Åsa Petersen

Jag saknar dig, Christina Garbergs-Gunn

29 april 2011
Sorgen griper tag i mig. Christina Garbergs-Gunn, den legendariska bibliotekarien på Brunnsviks Folkhögskola, har gått bort. Hon dog i hemmet omgiven av sina närmaste. För mig har Christina betytt mycket. Det var hon som tog tag i mig och gjorde allvar att mitt skrivande. Just nu, i denna stund, är orden få. Men i texten nedan, som jag skrev 2008, finns min kärleksförklaring till Christina. Tack för allt. Vila i frid Christina. Om jag trodde på en himmel skulle jag veta att du fanns där uppe nu, i vild diskussionen med de största författarna. Åsa Rädda bokstugan på Brunnsvik 2008-01-29 Jag kom till Brunnsviks folkhögskola, och medielinjen där, hösten 1995. Jag var 19 år och hade äntligen hittat rätt, efter två avbrutna gymnasieutbildningar. Jag skulle skriva. Det fick jag göra på Brunnsvik. Lärarinnan Margareta lärde mig journalistiskens grunder. Intervju, referat, reportage, argumenterande text, ingresser, citat. Det gick lätt alltihop. För lätt. En gästlärare sa åt mig att jag var lat. ”Bara för att du har så lätt för dig, betyder inte det att du slipper anstränga dig. Om du latar dig blir det aldrig bra.” Jag började kämpa med mina texter. Det var lite ensamt, ibland, där på Brunnsvik. Just det läsåret var vi bara fyra tjejer på medielinjen. Jag var dessutom klart yngst i klassen. Många kvällar satt jag i tystnaden i biblioteket, Brunnsviks underbara bokstuga. Där gjorde jag mina skrivövningar. Där förklarade bibliotekarien Christina Garbergs-Gunn att om jag vill skriva riktigt bra, måste jag läsa riktigt mycket. Helst skönlitteratur. Christina guidade mig bland arbetarförfattarna. Hon visade mig Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare. Jag vågade, efter våndor, hänga upp mina egna dikter på anslagstavlan i bokstugan. Jag hade sett Fyra bröllop och en begravning och fallit handlöst för W.H. Audens dikt Funeral Blues: Stop all the clocks, cut of the telephone Prevent the dog from barking with a juicy bone Silence the pianos and with a muffled drum Bring out the coffin, let the mourners come Let aeroplanes circle moaning overhead Scribbling on the sky the message He Is Dead Put crêpe bows round the white necks of the public doves Let the traffic policemen wear black cotton gloves He was my North, my South, my East and West My workingweek and my Sundayrest My noon, my midnight, my talk, my song I thought that love would last forever: I was wrong The stars are not wanted now, put out every one; Pack up the moon and dismantle the sun; Pour away the ocean and sweep up the wood For nothing now can ever come to any good Det här var före internets storhetstid. Jag kunde inte googla dikten. Jag hittade den ingenstans. Till slut letade Christina fram den ur sina gömmor, eller jag tror att hon beställde den någonstans ifrån. Jag hängde upp den i mitt rum på studenthemmet och läste den varje kväll innan jag somnade. Jag har återvänt till Brunnsvik några få gånger under den 12 år som gått. Jag går alltid raka vägen till bokstugan. Känner på böckerna, luktar på lugnet. Tittar ut över sjön Väsman, utsikten från bokstugan är slående, och känner samma känslor som 1995-1996: Orden är viktigast av allt. Utan ord kan man inte andas. Om Christina är där kramar jag henne. Det var ett tag sedan vi sågs nu. Jag undrar om hon fortfarande har sina runda glasögon. Nu läser jag i Dala-Demokraten att bibliotekstjänsten på Brunnsvik ska sparas bort. Sveriges största och mest belönade folkhögskolebibliotek ska i praktiken läggas ner. Nej! Gör det inte!

1 kommentar

Skriv en kommentar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *