Åsa Petersen

Det här med hockey

30 oktober 2009

n764333222_1892818_6112

Pappa framför elitserietabellen, annandagen 2008. Luleå i topp.

Jag bor i Luleå nu. Jag måste förhålla mig till hockey.

Jag är uppvuxen i ett hockeyinferno. Mina bröder hade radhushallen full med svettiga hockeytrunkar och skydd. Min yngsta bror ägnade många skolår åt att tillverka Micke Renberg-souvenirer i slöjden. Det var långt innan Mikael Renberg började bråka om pengar, gick till Skellefteå och tappade Luleåglorian.

Pappa ber att jag ska följa med på hemmamatch snart. Stå i klacken med honom.

Jag vet inte jag. I går var det after work på Allstar, sportbaren i Luleå. På hundra storbildsskärmar visades Luleås bortamatch mot Timrå. När Luleå gjorde mål gjorde jag high five med mitt sällskap. Man måste ha en särskild knix på handleden. Jag börjar bli bra på det.

Problemet är slagsmålen. Jag gillar inte när hockeyspelarna slåss. Några lägger sig i en hög som andra cirklar runt och vad händer om någon råkar skära den som ligger underst med skridskobladet? Hockeyspelare verkar ha så ont i sina sönderslagna näsor. De verkar ha så stort sjå med att bevisa sin manlighet.

Jag tänker på det medan jag gnolar på Luleå hockey-låten från 1983:

“Här kommer vårat gäng / Vi sjunger det om och om igen / Här kommer vårat gång / Och alla är dom stålmän.”

En förunderlig blandning av disco och progg som jag älskade när jag var liten.

Skriv en kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *