Åsa Petersen

Magnus Ekelund min vän

30 oktober 2009

n612254031_459638_900

Ikväll spelar Magnus Ekelund på Kafelino i Luleå. Det är han och en gitarr. Efteråt gör Mattias Alkberg sin rockabillygrej, som fått så bra recensioner.

Låt mig tala om Magnus. Han är en av mina bästa vänner (jag har en handfull riktigt nära). Magnus och jag brukar rädda varandra. Vi har en humor som gör att vi orkar med varandras allra svartaste. Vi har ett samtal som pågår. Och en stark lojalitet.

Jag lärde känna Magnus den 6 december 2007. Han spelade på Debaser Slussen med sitt dåvarande projekt Elmo. Jag kände redan några i bandet, och Magnus hade jag skrivit om i Aftonbladet. Jag bjöd honom på min födelsedagsfest några dagar senare. Jag vet inte om det var födelsedagsfesten, eller någon annan fest den vintern, som slutade med att Magnus och jag satt under jackorna i min hall och tjuvrökte. Eller Magnus tjuvrökte inte, han röker jämt. Starka cigaretter.

Fast nu var det inte det privata jag ville skriva om. Jag ville skriva om Magnus språk.

Hans nya projekt heter Magnus Ekelund & Stålet. Äntligen skriver han på svenska. Jag vet få som vågar skriva som honom. Magnus väjer inte för någonting. Han kan vara folkskygg ibland men i text… det finns ingenting som hindrar honom. Inga spärrar som förstör. Hjärta och smärta och själ rakt ut på pappret.

Ur låten 6 februari:

“allting går i svart, vitt och grått
jag står, jag ser på, när det drar åt motsatt håll
en nation utan stat som ska firas utan ett land
en plågad man håller tal
men hans drabbande hand är för stor för att slå
alla ord har blivit försmå

mitt blod rinner in i en gråzon
det finns inga spår att gå bakom
flaggorna vajar på halv stång
den första, den sista, en svanesång”

Jag läser den texten som en berättelse om ett samiskt arv.

Magnus har en blogg också. Den ligger på Norrbottens-Kuriren:

“Kära bloggläsare.

Det är så mycket jobbigare för mig att skotta gården än för någon annan.

Aldrig är jag så lite norrbottning som när jag ställs inför en norrbottnisk syssla.

Jag är så underlägsen. Fysiskt fruktansvärt svag och psykiskt vilsen.

Några raggare i en bild var ute och sladdade, fick syn på mig och saktade in. Dom krypkörde förbi huset och stirrade på mig. Dom såg alla fel jag gjorde.

Alltså jag hatar det där. Jag vill inte alls finnas i fysisk form där jag inte kan leverera. Enbart på scen borde jag existera. Inte i affären, inte på gatan, inte på café, inte på bussen, inte bakom snökaran (det betyder snöskyffel Rickard, min skånska vän). Inte ens när jag går in på scengolvet borde jag finnas. Jag borde flyga upp igenom golvet, leverera och sedan försvinna i en rökbomb. Helst helt utan att ta av mina solglasögon.

Fast så där är det ju inte.”

Jag vet att Magnus är indiepoppare, eller vad man säger. Jag är fullt medveten om hans scenpersonlighet och musikaliska, artistiska möjligheter.  Men jag kan inte låta bli att längta tills han lägger av med det där och börjar skriva romaner istället. Tunga mörka självutlämnande bländande roliga.

Om jag bara hade hälften av Magnus dramaturgiska och stilistiska förmåga hade jag varit skönlitterär för länge sedan.

Hur som helst, kom till Kafelino ikväll. Det blir en fin spelning.

2 kommentarer

  1. Magnus Ekelund säger:

    Jag lovar att det blir en fin spelning. Det var ju bara svammel i bloggen så klart. Vilket rörande inlägg. Du måste komma i kväll!

    Ps. Jag vägrar göra en roman! ds.

  2. Åsa Petersen säger:

    Det spelar ingen roll att du vägrar. Det kommer bli så. Puss!

Skriv en kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *