikel ›

Hemlöshet är allas vårt misslyckande

11 oktober 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Ibland blir jag helt förundrad över hur starka människor kan vara.

– Jag känner mig som kärringen som gud glömde. Det är tur att man har humor, annars hade man inte överlevt, säger Siv, 54, till Norrbottens-Kuriren.

En ohållbar situation på jobbet gjorde att hon sökte sig från ett litet samhälle till Luleå. Men här får hon ingen bostad. Sedan ett år är Siv hemlös och gör vad hon kan för att klara dagen.

Mellan klockan 19 och 07.45 kan hon vara på Rias natthärbärge. På morgonen tar hon oftast en promenad till Stadsparken, följt av en kopp kaffe på bensinmacken. Resten av dagen spenderar hon ofta på Kulturens hus, där hon läser och sitter vid datorn.

– När jag mådde som sämst fick jag betalningsanmärkningar. Nu får jag ingen lägenhet, säger Siv.

Enligt Socialstyrelsen var 16 personer akut hemlösa i Luleå 2012. 37 personer var intagna på fängelser eller behandlingshem. 299 personer bodde i tillfälliga lösningar – till exempel boenden där kommunen står för förstahandskontraktet. Ytterligare 68 personer bodde tillfälligt inneboende hos någon.

Förmodligen finns det ett mörkertal. Människor som marginaliserats så till den milda grad att de saknar bostad känner oftast en berättigad misstro mot samhället och drar sig undan myndigheterna.

Både Socialförvaltningen i Luleå, Länsstyrelsen i Norrbotten och den svenska Socialstyrelsen ser bostadsbristen som en viktig anledning till hemlösheten. Visst är det ett bostadspolitiskt misslyckande att människor i välfärdslandet Sverige saknar tak över huvudet. Men problemet med hemlöshet går betydligt djupare än så.

Samhällsklimatet hårdnar. De svenska inkomstklyftorna växer snabbast bland OECD-länderna. Även Statistiska centralbyråns statistik visar på dramatiskt ökande klyftor. Den tiondel som tjänar mest har fått 76 procent mer att röra sig med de senaste 20 åren, medan den tiondel som tjänar minst bara har fått 7 procent.

I ett samhälle med allt större klyftor finns allt mindre förståelse för människor som har det svårt. Som är sjuka och arbetslösa till exempel. När samhällsdebatten delar in folk i ”de som gör rätt för sig” och ”de som är lata” blir viljan till solidariska lösningar allt svagare. Utsatta människor utmålas som en särskild sort. Medvetenheten om att vi alla kan hamna i en utsatt position försvinner.

Det blir allt enklare för makthavarna att lämna de fattigaste därhän – inte minst för att marginaliserade människor har väldigt svårt att göra sig hörda i samhällsdebatten. De har fullt upp med att klara sin överlevnad.

Den yttersta konsekvensen av ett sådant samhällsklimat är att fattigdom kriminaliseras. I tid och otid hörs politiska förslag om att tiggare borde bestraffas. Människor som söker hjälp av sina medmänniskor på gatan påstås ofta vara en del av internationella tiggarligor.

Det är en modern myt. Stockholmspolisen säger till exempel att inget tyder på att tiggeri hör samman med människohandel eller organiserad brottslighet.

Vissa människor har på grund av klassklyftorna större risk än andra att bli hemlösa. Men det kunde vara du. Det kunde vara jag. Som på grund av en rad olyckliga omständigheter i livet hamnar på gatan. Den insikten måste samhällets bostadspolitik, socialpolitik och gemensamma skyddsnät alltid utgå från.

Välfärden är aldrig starkare än sin svagaste länk. Så länge en enda av oss saknar tak över huvudet har välfärden misslyckats. Jag vet att det låter uppfordrande. Men det är sant.

Läs artikel ›

Nu är Norrlandsfrågorna heta

9 oktober 2013
Publicerad av NLL

Norrlandsdebatten har äntligen blivit en riksangelägenhet. Det är glädjande. Den rör helt avgörande samhällsfrågor om hållbarhet, ekonomi, rättvisa och anständighet. Jag blev så glad häromdagen, när jag såg att min ledare “Skandalös behandling av Norrland” är mest delad och mest kommenterad på sajten Dagens Arena.…

Läs artikel ›