Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av NLL den 13 maj 2014

Hurula, ett sådant vackert namn

av Åsa Petersen

När artisten Hurula säger att hans namn är ”så jävla fult” är det en konsekvens av den svenska rashygienen. När han ändå bestämmer sig för att heta Hurula är det ett uppror mot de historiska övergreppen mot tornedalingar. En kamp för människovärde och demokrati.

Jag hamnade i diskussion med en kille på Twitter. Han skrev att han gillar den nya skivan ”Vi är dom våra föräldrar varnade oss för”. Men tillade att bandnamnet ”Hurula” är så himla dåligt. Det kan man väl inte heta?

Jo, det kan man. Hurula är i själva verket inget ”bandnamn” utan soloartisten Robert Hurulas tornedalskfinska efternamn – och numera artistnamn. I Västerbottens-Kuriren berättar Hurula att namnet gjorde honom till den han är. Förut hette han Pettersson också.

– I Luleå finns väldigt många finnar, men man skulle skämmas lite om man hade ett finskt namn. När jag gick i skolan var det uppdelat, det fanns till och med tillfällen då finnarna och svenskarna skulle slåss. Jag hade två namn, och visste aldrig var jag hörde hemma.

Nu har Hurula bestämt sig för att bara använda namnet som han skulle skämmas för när han var mindre. Inte ens Robert Hurula, utan bara Hurula, ska han heta. Men det är en seg kamp att frigöra sig från skammen.

– Jag tycker fortfarande att det är så jävla fult. Jag vet knappt hur man säger det. Folk på radio säger alltid helt olika saker.

Det språkliga förtryck som Hurula kämpar mot och till viss del internaliserar utgör en väsentlig del av den norrbottniska historien.

Det är inte länge sedan rashygienen dominerade Sverige. Vetenskapsmän delade in människor i värdefulla långskallar och värdelösa kortskallar. Skallmätningarna utfördes av Statens rasbiologiska institut på 1920- och 1930-talen. Samer och tornedalingar var kortskallar som skulle lära sig att veta hut – och framför allt skiljas från sina språk.

Den statliga språkrepressionen splittrade familjer. Äldre och yngre släktingar kunde inte längre tala med varandra, när de inte längre behärskade varandras språk. Den språkliga skammen byggdes in i människor. En skam som sedan har ärvts neråt i generationerna.

Enda sättet att stoppa skammen är att prata om den. Sätta in den i en historisk kontext. När Hurula säger att hans namn är ”så jävla fult” är det en konsekvens av den svenska rashygienen. När han ändå bestämmer sig för att heta Hurula är det ett uppror mot de historiska språkövergreppen – en kamp för människovärde och demokrati. Jag kan inte tänka mig något vackrare.

Den där killen på Twitter, som kände sig tvungen att klaga på Hurulas namn, tog bort sin tweet sen. Han är inte den enda som behöver lära sig mer om språkförtryckets historia och konsekvenser i Sverige.