Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 3 oktober 2013

Våra gruvor är ett riksintresse

av Åsa Petersen

Norrbotten befinner sig plötsligt i centrum av den svenska samhällsdebatten. Våra enorma naturresurser är ett riksintresse – även om storstadsnormen ständigt beskriver landets nordliga delar som periferi. Det blev tydligt i går eftermiddag, när riksdagen på Miljöpartiets begäran höll en särskild debatt om mineralpolitiken.

Vänsterpartiets förslag om en höjning av mineralavgiften, från en halv promille till tio procent, väckte mest känslor. Näringsminister Annie Lööf kallade förslaget rysk roulette. Kristdemokraternas Mats Odell valde ordet dödsstöt. Folkpartiets Eva Flyborg varnade för att höjd mineralavgift skulle rycka undan fötterna på norra Sverige.

De menar att gruvbolagen redan gör rätt för sig, eftersom de betalar bolagsskatt i Sverige. Gruvbolagen skulle inte vilja vara här om de tvingades betala ännu mer skatt.

Ni som läser mig regelbundet vet redan vad jag tycker om gruvavgiften. Låt mig därför invända att mineralavgiften inte är någon skatt, utan helt enkelt ett sätt för Sverige att ta betalt för den råvara som finns i våra urberg. Precis som den norska staten tar betalt för sin olja. Och precis som de flesta av världens gruvnationer väljer att ta ut en mineralavgift på mellan 10 och 30 procent.

Världsbankens statistik visar dessutom att Sveriges totala skattetryck på gruvsektorn är lägst i världen. Då är den senaste sänkningen av bolagsskatten inte ens medräknad.

Socialdemokraternas Mikael Damberg undvek att tala om mineralavgiften. Det är minst sagt märkligt. Oavsett vad Socialdemokraterna tycker om nivån på mineralavgiften måste de sluta ducka. Socialdemokraterna är det största oppositionspartiet och har en så stark ställning i de nordliga länen att de borde tala klarspråk i denna sakfråga som engagerar så många norrlänningar.

När det gäller motsättningarna mellan gruvnäringen och andra näringar, som renskötsel och turism, var debattörerna överens om att samexistensen måste bli bättre. Olika näringar måste kunna leva sida vid sida.

Allianspartierna talade om vikten av god dialog. Moderaternas Johan Johansson konstaterade att den hårda konflikten i Jokkmokk om Kallak innebär ett elände för bygden. Det har han naturligtvis rätt i.

Men, som Miljöpartiets Åsa Romson påpekade, i varje dialog finns ett maktförhållande. Det fungerar inte att avvägningen ska göras mellan den lilla rennäringen och den stora gruvnäringen. Urfolket samernas rättigheter och kultur måste tas på allvar. Bara så kan en fred och försoning som inkluderar samerna uppnås.

¬– Det räcker inte med samtalsterapi så länge maktbalansen är skev, sa Åsa Romson.

Även kring miljöreglerna rådde tydlig politik konflikt. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt sa att prospektering och provbrytning i naturreservat – som idag tillåts – är orimligt. Folkpartiets Eva Flyborg upprepade flera gånger att Sverige redan har världens hårdaste miljölagstiftning.

Genom hela debatten gick en röd tråd av omsorg om Sveriges gruvsamhällen. Oavsett om partierna vill behålla reglerna som de är, eller kräver en skärpning, talar de varmt om de bygder som redan har gruvor eller står inför gruvetableringar.

Ingen vill lägga ner gruvsamhällena – men frågan är hur de ska utvecklas och blomstra i längden. Hur ska andra näringar säkras och naturvärden skyddas? Hur ser vi till att gruvbygderna har bostäder, utbildning och kultur som gör att människor faktiskt kan leva där och inte tvingas pendla?

I går blev det tydligt att Sveriges gruvor är ett riksintresse. Inte undra på det. I Norrlands berg finns oerhörda rikedomar som kan gynna hela landet i längden. Om vi sköter dem rätt.

› Läs artikel