Åsa Petersen

Arga grannar?

26 oktober 2009

Jag är verkligen ingen bråkig person. Ja, så länge det inte kommer till känslor eller politik. Jag skulle till exempel aldrig få för mig att bråka med mina grannar om praktiska saker. Jag får ångest av arga lappar.

Men det är ju det här med att bo i hyreshus. Man har en tvättstuga. Man krockar i tvättstugan, har jag fått lära mig sedan jag flyttade till Luleå.

Det var en vardag i mitten av augusti. Jag hade storkok, tvättade allt från lakan till… gardiner? Efter halva tvättiden märkte jag till min stora fasa att någon hade slängt ut mina lakan och underkläder ur maskinerna – och slängt in sina håriga ryamattor.

Någon hade alltså avbrutit min tvättid. Inte bara snott den. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Andra hade förmodligen blivit arga. Jag blev rädd. Såg framför mig hur jag skulle hamna i stort bråk med en farlig granne, det skulle gå till handgripligheter.

Men jag var ju tvungen att göra något. Jag kunde inte bara acceptera detta. Så jag skrev en stelt artig lapp om att “den som hade avbrutit min tvättid vänligen skulle undvika att göra det i fortsättningen”. Jag undertecknade lappen, gick upp i min lägenhet och satte mig ängsligt att vänta på den arga grannen som snart skulle knacka på dörren.

Ingen knackade. Efter en timme gick jag ner i tvättstugan igen. Då hade tvättidstjuven flyttat sina håriga mattor från tvättmaskinerna till torktumlaren. Min lapp låg kvar, orörd.

Jag svalde förtreten och väntade på min tur.

Idag hände det igen. När jag kom ner för att tvätta kl 10 var tvättmaskinerna redan upptagna. Nu blev jag arg. Det här var ett solklart fall av trakasserier.

Det kan kanske låta som en knäpp slutsats för någon som inte har varit ledarskribent på en rikstäckande tidning i tio år. Men jag har börjat dagar med att läsa hatmejl, haft hemliga telefonnummer, sett min adress utlagd på internet, polisanmält hot, blivit utskälld av fulla snubbar på krogen. Jag kan vara lite nojig, kort sagt. Jag har lätt att tänka att folk vill komma åt mig.

Nu tänkte jag alltså att det är nån granne som inte gillar mig. Som har kopplat samman namnet på dörren med namnet i tidningen och bestämt sig för att jäklas. Jag marscherade upp i lägenheten för att skriva en lapp, en ARG lapp den här gången.

När jag kom ner i tvättstugan igen, med penna och papper i högsta hugg, låg där redan en lapp:

“Nu har jag verkligen ställt till det för dig. Ursäkta om du kan. Min tvättid var först imorgon. Förlåt mig.”

Undertecknat av en fin tant i huset.

Jag hade glömt att världen inte bara snurrar runt mig. Och, som pappa sa om tanten när jag berättade vad som hänt: “Man måste ha rätt att bli gammal.”

Jag ritade massa blommor på lappen med mitt svar.

2 kommentarer

  1. gulligullan säger:

    Bra Åsa! Det är inte lätt när man snurrar till det.

  2. Åsa Petersen säger:

    Själv är jag ju väldigt snurrig, så jag borde veta.

Skriv en kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *