Åsa Petersen

Varför kvittrar jag inte?

8 november 2009

Det här med Twitter. Jag försöker verkligen. Men jag får ingen snurr på det.

Varför? Jag vet inte. Jag älskar ju att skriva statusar på Facebook. Jag använder rentav Facebook som en mikroblogg. Eftersom Twitter är en mikroblogg, alltså renodlar statusuppdateringarna, borde jag älska att twittra.

Dessutom är twittra ett himla fint ord. Som att kvittra. Att sitta på en gren och sjunga lite lågmält för den som har lust att lyssna.

Allt det där tänker jag. Men jag stannar ändå på Facebook. Låter twitterkontot vara orört. Det kan vara vanans makt. Tidsbrist. Eller så har det med formen att göra.

På Facebook kan man se statusar och kommentarer på samma ställe, efter varandra. Det blir ett samtal som kompletteras med väl synliga bilder och länkar – tentakler från diskussionen på Facebook ut i världen.

På Twitter blir det mer av en kakafoni. Snabba påståenden huller om buller, ibland kompletterade med kodade länkar. Eller som Martin Aagård beskrev det i Aftonbladet i våras:

Twitter – sajten som påminner om att stå och vingla på en tråkig fest strax efter midnatt. Alla tjatar på om sina liv. Ingen svarar.

När jag googlar fram det citatet ser jag att Aagård numera twittrar för fulla muggar. Han gör det både roligt och skickligt.

3 kommentarer

  1. Maria säger:

    Jag fattade inte heller grejen först. Men sen insåg jag att det ju är precis som på en fest – man får faktiskt kontakt med någon annan än de man redan känner!

  2. Pingback: Kortbloggat:Digitalpr.se-2009/11/08

  3. Åsa Petersen säger:

    Maria: Så sant, så sant! Det är bara det att jag redan har 1000 nya på Facebook :)

Skriv en kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *