Åsa Petersen

I år slipper jag mingelfrossan

29 oktober 2009

“Är alla på s-kongress?” frågar en av mina Facebook-vänner i sin status. Frågan är befogad, i alla fall om man läser min news feed. I morse fick jag bland annat veta att Thomas Östros stod i talarstolen och sjöng Bergsprängartangon från Gällivare.

Men nej, alla är inte på Socialdemokraternas kongress i Älvsjömässan. Jag är hemma i Luleå. Ganska anmärkningsvärt, om jag får säga det själv. Jag har varit med på fem socialdemokratiska kongresser de senaste tio åren. Ledarskribenter och politiska kommentatorer är lika vanligt förekommande på partikongresser som – kongressombud.

Hur känns det? Att inte vara på kongressen?

Jo tack, det känns bra. De första dagarna brukar jag drabbas av kongressadrenalin. ALLA är här, tror man. ALLT händer här, tänker man. Kongresser, som försöker besluta vad som ska hända med världen, avskärmar sig paradoxalt nog från världen utanför. Kongressrävarna – ombuden, journalisterna och partifunktionärerna – blir en del av samma slutna bubbla.

Jag brukade älska det. Mingla runt och säga “Tjeeena”, spekulera i vilka som blir valda och bortvalda, höra och sprida rykten om spelet bakom kulisserna, driva hjärtefrågor, rapportera om framgångar och nederlag. Följa voteringar och sucka över det reaktionära partiet.

Eller vänta. Jag brukade älska det i två-tre dagar. På dag fyra var energin slut. Från att ha känt mig på toppen av (kongress)världen kunde jag på bara några timmar bli folkskygg. Känna självförtroendet sippra ur mig.  Plötsligt ville jag bara gå och gömma mig. Jag var den största bubblan av alla, kände jag. En bubbla som snart skulle spricka.

Samma sak brukade hända under politikerveckan i Almedalen. Ena kvällen stod jag i baren på Donners Brunn, med ett glas rosé i den ena handen och nån företrädare för popvänstern (eller pophögern) i den andra. Nästa kväll satt jag ensam och ängslig i ett mörkt hotellrum, screenade mobilsamtal och åt ostbågar i själslig utmattning.

Vad var det som hände? Hur kunde jag gå så snabbt från mingelproffs till folkskygg? Jag hör nog till dem som tror att jag måste förtjäna min plats i världen. Rätten att vara med har inte alltid varit självklar för mig. Jag kan fortfarande kämpa för att duga.

Och vad är mingel, förfinat till konstform under kongresser och politikerveckor, om inte att försöka förtjäna sin plats i världen? Man är sitt jobb, sitt visitkort, sina kontakter. Man rör sig på en karta av positioner. Man hävdar sig själv, spelar socialt spel med andra.

Jag vet hur man minglar. Jag orkar inte bara göra det flera dagar i rad. Jag blir matt av att mingla runt som min yrkesroll för jag kan till slut inte låta bli att tänka: Den här yrkesrollen, är den det enda jag är? Då kommer tvivlet.

Det värsta är att varken partikongresser eller politikerveckor egentligen ska handla om personlig positionering. Politiken och samhällsförändringen, värden större än oss själva, borde vara huvudsaken. Och visst, jag glömmer aldrig när sossekongressen 2001 röstade för homoadoptioner. Stor lycka. Eller när sossekongressen 2006 sa nej till delad föräldraförsäkring. Stor besvikelse. Men ändå, mina starkaste kongressminnen rör mingel och kotterier. Maktspel, kort och gott.

Är det politikens problem, eller mitt? Är det maktspelet som tar för stort utrymme, eller jag som ger maktspelet för stor betydelse? Jag vet inte. Jag vet bara att jag önskar att min upplevelse av politiken hade varit annorlunda.

6 kommentarer

  1. Intressant att läsa dina tankar, om det jag själv just deltar i, för första gånen. Jag är ju ingen kongressräv och heller inget vidare på att mingla. Under tjänstgöringstiden medans Fredrik var hemma med Wilda, fick jag tipset från Anders Ygeman att man kan gå kurs i mingel. Tycker normalt att jag är en ganska glad och utåtriktad person men jag är dålig på att kindpussa och kramas med folk jag inte känner något för.

    Å andra sidan så finns det på kongressen många människor jag känner för, dem kramar jag gärna. Men koketteri och rävspel har nog aldrig varit min grej. Min upplevelse från politiken är att jag även där väljer, vart jag vill vara med. :-)

    Jag är nog också sådan att jag tror att jag måste förtjäna min plats i världen, genom att stå för det jag tror på i ord och handling. I själ och hjärta. För det mesta går det ganska bra. Även om jag vacklar ibland.
    Tänker att jag kanske borde lägga tiden på Jitterbugg istället för politik.

    Och jag tycker nog, att alla roliga samtal via facbook, twitter, bloggar med männsikor som inte är på kongressen gör att bubblan inte är så intakt. Fast nog är det lätt att gå upp i diskussionen när ens hjärtefrågor kommer på tapeten.

    Så trött kommer jag att gå och lägga mig ikväll, sent, för ännu är det ett bra tag tills vi får ställa oss i talarstolen och åter debattera föräldraförsäkringen. Håll tummarna för oss, att det i alla fall kommer handla om en tredelning inte en extra “pappamånad”.

    mvh Hannah

  2. Linus Ericsson säger:

    Fin text! De kongresser jag varit på, ja, det känns lite samma.

    Maktspelen kan man säga mycket om. Just nu är de ju en självklar del av politiken, men de får ju aldrig stå i vägen för sakfrågorna. Maktspel i sig är nog ingen fara egentligen, värre är nog då att vilja göra “rätt”. Det farliga är alltid att inte tänka själv, att hinna reflektera.

    Lycka till med att fortsätta stå för vad du tror på!

  3. Johan säger:

    Jag har väl egentligen inte så mycket att tillföra angående det politiska minglet, utan vill mest bara säga att det är trevligt att du tagit upp bloggpennan igen. Den har saknats!

  4. Johanna Graf säger:

    Du saknas, både i Stockholmslivet och på kongressen! Du som person, inte nån yrkesroll. Hade så gärna set dig i din fina röda klänning på festen ikväll!.
    Men det lär nog blir en Luleåtripp snart, nu när myggorna gått i vinterdvala. Mennån hockeymatch vägrar jag följa med honom på.

  5. Åsa Petersen säger:

    Hannah: Helt sant! Sociala medier gör kongresser mindre slutna. Åtminstone på det sättet att man kan se exakt hur insnöade de medverkande är :)

    Linus: Sant.

    Johan: Vad glad jag blir! Tack!

    Johanna: Ja, kom och hälsa på! Du är så innerligt hjärtligt välkommen.

  6. Hannah säger:

    Ja det är rätt härligt att få vara så där insnöad i fem dagar, bara få diskutera sina hjärtefrågor och försöka komma fram med idéer och ibland kompromissa. Det är väl liksom poängen med kongressen. :-D

    Fast de socialmedierna gör att man får inspel mitt i sittande kongress, från människor som inte är medlemmar och inte direkt brukar bry sig om politik. Det tycker jag är särskilt kul.

    Mvh Hannah (som också gillar att du bloggar igen)

Skriv en kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *