Åsa Petersen

”Jag ska nog visa er!” tänkte mormor.

14 november 2009

5490_141917048222_764333222_3230644_3576211_n

När Irma Hedkvist var 16 år sa hon till sin pappa att hon ville läsa på realskolan i Kiruna.

– Det är ingen idé, du ska ändå gifta dig, svarade han.

Irma tänkte: ”Jag ska nog visa er!”

Det var 1944. Hon lämnade hemmet i Junosuando för folkhögskolan Kävesta utanför Örebro. 1950 kom hon hem till Norrbotten igen. Då var hon färdigutbildad barnmorska efter två år i Göteborg.

Irma Hedkvist arbetade som barnmorska i 40 år, mellan 1950 och 1990. Hon är min mormor. I dag föreläste hon på Norrbottens Minne, folkrörelsernas arkiv i Luleå, om barnmorskornas historia i Norrbotten.

Irma glömmer aldrig när sexualupplysaren Elise Ottosen-Jensen, Ottar, kom till Arvidsjaur 1950. Skolans aula var fullproppad med folk. Inte bara kvinnor, ”det var massvis med karlar också”. Man kunde höra en knappnål falla, så tyst var det när Ottar berättade om barnbegräsning.

– Det var fantastiskt att som ung höra henne tala.

Före preventivmedlens tid skötte kvinnorna barnbegränsningen genom att sitta uppe och sticka tills deras män hade somnat av utmattning. Då kunde kvinnorna äntligen gå och lägga sig bredvid dem i utdragssoffan, berättar Irma.

Hon började arbeta som barnmorska när födslarna flyttade från hemmens barnsängar in på sjukhusen. Irma hyser stor beundran för den gamla tidens distriktsbarnmorskor, som for mellan byarna i den norrbottniska glesbygden och förlöste kvinnor hemma.

– De barnmorskorna hade vad de gjorde. Ibland kunde de ha tio mil till sina förlossningar. Det var inga korta vägar minsann. Bil var inget att tänka på. De fick hästskjuts på vintern, cyklade eller gick på sommaren.

Distriktsbarnmorskorna var oumbärliga för sina patienter. Kvinnor som födde ensamma hemma när deras män arbetade i skogen. Kvinnor som var trötta och slut, som redan hade fem, sex eller sju barn. För dem var det viktigt med kunniga barnmorskor som kunde hjälpa.

– Jag kom ju in i yrket när förlossningsvården på sjukhusen började fungera, när det började finnas sjukhussängar till mödrarna. Det var otroligt roligt att vara med om den utvecklingen, säger Irma.

Hur föddes hennes dröm att bli barnmorska? Irma minns när scharlakansfebern kom till byn. Prästgården i Junosuando fick fungera som sjukstuga. Irma var bara ett barn, låg där tillsammans med två eller tre av sina syskon. Det var mitt i smällkalla vintern. En natt vaknade hon av att det skrapade på rutan.

– Syster Ebba! Syster Ebba! Ett barn är fött i släden!

”Jag undrar om inte det sådde det första fröet hos mig”, säger Irma. ”Sedan dess har något annat yrke än barnmorska inte funnits i min sinnevärld.”

Hon slutade sina yrkesverksamma dagar som föreståndare för BB i Piteå.

7 kommentarer

Skriv en kommentar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *