Åsa Petersen

Artikel › Publicerad av NLL den 11 juni 2014

Tillsammans är man mindre ensam

av Åsa Petersen

Jag stod framför min bokhylla i helgen. Jag letade efter något lättsmält att roa mig med. Men så föll mina ögon på Anna Gavaldas roman Tillsammans är man mindre ensam, som kom i svensk pocket 2007. Och så blev allt allvar igen.

På baksidan står det: “Camille är en utbränd ung kvinna som gör sitt bästa för att försvinna. Sjuk och nedkyld räddas hon av sin granne, Philibert, som låter henne bo i sin stora lägenhet. Där finns även hans inneboende Franck, en butter och ohyfsad kock. Och så flyttar mormor Paulette in, en egensinnig dam som vantrivs på ålderdomshemmet. Fyra personer som inte har någonting gemensamt från början och som under normala omständigheter aldrig hade träffats.”

Någon sur recensent i Svenska Dagbladet har kallat denna roman “pekoral för ryggradslösa”. Jaja. Själv minns jag Tillsammans är man mindre ensam som en fin berättelse om att kämpa för att samexistera.

Förlåt generaliseringen, men alla människor känner sig ibland som de enda i världen som inte passar in. Om vi ändå försöker leva tillsammans har vi tagit ett viktigt beslut. Då är vi medvetna om varandra och kan se oss själva i andra. Själens obotliga ensamhet blir lite mindre obotlig i samma ögonblick som vi försöker bota den.

Min nästa tanke framför bokhyllan går till den norrbottniska antirasismen. När nazister hissar flaggor och skitar ner Luleå med sin propaganda svarar antirasister med hjärtan i massor. Intervallen mellan hakkorset och pappershjärtat som täcker det är oftast bara någon timme. På Facebook har initiativet “Arvidsjaur mot rasism” över 500 likes. Pitebor i hundratal vänder ryggen mot rasismen. Så manifesterar de sitt avstånd till människofientligheten och sin närhet till varandra.

Antirasismen handlar inte om rätten att vara olika, som det ofta sägs. För med ordet olika kommer definierandet och stämplandet. Och vilken människa kan egentligen placeras i ett fack? Vi är bara som vi är allihop. Den människa som definieras som “olik” i ett sammanhang tillhör de “lika” i ett annat. Att gå in i och ut ur olika roller hör till att vara människa.

Nej, antirasismen handlar om varje människas värde bara genom att vara människa. Och om viljan att leva i ett samhälle som håller samman genom att rymma alla. Det vill jag göra i Norrbotten. Det är vi många som vill.

Tillsammans är vi fortfarande lika utbrända, buttra, ohyfsade och egensinniga som karaktärerna i Anna Gavaldas roman. Men tillsammans är vi mindre ensamma.