Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av NLL den 2 april 2014

New Yorks graffitidebatt talar till Norrbotten

av Åsa Petersen

Jag tillbringar en söndagseftermiddag på Museum of the City of New York. Och inser att den norrbottniska graffitidebatten är exakt som den i New York – för 30 år sedan. Unga människors subkulturer har aldrig varit enkla för samhället att handskas med.

I utställningen ”City as Canvas” visas verk ur Martin Wongs stora graffitisamling. Lady Pink hänger sida vid sida med Keith Haring. ”Graffiti är konst och om konst är ett brott – låt Gud förlåta alla” meddelar Lee Quiñones i sin målning ”Howard the Duck” från 1988.

Graffitins upphov har alltid varit staden den målas i. Därför har graffitin alltid setts som ett samhällsproblem. Graffitin ber inte om lov, den målas på stadens väggar och tåg oavsett ordningsregler. Konstformen resulterar alltså i en dragkamp mellan målarna och myndigheterna. I samhällets ögon blir graffiti vandalism som måste bekämpas.

Om inte samhället säker en mellanväg – som exempelvis har gjorts i Luleå. De lagliga graffitiplanken vid infarten till staden, på gräsplätten utanför OK/Q8, skänker glädje till många av Luleås innevånare och besökare. Jag glömmer aldrig målningen ”KROSSA PATRIARKATET” förra sommaren. Då rådde ingen tvekan om att Luleå är en stad med en stark feministisk rörelse. Bilder av verket spreds snabbt i sociala medier.

Luleås lagliga graffitiplank har dock kritiserats – inte minst av representanter för polisen. Kritikerna hävdar att laglig graffiti ger upphov till illegal: Om graffiti får målas någonstans kommer det snart att målas överallt. En så repressiv inställning leder lätt till slutsatsen att graffiti helt enkelt måste förbjudas. Men allvarligt, förbjuda en hel konstform?

Det var precis vad debatten i New York handlade om på 1970- och 80-talen.”Tågen överöses med skräp. Om graffiti är konst, åt helvete med konst!” sa en tunnelbanechef i staden 1981.  ”Graffiti måste ses som en högst sofistikerad konstform som formar bilden av New York”, svarade konstcuratorn Diego Cortez 1982.

Vad kan vi i Norrbotten lära av graffitihistorien i världens större städer? För det första att dragkampen mellan graffitimålarna och myndigheterna är evig. För det andra att nolltolerans inte hjälper. Förbud innebär inte att graffitin upphör – det gör den bara illegal.

Och för det tredje, kanske viktigast: Graffitin är en samhällskritisk subkultur formad av unga människor som valt en egen konstform, som väljer att tolka och skildra staden på sitt eget sätt. För min del blir det tydligt. Så längre graffiti finns i ett samhälle, finns det unga människor som vill uttrycka sig här.

Jag kan inte se det som annat än en styrka. Ett Norrbotten där graffitin gör sin påmind är fortfarande ett län där kreativiteten inte ber om lov. Det innebär saneringsproblem för samhället, visst, men det innebär att vårt samhälle lever.