Åsa Petersen

Kung Kristina Alexander befriar oss

9 mars 2017

Så har 8 mars passerat. Kvinnor som peppade varandra i sociala medier. Intellektuella samtal och skarpa krav om allsköns könsorättvisor. En underbar flashmobb på Stockholms central med flera hundra pussy hats. Mitt eget bidrag till kvinnodagen blev, något oväntat, att diskutera vem som bör bära pussy hat och inte.

Jag känner mig inte så nöjd med det. Jag tycker som jag tycker om bilden på Byggnads förbundsstyrelse, jag ångrar inte min impulsiva kritiska tweet som snabbt plockades upp av Aftonbladet. Men jag hade hellre skrivit om Kung Kristina Alexander. Det var nämligen vad jag hade planerat för kvinnodagen. Att föra en viktig diskussion om varför tvåkönsnormen är förtryckande i sig. Och varför alla brott mot den gör livet så mycket lättare att leva.

”Könet håller mig tillbaka!” ropar Aleksa Lundberg i rollen som Kung Kristina Alexander på Strindbergs Intima Teater. Tillsammans med fotografen och regissören Elisabeth Ohlson Wallin har hon åstadkommit en fantastisk pjäs som tillåter människan – i detta fall kungligheten Kristina – att vara just människa. Inte kvinna eller man eller mittemellan. Utan allt.

Pjäsen skildrar, både historiskt och i nutid, transpersoners kamp för respekt, utrymme och frihet. Men även jag, som inte har någon transidentitet, känner mig sedd av Elisabeth Ohlsson Wallin och Aleksa Lundberg.

Kung Kristina Alexander pendlar på ett magnifikt sätt mellan det som kallas ”kvinnligt” och ”manligt”. Hon, eller han eller hen, vägrar att välja mellan könsuttrycken. Kung Kristina Aleksander säger sig visserligen vara en man i en kvinnas kropp – som både föraktar och åtrår kvinnor – men jag ser en hel människa. Med tillgång till hela sitt känsloregister och alla sina uttryck.

Det är så befriande. Jag är oerhört tacksam att transaktivismen utvecklar feminismen på det här sättet. För mig har kvinnokamp aldrig handlat om att ställa könen mot varandra. Utan om att lösa upp kvinnlighetens och manlighetens gränser för att på det sättet utradera genussystemet som överordnar män och underordnar kvinnor – ger dem föreställda egenskaper och roller.

Kommen så här långt i mitt resonemang måste jag ju fråga mig varför Byggnads helmanliga förbundsstyrelse inte skulle få bära pussy hats på en bild på internationella kvinnodagen. De kanske inte alls ser sig som män? De kanske bara själva väljer sin könsidentitet och uttrycker den genom att ta på sig pussy hats? Det vore nåt.

Kung Kristina Alexander ropar att könet håller henne tillbaka. I själva verket osäkrar hon alla föreställningar om kön – och gör oss därmed till helare människor.

2017-02-28

28 februari 2017
Vad ska jag göra med:

Donald Trump
Jimmie Åkesson
"Nils Bildt" (var ju droppen)
Och alla som fogar sig efter dem

Jag har dem strax innanför huden
De myllrar som myror över allt

Det går inte att ignorera dem
Det vore ansvarslöst
Det går inte att skriva
Det är att ge dem plats
Det går inte att inte skriva
Det vore att tystna

Och om jag skriker
Är jag en hysterika


2016-02-04

4 februari 2017
Öppnar hjärtats alla portar
Reser broar lägger vägar
Ger dig fri lejd
För att du ska kunna lämna mig

(Söka friheten i andra kroppar
Det är vad jag vill)

Men du går bara längre in
Smyger under huden
Trampar stigar överallt i mig
Aldrig att du hittar ut igen

Ska jag leva så här nu?
Två i en.

2017-01-29

29 januari 2017
Jag måste fly
In i dig, kan jag få det?

Bara händer och ord
Kan trösta nu
Men ord är ju bara ord?
Och händer bara händer?

Lägg dig över mig
Gör dig så lång och bred du kan
Stilla mitt skrämda hjärta
Håll fast mig så jag slutar darra

Två kroppar är ändå varmare än en 
I en värld ord inte längre hjälper

Utom värmen du skriver i min hud när du andas mot min hals.

2017-01-02

2 januari 2017
Jag önskar att
skammen
kunde stelna över ansiktet
som en mask av lera

Så kunde den krackelera
när jag log
ge upp inför livets fina linjer

Till slut så stel och torr
att jag enkelt
kunde knacka bort den
med baksidan av en sked

Knack knack knack

Den föll av
strilade som sand
från huden mot marken
i solen

Och under var det rent
rent och mjukt och öppet

En ny nakenhet
inför en ny chans

Inte längre skamsen


Musikens Makt – Luleås kronjuvel

20 november 2016

15179123_10154793894298223_5408412540947745473_n

Jag har länge varit en sådan som sett mig om i mörkret. Kommit på helspänn i folkmassor med många fulla män. Därför är stadsfestivaler inget jag orkar med. Antingen bryter slagsmål ut alldeles intill, eller så är det någon som kommer innanför min sfär och brölar åt mig för att jag är kvinna.

Så har det aldrig varit på Musikens Makt. Förutom musiken, noga utvald i en perfekt mix av publikfriande och konstnärligt, har jag alltid känt mig totalt trygg den där helgen på Udden i Luleå. Jag har kunnat röra mig helt fritt mellan scenerna och människorna, utan något som helst behov av ögon i nacken.

Det beror inte bara på att Musikens Makt är en drogfri festival. Det beror lika mycket på att arrangörerna inte gör någon hemlighet av var de står. Det här är ett safe place för alla som bryter mot normer. Här är det respekt och – ja faktiskt – mänskliga rättigheter som gäller. Sexister och rasister kan fara åt fanders.

Inte sällan har grundläggande människovärde och yttrandefrihet manifesterats från scenerna. Som det året Mattias Alkberg, numera ordförande i föreningen Musikens Makt, höll ett brandtal till stöd för Pussy Riot som nyss hade burats in.

En känsla av trygghet och solidaritet. Scener där etablerade artister möter heta nykomlingar. Ett nationellt rykte av musikalisk och jämställd kvalitet. Sådant kan inte upphandlas fram av ett tillväxtkontor. Det kan bara byggas – underifrån.

Att lägga ned Musikens Makt är att krossa Luleås kronjuvel. Just don’t do it.

Mitt i Kommunalkrisen kokade Annelie soppa

18 maj 2016

11701145_10153519450493223_615282231589179654_n

Det är en vanlig fredag på jobbet. Annelie och jag har ätit lunch. Innan vi går tillbaka till kontoret måste vi hinna förbi Myrorna. Annelie ska köpa termosar och skedar så att det blir enklare att bjuda EU-migranterna i grannskapet på mat.

När det var som värst i Kommunalkrisen steg Annelie upp extra tidigt om morgnarna och kokade soppa till kvinnan som tiggde på hörnet. Själv hade jag ofta svårt att ens ta mig upp ur sängen, till ännu en arbetsdag i stormens öga.

Men Annelie. Hennes vardagskamp för varje människas anständighet och rätt bara intensifierades. Jag tänker att det var hennes sätt att överleva drevet, som den kämpe hon är. Det finns alltid någon som har det värre. Det gäller att tänka på den personen, och att dela med sig av det en har.

Det är livserfarenhet. Och så klart – en djup känsla för människovärde och jämlikhet. Annelie ”ser sig själv i andra”, som idéhistorikern Sven-Eric Liedman så vackert beskriver solidaritet.

Som Annelies talskrivare har jag fått ta del av allt som pågår i hennes huvud. Och det, kan jag tala om, är inte lite. Associationerna går fort och är vida. Under ett och samma korta samtal kan hon hinna med att knyta samman avtalsrörelsen med flyktingarnas kris och fackliga organiseringsmetoder.

För att sedan övergå till att fundera på hur hon ska få en EU-migrant, som behöver en varm soppa i regnet, att förstå att hon måste lämna igen termosen och skeden så att Annelie kan komma med mat nästa dag också. (Det visade sig senare att översättningen mellan svenska och rumänska inte är svår alls, det gäller bara att peka och le.)

När jag kom till Kommunal hade jag ingen erfarenhet av fackligt arbete. Jag hade skrivit många ledare och krönikor om jämställda löner, men jag förstod inte den svenska modellen på djupet. Kommunal har fått mig förälskad i fackföreningsrörelsen – dess förmåga att påverka människors vardag och liv på riktigt.

Annelie har en stor del i det. Hon visade mig att fackligt arbete inte bara handlar om att förbättra löner och arbetsvillkor. Det är en livshållning. En övertygelse om att solidaritet och sammanhållning – att gadda ihop sig, med Annelies ord – är sättet att förändra världen.

Jag är henne evigt tacksam för det. Och jag älskar hennes soppor – som även jag får smaka när hon märker att jag behöver något värmande.

Nytt jobb

9 maj 2016

13139125_10154227049503223_4288751912125143077_n

Den här våren har jag varit med om mitt yrkeslivs värsta och bästa. Först Aftonbladets granskning av Kommunal och jobbet med att storstäda förbundet. Sedan det historiska SKL-avtalet, med kraftigt höjda löner för 130 000 undersköterskor varav 90 procent är kvinnor. Jag har aldrig varit med om maken till känslomässig berg och dal-bana.

Det är dags för en nystart. I juni blir jag talskrivare åt IF Metalls ledning. Jag har lärt mig så mycket på Kommunal, av välfärdsarbetarna. Och jag har förälskat mig i den svenska modellen. Det ska bli så spännande att gå vidare till IF Metall och det fackliga arbetet inom industrin.

2015 – höga berg och djupa dalar

20 december 2015

Det här är min årskrönika. En bild för varje månad, jag har valt helt godtyckligt.

 

Januari

Januari sätter nog tonen för hela mitt politiska år. Nån sverigedemokrat sa att tornedalingar, samer och judar inte är svenskar. Jag tog tornedalsskeden jag fick av mormor och morfar när jag fyllde ett (de gav mig tolv skedar sammanlagt, en om året) och lät en silversmed göra om den till en ring. För att markera. Att jag ställer inte upp på den här rasistiska skiten.

 

februari

Februari minns jag inte så mycket av, förutom jobb. Vi myntade ordet lönelåset på Kommunal. För att beskriva hur industrinormen gör det omöjligt för kvinnodominerade yrken att komma ikapp mansdominerade yrken lönemässigt – när alla ska ha samma löneökning i procent. Inför avtalsrörelsen 2016 känner vi ett starkt stöd från allmänheten, experter, arbetsgivare och andra fackföreningar för att undersköterskorna ska få en större löneökning än jämförbara mansdominerade yrken. Det är yrkesutbildningen och arbetets kvalifikationer som ska avgöra lönen, inte unkna myter om “manligt” och “kvinnligt”.

 

mars

I mars var vi i Nice och firade underbara Mió, 50 år. Det var en skimrande glimrande vacker festkväll. Det som hände på restaurangen Bel Oiel får nog stanna där, men jag höll i alla fall ett tal om hur Mió har gjort Luleå till en lättare stad att leva i. “I deserve this”, sa Mió när han tackade för festen. Att ta sig igenom livet är inte lätt men Mió har varit magisk ända till 50. Tack för alla normerna du bryter.

 

aprilJPG

I april hade jag den stora lyckan att få åka med Kommunal på studieresa till Los Angeles. Vi besökte välfärdsfacket SEIU. För att börja skapa någon sorts anständighet på arbetsmarknaden organiserar de USA:s snabbmatsarbetare, som kräver minst 15 dollar i timmen och rätten att bilda en fackförening. SEIU:s tanke är att steg för steg lyfta yrkesgrupp efter yrkesgrupp ur fattigdom, med hjälp av deras egen kraft. Efter studieresan stannade vi kvar några dagar för att uppleva Los Angeles. Något för ytlig miljö för mig, ska erkännas. Dessutom krocken mellan fackföreningskämparnas fattigdom och Hollywoods rikedom, klassklyftorna slog ner som en bomb i skallen. Men att cykla längs Venice Beach var vackert.

 

maj

Första maj. Lugnt min coolaste kväll 2015. Annelie och jag var inbjudna att vara DJ:s på första maj-festen på Färgfabriken. Jag var så himla nervös att ingen skulle dansa, det har jag aldrig erkänt för nån. Men det blev succé! Det visade sig att Annelies låtval – som Janis Joplin och Siv Malmkvist – passade utmärkt med mina Icona Pop och Kim Wilde. Vi spelade nästan bara brudar så klart. Det hade ingenting med kön utan bara kompetens att göra.

 

juni

I juni firade jag midsommar i Köpenhamn, med Ana och hennes vänner. Här är vi på någon liten bakgata (fråga mig inte var) och äter koreanska magiska baguetter. Över huvud taget gick den resan till så att jag inte hade en aning om var vi befann oss. Vi gick bara runt och njöt. Ser ni förresten hur fotogenique Ana är? Jag har tagit många fina bilder på henne i år.

 

juli

I juli åkte Ellinor och jag till Herräng, hon har ett underbart litet lantställe där. Jag vet att det heter stuga om en är norrbottning men jag kan inte skriva det, för det var ingen stuga, det var en liten lägenhet i ett litet flerbostadshus. Första natten badade vi från klippor och drack champagne. Sedan lugnade vi ner oss och började prata och promenera. Det var som ett andningshål mitt i allt.

 

8B138843-46A6-40D6-AFE7-F8026D128762

I augusti ramlade min mormor Irma i stugan. Hon föll så illa att hon fick en spricka i lårbenshalsen. Men mormor, vilken kämpe! Nu efter bara några månader är hon återställd och inte behöver hon nån hemtjänst heller. Mormor har alltid betytt så mycket för mig. Hon talade tidigt om att det viktigaste för en kvinna, det är att försörja sig själv och inte bli ekonomiskt beroende av en man. Men att våga älska, det är ju viktigt ändå. Här väntar mormor på operation och vi har picknick på Ortopeden på Sunderby Sjukhus.

 

september

September var en lycklig månad. Jag promenerade runt Stockholm, i skarven mellan sommar och höst, med så mycket fina känslor överallt.

 

oktober

I oktober åkte jag till Paris med Lisa, Sebastian och Mió. Bara två veckor innan de fruktansvärda terrordåden gick vi runt där och kände oss säkrast i världen. Jag hade aldrig varit i Paris innan men mitt resesällskap kan staden utan och innan, man kan säga att Paris är Miós stad i världen. Det allra bästa var en kväll på restaurangen Blanc Bec. Det var som att komma hem till ägarnas vardagsrum och vi åt och drack så himla, himla gott. Alla som kommer till Paris måste gå dit.

 

november

I november hade jag enorm hjärtesorg, det har jag fortfarande. Över den rödgröna regeringens omsvängning i flyktingpolitiken. Från septembers “Vi bygger inga murar” till novembers “Nu stänger vi gränsen” var det enda som krävdes en flyktingström. Alltså oerhört många människor som just nu flyr för sina liv, som behöver vår hjälp. Jag kan inte förstå att solidariteten är så skör, att den fick försvinna. Jag kan inte gå med på det. Jag sörjer politiken och värderingarna. Vad är vi för sorts land?

 

december

I december fyllde jag år. Och fick göra det i New York, min stad i världen. Här en skymningspromenad längs West Broadway. “Nackdelen med att vara född i New York, är att man inte har ett New York att rymma iväg till.” Det skrev Amor Towles i sin roman Artighetsreglerna, som kom 2012 men utspelar sig på Lower East Side 1938. Jag brukar tänka på det när jag kommer hit.

Likheterna mellan 1995 och 2015 är slående. Då budgetsaneringen. Nu flyktingstoppet.

13 december 2015

På första maj 1995 bar jag ett helt oförsvarbart plakat. Det stod “110 procent i a-kassa”. En journalist i Luleå frågade mig vad som menades och jag svarade nåt i stil med att “alla måste dra sitt strå till stacken, man kan inte bara kräva och kräva”. HERREGUD vad jag skäms för det idag. Jag var 18 år gammal och visste inte ett skvatt om att vara arbetslös och leva på den ekonomiska marginalen. Jag ville bara försvara S-regeringens budgetsanering.

Jag tänker att det finns likheter mellan 1995 och 2015. 1994 hade socialdemokratin vunnit valet på att lova att investera Sverige ur krisen. Det var bara så hjulen kunde börja snurra igen, sa vi hela valrörelsen. Men snart kom krispaketen, med besparingar enligt osthyvelsprincipen. Alla skulle dra sitt strå till stacken och värst drabbades det fattiga av nedskärningarna i socialförsäkringarna. Det sades att krispolitiken var tillfällig, men än idag har Sverige inte hämtat sig från de ekonomiska klyftor mellan människor som blev resultatet.

I valrörelsen 2014 lovade de rödgröna att stå upp för en generös flyktingpolitik. 2015 genomför de ID-tvång och tillfälliga uppehållstillstånd, med det uttalade målet att flyktingar ska sluta att söka sig till Sverige. Det sägs att det är tillfälliga åtgärder för att lösa en kris, men jag befarar att krispolitiken 2015 blir lika permanent som 1995. Och får lika långtgående konsekvenser.

Det hänger på alla oss som tror på öppna gränser, internationell solidaritet och människovärde att se till att så inte blir fallet. Jag lovar att aldrig mer skriva plakat som driver med människor i nöd.

—–

Ps. Klas Eklund, seniorekonom på SEB, gör en relevant invändning på Fackebook: “Vet inte om jag tycker liknelsen med 1994 är så bra. Mitt i slutskedet av valrörelsen 1994 lade den blivande finansministern Göran Persson fram ett valmanifest som innebar åtstramningar på över 60 miljarder, både skattehöjningar och utgiftsnedskärningar. Ingen kan ha svävat i ovisshet att det skulle bli bistra tider även med en S-regering.”