Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 17 januari 2014

Det är inte synd om politikerna

av Åsa Petersen

Politikerarvoden. Få saker kan uppröra så mycket som vad våra folkvalda tjänar. I grunden är det ett sundhetstecken. Svenska politiker anses fortfarande vara folkets representanter, inte en samhällselit för sig. Därför sätts deras ersättningsnivåer under lupp. Glappet i levnadsvillkor får inte bli för stort. En trovärdig svensk politiker bör fortfarande ha stenkoll på hur mycket en liter mjölk kostar.

Norrbottens-Kurirens nya siffror visar att kommunalråden i Norrbotten knappast tillhör de bättre betalda politikerna i Sverige. Peter Roslund i Piteå tjänar bäst i länet med drygt 60.000 kronor i månaden, men hamnar bara på plats 56 i riksrankningen. Roland Kemppainen i Övertorneå, som har Norrbottens lägsta kommunalrådsarvode, är nummer 234 i landet med 44.500 kronor.

Kommuncheferna i Norrbotten tjänar i regel bättre än kommunalråden på vars uppdrag de verkar. Anne Karlenius i Luleå tjänar 90.000 kronor i månaden. Hon är bäst betald. Ann Engberg i Arjeplog stannar på 48.000 kronor. Det är ändå över 3000 kronor mer än vad det lägst betalda kommunalrådet i Norrbotten tjänar.

Det går inte att jämföra politikerarvoden med höga chefers löner. Näringslivets toppar ligger på svindlande lönenivåer som vid en sådan jämförelse skulle antyda att vilken storbolagschef som helst har ett mångdubbelt mer ansvarsfullt jobb än till exempel Sveriges statsminister och utrikesminister. Vem som helst fattar att så inte är fallet.

Problemet är inte att politikerna tjänar för lite – utan att näringslivscheferna tjänar för mycket. Deras löner ursäktas ofta med att ”det ser ut så” i näringslivet internationellt. Om Sverige sackar efter för mycket i chefslöneligan skulle ledarbegåvningarna och kompetensen fly utomlands, sägs det. På samma sätt förklaras att offentlig sektors chefer ofta tjänar bättre än sina folkvalda överordnade. Kommuner, landsting och stat måste helt enkelt kunna konkurrera med näringslivet om de bästa ledarna.

Jag menar inte att politikerna borde tjäna mer. Om några borde tjäna mer – så är det varken de folkvalda eller deras tjänstemän. Utan de anställda på golvet i kommuner och landsting. Undersköterskor, förskollärare och andra välfärdsarbetare som gör oerhört stora insatser för samhället men som ändå får stå ut med skandalöst låga löner och ofta usla arbetsvillkor.

Självklart innebär det ett trovärdighetsproblem när politiker och tjänstemän i offentlig sektor säger att ”det inte finns pengar” till höjda vård- och omsorgslöner. Samtidigt som de själva aldrig ens skulle drömma om att gå till jobbet för att tjäna så lite.

Det innebär inte att jag vill sänka politikerlönerna. Att vara folkvald politiker ger stor makt att forma samhällsutvecklingen. Men det är även att vara i en utsatt position, öppen för kritik i offentlighetens ljus 24 timmar om dygnet. Att frivilligt kliva fram och ta det yttersta ansvaret för det samhälle som vi skapar tillsammans. Att ständigt vara beredd på att förlora förtroendet och avgå.

Demokratin är ju så fint formulerad att de folkvalda måste vinna sitt förtroende hos medborgarna – och prövas i allmänna val var fjärde år. Men är du politiker och gör ett nog stort misstag kan du tvingas avgå på stört och vara passé redan imorgon, dessutom med ditt anseende förstört.

Jag menar inte att det är synd om politikerna, inte alls. Men jag skulle själv aldrig passa som folkvald, jag har varken de ledaregenskaper eller den kompromissvilja som krävs. Jag är glad att det finns andra som är beredda att ta den rollen. Deras löner måste vara rimliga och de måste leva så nära vanligt folks villkor att de vet vad en liter mjölk kostar.

Något mer kontroversiellt har jag inte att säga om det.

› Läs artikel