Åsa Petersen

I år slipper jag mingelfrossan

29 oktober 2009

”Är alla på s-kongress?” frågar en av mina Facebook-vänner i sin status. Frågan är befogad, i alla fall om man läser min news feed. I morse fick jag bland annat veta att Thomas Östros stod i talarstolen och sjöng Bergsprängartangon från Gällivare.

Men nej, alla är inte på Socialdemokraternas kongress i Älvsjömässan. Jag är hemma i Luleå. Ganska anmärkningsvärt, om jag får säga det själv. Jag har varit med på fem socialdemokratiska kongresser de senaste tio åren. Ledarskribenter och politiska kommentatorer är lika vanligt förekommande på partikongresser som – kongressombud.

Hur känns det? Att inte vara på kongressen?

Jo tack, det känns bra. De första dagarna brukar jag drabbas av kongressadrenalin. ALLA är här, tror man. ALLT händer här, tänker man. Kongresser, som försöker besluta vad som ska hända med världen, avskärmar sig paradoxalt nog från världen utanför. Kongressrävarna – ombuden, journalisterna och partifunktionärerna – blir en del av samma slutna bubbla.

Jag brukade älska det. Mingla runt och säga ”Tjeeena”, spekulera i vilka som blir valda och bortvalda, höra och sprida rykten om spelet bakom kulisserna, driva hjärtefrågor, rapportera om framgångar och nederlag. Följa voteringar och sucka över det reaktionära partiet.

Eller vänta. Jag brukade älska det i två-tre dagar. På dag fyra var energin slut. Från att ha känt mig på toppen av (kongress)världen kunde jag på bara några timmar bli folkskygg. Känna självförtroendet sippra ur mig.  Plötsligt ville jag bara gå och gömma mig. Jag var den största bubblan av alla, kände jag. En bubbla som snart skulle spricka.

Samma sak brukade hända under politikerveckan i Almedalen. Ena kvällen stod jag i baren på Donners Brunn, med ett glas rosé i den ena handen och nån företrädare för popvänstern (eller pophögern) i den andra. Nästa kväll satt jag ensam och ängslig i ett mörkt hotellrum, screenade mobilsamtal och åt ostbågar i själslig utmattning.

Vad var det som hände? Hur kunde jag gå så snabbt från mingelproffs till folkskygg? Jag hör nog till dem som tror att jag måste förtjäna min plats i världen. Rätten att vara med har inte alltid varit självklar för mig. Jag kan fortfarande kämpa för att duga.

Och vad är mingel, förfinat till konstform under kongresser och politikerveckor, om inte att försöka förtjäna sin plats i världen? Man är sitt jobb, sitt visitkort, sina kontakter. Man rör sig på en karta av positioner. Man hävdar sig själv, spelar socialt spel med andra.

Jag vet hur man minglar. Jag orkar inte bara göra det flera dagar i rad. Jag blir matt av att mingla runt som min yrkesroll för jag kan till slut inte låta bli att tänka: Den här yrkesrollen, är den det enda jag är? Då kommer tvivlet.

Det värsta är att varken partikongresser eller politikerveckor egentligen ska handla om personlig positionering. Politiken och samhällsförändringen, värden större än oss själva, borde vara huvudsaken. Och visst, jag glömmer aldrig när sossekongressen 2001 röstade för homoadoptioner. Stor lycka. Eller när sossekongressen 2006 sa nej till delad föräldraförsäkring. Stor besvikelse. Men ändå, mina starkaste kongressminnen rör mingel och kotterier. Maktspel, kort och gott.

Är det politikens problem, eller mitt? Är det maktspelet som tar för stort utrymme, eller jag som ger maktspelet för stor betydelse? Jag vet inte. Jag vet bara att jag önskar att min upplevelse av politiken hade varit annorlunda.

6 kommentarer

Skriv en kommentar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *