Tidigare i veckan fick jag en länk till Håkan Hellströms nya album på sms: ”Han stammar sig igenom en hel låt! Mäktigt!”

Jag lyssnade inte förrän i morse, jag höll mig undan den låten några dagar. Det har sina anledningar. Min egen stamning lever jag med och i. Den kommer och går, pendlar mellan helt oskyldig och riktigt elak. Andras stamningar, verkliga eller låtsade, är jag mer ovan vid. Det räcker med att jag hör skuggan av en stamning hos en annan, kanske bara en hastig inandning eller ett snabbt utbytt ord, så känner jag stamningen i mig själv.

Alla år av känslor bortom normen. Från lärarinnan som spände stränga ögon i mig och sa: ”Nu, Åsa, ska du sluta stamma. Det är bara att du gör det.” Till de elaka killar längst bak i klassrummet som skrek rakt ut när jag tvingades läsa högt ur läroböckerna: ”Om du inte kan prata kan du lika gärna hålla käften!”

Jag har en uppväxt av undvikanden som sitter fast i kroppens minne. Min första reaktion när jag märker mig själv stamma är att fly, att försöka att inte göra det. Det är helt automatiserat och går på en bråkdels sekund. Muskler spänns till kramp, blicken stelnar och fastnar. Det väsentliga är inte längre vad jag säger utan hur jag säger det: Snälla, snälla, låt mig bara komma bort från det här. Så att ingen visar sitt förakt.

Som tur är, är det inte så ofta jag hör mig själv stamma längre. Med åren har stamningen som ångest sjunkit undan. Människor har visat för mig att en människa får stamma. Jag har tagit scener i besittning, med stamning och allt. Ingen enda har skrattat. Alla i publiken har lyssnat i respekt. Stamningen tar en allt mindre del av min självbild. Ibland är den så liten att jag inte ens märker den, fast den finns där.

När jag någon gång bemöts illa, möts av fördomar om stammare som sämre människor, rumlar känslorna i kroppen. Det är bara några månader sedan min pappa och jag lämnade ett kafé på Södermalm i vredesmod, när killen i kassan snäste av mitt sätt att beställa k-k-k-k-k-k-kaffet: ”VAD VILL DU HA EGENTLIGEN!?”

Skammen gick över i tårar som slutade i ilska: Behandla mig inte så här. Jag har redan haft min beskärda del. Du har ingen rätt att trampa på mig.

En av sakerna jag önskar av världen, är att ingen ska behöva skämmas över sig själv som jag gjorde när jag var liten. Det är därför jag har ägnat stora delar av mitt yrkesliv åt att skriva om människors rätt att vara sig själva. Min normkritik kommer ur en djupt personlig upplevelse av att bryta mot normen. Det är okej. Jag tror att det är så för många som kämpar. Att det stora börjar i det lilla, i något som för andra kan verka obetydligt.

Så kommer då Håkan Hellström, en lördagsmorgon i april, och sjunger Du kan gå din egen väg. Hela låten stammar han:

Om jag k-k-kk-kkunde säga

Ord som egentligen är e-e-e-enkla

Att jag ä-älskar ditt skratt

Som kom-kom–kom-kommer så sällan

Ja-jag höll orden gömda

I åratal

Jag vet inte vilka erfarenheter Håkan Hellström har av stamning, hur han kom på idén att stamma fram en hel låt. Om han själv har stammat eller om han lever nära någon som stammar. Men han vet sannerligen hur man gör. Han stammar exakt så som stamningen känns i mig, även om min stamning kan låta annorlunda. Jag kan ha längre och tystare upphakningar, till exempel. Men han vet vilka ord som är svårast. Hårda konsonanter och stumma vokaler.

Jag lyssnar på en stammande Håkan Hellström och jag hör det som jag sedan läser i ett mejl från en vän: ”Det blir så fint och starkt, som ett extra instrument.”

Jag var tyst i så många år. Eller, inte helt tyst. Jag skrev ju massor och pratade en del. Men det var så mycket jag aldrig sa, av rädsla för att stamma. Jag höll orden gömda, i åratal.

Länge trodde jag till och med att mina kärleksförklaringar var mindre värda, för att jag stammade fram dem. Vem kan vilja höra ”Jag älskar dig” från någon som knappt kan säga orden? Som därför inte duger till som människa. Inte är värd att älska eller älskas av.

Jag vet att det kan låta absurt. Jag märker hur osannolik en sådan självbild är, nu när jag skriver ner den. Men det var vad fördomarna om stamning gjorde med mig. Så svårt var det för mig att bryta mot normen om flytande tal.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sluta den här texten. Jag säger bara tack. Tack Håkan Hellström för att du sjunger mig verklig, så att jag känner mig mer på riktigt. Får mig att finnas till även i musiken.

***

Lyssna på Du kan gå din egen väg på Spotify.

NSD intar samma hållning till “hen” som DN, skriver redaktionschefen Tommy Ström i en krönika som ännu inte finns på nätet:

“Att det blivit sådan uppmärksamhet runt en mycket enkel språkfråga beror så klart på att det inte är en språkfråga utan en symbolfråga för de mest högljudda debattörerna.

Genusdebatt och jämställdhet är viktiga frågor. De bör inte reduceras till en språklig abrovink som i dagsläget fungerar ungefär som ett ordenstecken. Genom att använda ‘hen’ visar man att man är på rätt sida. Vi som ser det som en språkfråga hamnar automatiskt på fel sida.”

Så resonerar normen när den tar sig själv för given.

Tvärtom vad Tommy Ström skriver, så är inte hen en språkfråga för honom. Att kalla hen för ett “ordenstecken” och en “symbolfråga för de mest högljudda debattörerna” är en tydlig värdering. Ett sätt att tala nedlåtande om människor som med språkets hjälp kämpar för sin och andras rätt att vara sig själva.

Hen är ett sätt för många människor att synliggöras i ett språk som tidigare har osynliggjort dem. Ord är makt och språket kan förändra världen.

—

UPPDATERING: Nu finns Tommy Ströms krönika på nätet. Läs här.

”Efter att ha suttit 438 dagar som samvetsfångar i ett fångläger och inte kunnat säga vad vi tycker, tänker eller känner så är den starkaste känslan här idag, och sedan vi släpptes, inte den rent fysiska friheten från kedjor. Utan att ha fått yttrandefriheten tillbaka. Det är en mänsklig rättighet som vi tar alldeles för given.

Etiopien lyckades med att  fängsla oss två journalister. Men de lyckades aldrig tysta journalistiken.

Tack för en fantastisk festival!

I väntan på Sverige-England, parken fredag kväll.

Parkhäng i eftermiddagssolen. Tobbe, Jessica, Lisa och Olov.

Politikerdebatt.

Lycklig parad! 1000 personer i tåget enligt polisen.

Paradens bästa plakat.

Olle Nyman med den fantastiska rösten avslutade Luleå Pride. Lillan söndag eftermiddag, efterpepp.

Folkpartiet, var vänliga språktesta mig.

Jag stammar. Ibland går det knappt att höra vad jag säger. Antingen blir jag helt tyst en stund eller så hackar jag väldigt på en konsonant. När jag inte orkar stå för min stamning byter jag ut ord tills mina meningsbyggnader blir helt obegripliga. Folk måste säga ”Va!?” i ett kör.

Jag skulle aldrig klara ett av era språktest. Grejen med stamningen är nämligen att den blir värre om jag vet att jag inte får stamma. Om jag inte känner mig trygg med situationen och försöker prata ”rent”.

Folkpartiet, idag skriver ni i Dagens Nyheter att ni vill ha språkkrav för medborgarskap eftersom ”svenska språket är en av nycklarna in i det svenska samhället”. Vad ni egentligen gör är att kasta bort nyckeln till Sverige för alla som inte pratar som ni har bestämt.

Jag vet att ert förslag inte är tänkt att gälla mig. Ert språkkrav handlar egentligen inte om språk över huvud taget. Det handlar om föreställningar om vithet och svenskhet. Om att skilja ut vi från dom.

Ni har gjort det förut, i valrörelsen 2002. Då blev Leijonborg till Leijonkungen genom att föreslå samma språktest. Ni försökte gömma er flirt med främlingsfientliga stämningar bakom högfärdig socialliberal fernissa men budskapet gick fram exakt som ni ville ändå.

Folkpartiet definierade mångkultur som ett problem och nu hade alla som längtade tillbaka till Ny Demokrati ett alternativ i politiken igen. Dessutom ett alternativ som var rumsrent. Hederligt liberala Folkpartiet, för jösse namn!

Ert språkkrav för medborgarskap följdes av andra folkpartiförslag under devisen ”Att ställa krav är att bry sig”. En idé var att förbjuda andra språk än svenska i klassrummet. En annan att låta lärare agera spioner och anmäla islamistiska elever till Säpo.

Det blev inte verklighet av tokerierna men ni vände samhällsdebatten. Från och med sommaren 2002 kunde man ogenerat säga en hel massa saker om ”invandrare” och ”utlänningar” som man tidigare hade ställts till svars för. Moderaterna tog efter 2008 och skärpte sin retorik, bland annat med “svenskkontrakt”. Gemensamt lade ni grunden för Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010.

Här var även Socialdemokraterna behjälpliga, vill jag tillägga, med sitt oförsvarliga misstänkliggörande av apatiska flyktingbarn.

Folkpartiet, varför är det dags nu igen, tio år senare? Är det för att Moderaterna kannibaliserar på de mindre partierna i alliansen? För att Fredrik Reinfeldt ogenerat vänder sig till ”etniska svenskar mitt i livet”? Känner ni att det är dags att ta strid om de sverigedemokratiska väljarna inför valet 2014?

Jag hoppas innerligt att inga andra partier följer efter. När etablerade politiska rörelser i panik försöker apa efter högerpopulister innebär det att hela samhällsdebatten flyttar i högerpopulistisk riktning. Då blir det en enda främlingsfientlig politisk smet. Som de ursprungligt främlingsfientliga självklart vinner, eftersom de har samhällsklimatet på sin sida och ingen är bättre på främlingsfientlighet än dem.

Jag står inte ut med den samhällsutvecklingen, Folkpartiet. Jag vill inte leva i ett sådant land. Jag ställer inte upp på era kategoriseringar av människor och jag tillhör inte ert vi.

Därför ber jag er: Om ni ska språktesta någon, språktesta mig först. Jag kommer inte att klara era krav men ni kommer inte att ta ifrån mig medborgarskapet för det. Det ska bli intressant att höra er förklara varför. Hur ni ska komma runt det uppenbara faktum att era språkkrav i själva verket är snäva krav på svenskhet.

Jag som i vanliga fall shoppar i ögonblicket har nu fått mina stipendiepengar och blivit snål!? Kan plötsligt inte bestämma mig för om jag ska minnas jämställdhetsstipendiet med dessa inte särskilt dyra smycken från Designtorget i Göteborg:

Droppe / Sofia Weman

Fjäder / Lit de Parade

Jag älskar sommarn för då får man ha långklänning hela tiden som fladdrar runt benen och svalkar. Vissa har jag till vardags och andra har jag till fest. Här är två festexemplar som jag efter seriöst scannande av Luleås utbud har burit hem:

MQ.

Bik Bok.

Bloggen har ramlat mellan stolarna. Här kommer ett fotosvep för att minnas allt fint som händer. Puss

Jag fick jämställdhetsstipendiet 2012 av Luleå Näringsliv AB.

På kvällen var det näringslivsgala. Här fixar Lisa Ekelund mitt smink. Håret gjorde Sebastian Wallon Evanne på Sax & Maskin. Klänningen från Maria Westerlind.

Mitt livs första guldregn!

Till bordet på galan hade jag finaste Jessica Hellman.

I onsdags var det äntligen dags. Releasefest för Magnus Ekelund & Stålets Det definitiva drevet. Mäktigaste Ståletspelningen forever.

I fredags: Mingel på Hemmagastronomi. Om jag ska dö, ska jag dö mätt på pilgrimsmusslor.

Igår: Vidunderlig Kristian Anttila på Acusticum i Piteå. ”Men jorden fortsätter driva i rymden och det är lika långt till stjärnorna här på Hisingen som på nedre Manhattan.”

Idag: fika med febrig Lisa Ekelund. Visst är hon fin.

Har redan visat på Facebook, måste visa här också. Har hittat den perfekta beskrivningen av min bästa vän Ann och mig. Ann är Julia, jag är Sarah: