Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av Norrbottens-Kuriren den 24 januari 2014

Tågkaoset är hela samhällets kris

av Åsa Petersen

Bristande säkerhet i tågtrafiken samsas med inställda avgångar och en häpnadsväckande arrogans inför strandsatta resenärers behov. Det norrbottniska tåghaveriet fortsätter, tyvärr, även denna vinter.

Rälsen på stambanan i övre Norrland är så dålig att den utgör en säkerhetsrisk. Mellan Bastuträsk och Boden måste tågen sänka sin hastighet.

– Det gäller att stålsätta sig och inte tänka på det, för då blir man knäpp, säger lokföraren och den fackliga företrädaren Daniel Carnudd.

Han befarar att det bara är en tidsfråga innan det sker en större olycka med dödlig utgång.

Redan i maj spårade två tåg ur mellan Koler och Storsund strax söder om Älvsbyn. Trafikverket har kommit fram till att spåren måste bytas ut så snart som möjligt. En renovering har länge varit på gång men blivit uppskjuten. Nu kan renoveringen kanske, kanske vara klar 2016.

I sin egen argumentation för Norrbottniabanan konstaterar Trafikverket att stambanan genom övre Norrland byggdes för 1800-talets behov. Den har stora lutningar, tvära kurvor, låga hastigheter och ett enda spår – vilket gör den sårbar för störningar.

Ur det perspektivet är det oacceptabelt att regeringen säger nej till att bygga Norrbotniabanan, trots att EU vill det och kan tänka sig att bidra med stora summor. Det är även oacceptabelt att de fyra nordligaste länen – Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten – bara får dela på knappt tre och en halv procent av regeringens totala infrastrukturbudget.

Den eftersatta rälsen i övre Norrland är inte bara ett hot mot vår regions näringsliv, utan betraktas uppenbarligen som en säkerhetsrisk av både Trafikverket och lokförarna. Hur kan vi norrbottningar över huvud taget leva med detta? Varför reser vi oss inte upp i samfälld protest?

Men ansvaret för det norrbottniska tåghaveriet kan inte bara läggas på riksplanet. Det blev uppenbart i helgen, när både tåg och ersättningsbussar mellan Kiruna och Luleå ställdes in på grund av kylan. På tågstationen i Luleå fick strandsatta resenärer inte ens någonstans att sitta – sedan ”ståbänkar” har installerats för att hålla borta ”störande element” från tågstationen.

Turismorganisationen Swedish Lapland skrev en närmast desperat status på Facebook: ”Nu på morgonen berättade ett gäng kinesiska gäster hur de fått kliva av stockholmståget vid 6:30 i Luleå på sin väg till Abisko. Hungriga och frusna har de suttit på stengolvet i Luleå vänthall som saknar bänkar och café. Gaaaah!!!”

Ansvariga politiker och tjänstemän i Norrbotten konstaterar lamt att nu är det som det är. Några förbättringar kan i princip inte ske innan Norrtåg har fått sin nya upphandling på plats, som ska gälla mellan 2016 och 2021.

En stor del av problemet ligger naturligtvis i att tågtrafiken har så många olika huvudmän. Det är olika bolag som sköter driften, banan och stationerna. Kenneth Johansson, vd för Länstrafiken och chef för kollektivtrafikmyndigheten i Norrbotten, erkänner att detta lapptäcke är problematiskt.

– Kanske mer ägande istället för splittring, säger han till Norrbottens-Kuriren.

Infrastrukturen hör till samhällets mest grundläggande uppgifter att sköta. Vi vill att sjuka ska få vård, att barn och gamla ska få omsorg och att alla ska kunna tillgodogöra sig en bra utbildning. Och så vill vi kunna ta oss fram här i världen på ett någorlunda smärtfritt sätt.

Inte minst i Norrbotten, med sina stora avstånd, är en väl fungerande kollektivtrafik fullständigt avgörande för livskvaliteten. Nu visar sig de skattefinansierade institutionerna oförmögna att fixa det.

Tågtrafikens förtroendekris riskerar att bli till en kris för hela idén om det gemensamma samhället.

› Läs artikel