Åsa Petersen

Bengt hjärta Lilian

6 november 2009

Det här är ett experiment. Jag läser skapande svenska, alltså att skriva kreativt, på universitetet i Luleå. Vår senaste övning var att skapa fiktiva karaktärer och att skriva dialog. Jag har lämnat in texten och fått respons på den av mina lärare och mina kurskamrater. Men jag tänkte, att jag utmanar mig själv och lägger ut texten här också. Varsågod!

***

Övning, fiktiva karaktärer och dialog, Åsa Petersen

Bengt hjärta Lilian

Det är något fel med hålslagaren. Den biter inte. Den gör bara ringar i pappren. Det är ett av problemen på Länsstyrelsen, tycker Bengt Jansson, handläggare på miljöenheten. Om man har papper utan hål kan det bli så här. Att dokumenten inte går att sätta in i pärmarna för att hålslagaren inte fungerar.

Klockan på skrivbordet fungerar i alla fall. Nu slår den strax fem. Då får Bengt gå hem. Eller klockan slår inte, den är digital numera och byter bara siffra. 16:56. Bengt Jansson behöver inte lyfta blicken från pappren och titta på klockan. Han kan känna minuterna gå inombords.

För inte så länge sedan brukade Bengt längta hem från jobbet. Han och Lilian hade det bra. Han köpte en liter mjölk på hemvägen, om det saknades. Sedan åt de en stillsam middag. Kassler med kokt potatis och brunsås. Eller, om det var fredag, lövbiff med bearnaise. Om Lilian lagade maten diskade han. Annars tvärtom.

Klockan halv åtta var det Rapport. Efteråt såg Lilian någon dokusåpa eller Idol kanske. Då löste Bengt sudoku. Underhållningsprogrammen på tv har aldrig tilltalat honom. Bara glitter och skrän som försöker komma ut ur tv-rutan. Lägga sig i stora stökiga högar på vardagsrumsgolvet.

Men vad har hänt med Lilian egentligen? Det brukar Bengt fundera på när han går till kaffeautomaten i miljöenhetens fikarum. Hon har blivit så… mycket. Det kan inte bara vara det här, vad heter det, klimakteriet. Hormonella omställningar kan ju vara jobbiga för kvinnor, har Bengt hört. Eller läst. Han pratar inte om sådana saker.

Men Lilian är inte stingslig, hon har inte ont någonstans, hon är inte trött och sliten. Hon verkar inte ha någon kroppslig åkomma. Kanske har Lilian redan varit i klimakteriet, förresten? Bengt minns inte. Men han vet att hon har blivit konstig.

Lilian har bytt ut sin diskreta garderob. Det började med en spräcklig sjal i ärtgrönt och skrikrosa. Fortsatte med ett par gula gummistövlar med svarta prickar på. Nu har hon nästan bara röda och blå kläder med stora mönster. Hon luktar kryddor, säger att det är mysk. Och har börjat vara borta på kvällarna.

Lilian går på yoga, med en blå hoprullad matta under armen. När hon har kommit hem, när Bengt sitter i tv-soffan med sitt sudoku, frågar hon honom vad det ska bli av deras liv. Vad han vill egentligen, nu när barnen har flyttat ut?

Bengt vet inte vad han ska svara. Det här är ju livet. Han vill inte ändra på någonting.

Men det vill Lilian. Särskilt när de har gått och lagt sig, på var sin sida av sängen med varsin bok och varsin läslampa. Skarven mellan sängarna som en trygg gräns mellan mitt och ditt. Då vill Lilian ändra på allt. Låtsas att tiden har stått still.

Den digitala väckarklockan visar 22:35. Bengt har lagt sig tillrätta i sängen, i sin luggslitna blåsvartrandiga pyjamas och med de progressiva läsglasögonen nedhasade på näsan. Innan han somnar tänker han bläddra i senaste numret av Tidningen Vi. Han gillar kåserierna och längst bak finns det ett korsord. Det är Lilian som prenumererar.

Hon kommer in i sovrummet, i ett nytt rödblommigt nattlinne som han aldrig har sett förr. Lilian lägger sig utan förvarning på Bengts sida av sängen, makar sig ner på hans arm. Det blir så mycket armar och ben och magar, Bengt stelnar. Han ryms inte att andas.

Lilian ser honom nära i ögonen och säger:

– Vi är aldrig nära varandra nu för tiden. Är inte det här skönt?

Bengt vet inte vad han ska svara. Det är ju inte skönt. Det är nervöst.

– Jag är så trött, Lilian.

Hon tittar på honom. Om hon ändå hade tittat besviket, ställt sig upp och gått över till sin sida av sängen. Men inte. Ett leende spelar i hennes mungipa.

– Minns du Bengt, första natten? När vi kom hem från Leif och Anna-Britta. Du ville bjuda på ett glas rött vin men jag ville ha the. Minns du att det aldrig blev något the? Att vi gick till soffan och efter en stund började det lukta bränt. Du fick springa till spisen och kasta kastrullen i diskhon. Vi fnissade åt det i flera år.

Klart att Bengt minns. Han hade ju längtat efter Lilian så länge. Tittat på henne i smyg, på festerna med kamratgänget. Tills den där kvällen hos Leffe när hon äntligen satte sig bredvid honom. Bengt visste inte vad han skulle säga men Lilian pratade. Efter en stund la hon handen på hans lår.

Det brände genom jeansen. Bengts hjärta började brinna. Det var 28 år sedan nu. 28 år senare har Lilian lagt sig på Bengts sida av sängen. Han känner att han inte orkar ha henne där.

– Glöden falnar till slut, råkar Bengt svara Lilian utan att tänka sig för.

Han tittar förskräckt på henne, hon ser undrande på honom. Reser sig upp på armbågen.

– Man kan fortfarande tycka om varandra, Bengt. Vilja ha varandra. Tycker du inte att jag duger längre? Är det så? Anna-Britta och jag pratade på vägen hem från yogan i dag. Hon säger att Leif är som en ny människa sedan barnen flyttade hemifrån. Han lämnar inte henne ifred.

Bengt vänder bort blicken från Lilian, upp i taket. Om hon bara visste. Han vill vara som Leffe, som en ny människa. Bengt önskar att han inte lämnade Lilian ifred. Men kroppen ställer inte upp. Bengt är en gammal människa, inte en ny. Han börjar ofta tänka på hålslagare istället för hennes mjuka gräddvita underarmar.

– Jag vill ha dig, Lilian, säger han urskuldande.

– Men varför tar du mig inte då?

Bengt tvekar på svaret. Han tycker kanske inte att två 58-åringar på det femtionionde, det skiljer bara två månader mellan dem, ska säga saker som ”Ta mig” till varandra. Nu är det Bengts rädsla som talar, han vet det, men han kan inte hjälpa det.

– Det var länge sedan vi var unga. Nu är vi gamla. Låt ungdomarna hålla på med sådant där. Jag vill sova. Kan vi inte göra det, Lilian?

Lilian reser sig äntligen upp ur sängen. Men hon går inte över till sin sida och lägger sig där, som Bengt hade hoppats. Hon ställer sig rakt upp och ner på golvet och stirrar Bengt stint i ögonen. Hennes skugga faller över hans täcke.

– Du kanske tycker att du är gammal. Men jag känner mig ung. Livet väntar fortfarande på mig. Jag vill leva med dig. Leva med dig, hör du det!

Bengt säger ingenting. Han ser förlamad på när Lilian går ut ur sovrummet, stänger dörren efter sig med en smäll. Från köket hör han hur kranen rinner, att hon slår på vattenkokaren. Då vågar han viska orden tyst för sig själv.

– Jag vill leva med dig, Lilian. Men min kropp minns inte hur man gör. Jag har inget att ge dig längre. Hjälp mig.

Bara suset från sovrumselementet svarar honom. Bengt tänker att han måste lufta det imorgon, efter jobbet.

8 kommentarer

  1. Morgan säger:

    Det här var bland det mer levande jag läst på ett tag, bokmal som jag är. Tröttnar du på att skriva ledartexter och dylikt lär du kunna försörja dig som skönlitteraturförfattare. Du är en ordkonstnär, oavsett form.

    /en imponerad och något lite avundssjuk ordhantverkare

  2. Karl Petersen säger:

    Åsa, eftersom du är min dotter så ska jag kanske inte ska skriva här, men det gör jag i alla fall. Först skummade jag texten, liksom för att få en snabb bild av vad du nu hittat på. Sedan läste jag alltihop igen, två gånger. Din känsla för människorna är enorm. Ditt språk är stort.

    Hoppas att du skriver mer. Jag ska läsa allt. Ord för ord.

    Kram från pappa

  3. Åsa Petersen säger:

    Morgan: Tack! Vad fint, vad glad jag blir.

    Pappa: Klart du ska skriva här. Du är ju min pappa! Kram

  4. gulligullan säger:

    Jag har funderat över den där Lilian. Hade hon verkligen gula stövlar?

  5. Gunnel säger:

    Värme och ömhet i blicken på de två. Det är bra. Och orden äger du ju. Dialogen funkar klockrent. Sånt är svårt.

  6. Åsa Petersen säger:

    Gulligullan: Ja. Med svarta stora prickar. Kul att du är tillbaka i min blogg, förresten. Du är mina bloggars största tillgång :)

    Gunnel: När en sån komplimang kommer från en skribent som du värmer den extra mycket.

  7. Martin Ezpeleta säger:

    Underbar text, Åsa!

  8. Nisha säger:

    Åh gud, mera mera. *snörvel* *snrf* Meeeeeera, snälla.

Skriv en kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *