Åsa Petersen

Socialdemokraternas skandalösa lista

29 november 2011

Hej socialdemokrater! Har ni läst Devrim Mavis sista ledare i tidskriften Arena? Om inte, gör det genast. Det tar en stund, men det är värt det.

Den avgående chefredaktören gör en lika ambitiös som upprörande kartläggning av Socialdemokraternas integrationspolitik sedan Håkan Juholt valdes till partiledare. Eller snarare, en kartläggning av de nya socialdemokraternas oförmåga att ta tydlig ställning mot rasism och antidiskriminering. Exakt så här illa är det:

Juholt in – Invandrarna ut

Håkan Juholt nämner inte integration och omvärld i sina tal. S vägrar tevedebatt med SD och testar idén om tillfälliga medborgarskap. Partiet har inte längre en integrationspolitisk talesperson. Så tonar en ny S-politik fram.

Låt mig sammanfatta Devrim Mavis kritik i några enkla punkter. Vi kan kalla det Socialdemokraternas skandalösa lista.

– Malmös S-märkta kommunalråd Ilmar Reepalu kräver villkorade medborgarskap för flyktingar och invandrare som kommer till Sverige. Socialdemokraternas rättspolitiske talesperson Morgan Johansson stödjer först förslaget, som är långt mer extremt än folkpartiets tio år gamla förslag om språktester, som fortfarande kritiseras hårt. Morgan Johansson backar, och Håkan Juholt tar avstånd, först när förslaget får stenhård intern kritik. De släpper upp en klassisk testballong för att se var vinden blåser. Jag har själv skrivit om villkorade medborgarskap här.

– Devrim Mavi har analyserat Håkan Juholts alla stora tal. Hennes slutsats är denna: “Juholt tog inte öppet avstånd från SD:s politik i sina första stora tal. Det skulle dröja till efter terrordådet i Oslo och massakern på socialdemokratiska ungdomar på Utøya den 22 juli. Först efter fem månader som partiledare för Socialdemokraterna tog Juholt öppet avstånd från SD:s politik i ett stort offentligt tal, i Västertorp i den 21 augusti.”

– De senaste tio åren har allt fler med utländsk bakgrund kommit in och fått inflytelserika positioner inom S. Men efter Håkan Juholts tillträde har de alla försvunnit eller petats. Namn som Ibrahim Baylan, Luciano Astudillo, Maryam Yazdanfar och Ardalan Shekarabi (Shekarabi har jag själv lagt till) finns inte längre i den politiska hetluften. Nalin Pekgül och Ilija Batljan har lämnat sina poster. Ingen med invandrarbakgrund finns i Håkan Juholts allra närmaste krets. Jag har skrivit om problemet här.

– Luciano Astudillo var länge Socialdemokraternas talesperson i integrationspolitiska frågor. Han fick avgå och har inte ersatts. Socialdemokraterna har inte längre någon integrationspolitisk talesperson. Även den jämställdhetspolitiska talespersonen har avskaffats.

– Socialdemokraterna har, sedan 1990-talets början, stått för en allt hårdare asylpolitik och samarbetat med Moderaterna för att begränsa flyktingmottagandet. Ändå har svenska socialdemokrater lyckats undvika den hårdnande ton mot invandrare och flyktingar som systerpartier i Europa har anammat. “Det är mycket tack vare inflytande från progressiva personer och grupper inom S som både har visat solidaritet men också tagit till sig antirasistisk forskning”, skriver Devrim Mavi.

Vad händer med Socialdemokraternas ställningstagande mot rasism och diskriminering nu, när partiledaren verkar vilja undvika dessa frågor, inga personer med invandrarbakgrund finns i hans närhet och stormen kring villkorade medborgarskap är Socialdemokraternas tydligaste insats i integrationsdebatten?

Det hade varit lättare att veta om Håkan Juholt hade velat ta debatten med Sverigedemokraterna i SVT:s partiledardebatter. Men även där duckar han, konstaterar Devrim Mavi.

Socialdemokratiska integrationspolitiska haveri är obehagligt att läsa om, att få uppradat så här svart på vitt. Men det är en nödvändig vetskap för att partiet ska kunna göra om och göra rätt. Jag skulle vilja sluta denna text på samma sätt som jag började den, med uppmaningen till alla socialdemokrater: Läs Devrim Mavi.

UPPDATERING: Jag har på Twitter blivit kritiserad för att jag skriver att Luciano Astudillo “fick avgå” som integrationspolitisk talesperson när han på grund av valresultatet miste sin ordinarie riksdagsplats. Å andra sidan verkar det råda oenighet på S-kansliet om huruvida Socialdemokraterna har en integrationspolitisk talesperson och om det i så fall är Luciano Astudillo. Devrim Mavi fick beskedet från S-kansliet att partiet inte längre har någon sådan talesperson. Andra fick, så sent som i fredags, från folk på S-kansliet höra att Astudillo fortfarande formellt är integrationspolitisk talesperson. Oredan kring detta ser jag som ännu ett oroande tecken på att Socialdemokraterna inte tar integrationsfrågorna på allvar.

Roligast i världen

21 november 2011

http://www.youtube.com/watch?v=bORds5oQUaY&feature=player_embedded&noredirect=1

“Kolla Lars vad jag har gjort på rutan. Det är en kuk på rutan Lars.”

Rätta vägen ut

17 november 2011

Eller så är jag inte alls rädd längre. Bara räddare om mig själv och andra.

Jag är inte längre ett emotionellt reaktorhaveri för höjda halter av oxytocin, för att tala med Bob Hund.

Jag kan inte längre ge mig till vem som helst i fåfäng jakt efter åtrå, bekräftelse och en skev föreställning om kärlek. Jag vill inte att det ska handla om honom eller mig. Jag vill att det ska handla om oss.

Ett oss som förmår befria. Som förstärker istället för att försvaga de vuxna människor vi levt oss till: genom rosor och törnen varsin historia.

Ja.

Nästa man jag älskar ska vara en som känner både sina egna konturer och mina.

Oxytocinutsöndring är knutet till sexuella beteenden, upplevelser och reaktioner. Det verkar i sådana sammanhang ofta genom interaktioner och modulerare av andra hormoner. Oxytocinnivåerna i plasma ökar vid sexuell upphetsning, och nivåerna korrelerar med orgasmnens intensitet. Högre värden av dopamin, testosteron och oxytocin ökar det sexuella begäret och libido hos båda könen, adrenalin, testosteron, oxcytocin och östrogen ökar den sexuella upphetsningen, och noradrenalinet och oxytocinet påverkar orgasmen.

Harduingetmankandansatill?

15 november 2011

I världens vackraste väntrum

Varenda steg du tar ställer dig i centrum

Died and gone to soul heaven

15 november 2011

GG & The Funky Soul Crew på Bistro Norrland i lördags. Förutom att Elisabeth Sandström och Tobias Lundeqvist musicerar som gudar i den här videon är jag väldigt stolt över min egen dans. Trodde jag hade slutat dansa men vad gör man när livet bjuder på sånt här röj? Cirka tre minuter in kan man se mig vifta med en öl bland annat. Tack till Mió Evanne som filmade hela spektaklet!

Svåra vägar ut

11 november 2011

Han ställer sig framför mig med stadig blick mellan breda axlar och berättar vad han vill.

Jag gör mig dummare än vad jag är. Förstår honom inte och erbjuder andra möjligheter. Lätta vägar ut.

Han lyssnar och upprepar sitt budskap. Utan att komma för nära men utan att gå. Hans integritet är lika självklar som hans erbjudande.

Vad han vill. Med mig.

Då förstår jag. Han tvingar mig att förstå.

Det saknas inte män för mig. Möjligheterna är inte försvunna.

Det är bara jag som fortfarande är rädd. Nu måste jag bestämma om jag ska fortsätta leva i rädslan.

2011-11-11 kl 11:11

11 november 2011

Södra hamn, Luleå.

“Blir just i detta nu trakasserad av ett gäng snubbar”

8 november 2011

Jag vaknar på fel sida. Räknar till tio innan jag kliver upp ur sängen. Går in på toa, borstar rutinmässigt tänderna och håret. Slänger på mig lite smink och några plagg. Väljer snygga skor för att pigga upp.

Börjar promenera mot kontoret men känner att frukost är ett måste. Tar omvägen förbi Börje Olssons i Smedjan och beställer en skinkfralla med latte. Noterar ett gäng snubbar i ögonvrån några bord bort. De verkar vara mellan 30 och 40, jag kan se att de inte är från stan. Då hade jag känt igen åtminstone någon av dem.

Efter en stund blir det jobbigt. Jag dricker min latte och fipplar med min mobiltelefon men distraheras av deras blickar. De stirrar, det känns inte bekvämt. Även genom skyltfönstret stirrar de, när de går ut för att röka.

Jag hoppas de ska vara på väg någon annanstans men inte. När de kommer in igen börjar en av snubbarna hämta kaffe och ta omvägen förbi mitt bord. Han gör det fyra gånger på tio minuter och varje gång han går förbi, närmare och närmare, väser han saker som:

“Ooh snygging!”

“Är det gott med kaffe va?”

Jag ler tillbaka den första gången, som för att vädja om fred. Det hjälper inte.

Jag gör ett snabbt överslag av mina möjligheter. Det finns ingen på fiket som sitter nog nära för att märka vad som pågår. Personalen är upptagen med sitt bakom disken. Jag tar upp min Facebook och skriver en status, att ha som bevis om det skulle hända något:

Blir just i detta nu trakasserad av ett gäng snubbar på Börje Olssons. De stirrar och väser “Ooh snygging” när de tar omvägen via mig för att hämta kaffe.

Jag fattar inte att det är samlar bevis jag gör. Jag bara skriver, snabbt som attan, med skakiga händer.

Någon minut senare, när snubben har tagit ännu en sväng med kaffepannan, bestämmer jag mig för att gå. Jag låter det sista kaffet vara, reser mig från stolen och tar på mig kappan. Märker att han är rakt bakom mig, bara centimeter bort. Tänker att om han rör mig nu, skriker jag rakt ut.

Fyller lungorna med luft.

Han låter mig vara. Jag andas ut, lämnar fiket och skyndar mot kontoret.

Himlen är grå och jag har fått en påminnelse om rädslan jag så ofta känner men så många säger är irrationell. Rädslan för manlighetens avarter.

Det är inte så lätt att ta staden tillbaka, att våga gå ensam hem genom natten, när en latte och macka på stamfiket kl 10 en tisdagsmorgon kan skrämma livet ur en.

Tidens linje

7 november 2011

Jag trodde det skulle vara smärtsamt att inte kunna vårda minnet av en person som stått mig nära. Jag trodde det skulle gränsa till hat. Så i ren lojalitet försökte jag hålla liv i kärleken, i form av minnen. Sedan kom det oundvikliga slutet. Minnena gick inte längre att vårda eftersom de inte överensstämde med sanningen. Och vet ni. Det känns ingenting.

 

21 timmar i Umeå

6 november 2011

Frigjord och pånyttfödd tog jag bussen till Umeå igår. Trängseln lyste upp mig som ett monster inifrån men sen var jag framme. Matti och MagnusScharinska. Om det fanns ett liknande ställe i Luleå skulle jag kunna ha ett uteliv som anstår en singel av min typ.

Först tryckte vi på hotellet. Det var lite hård stämning och väldigt mycket vin.

Vidare till Scharinska. Magnus gick på. Han var rena rama succén.

Sedan kom Matti Apornas Son.

Plötsligt vart det natt och punkmaskerad på en farm (inga bilder). Så småningom morgon. Man käkade våfflor till frukost och vart bakis.

Tyvärr var räddningen stängd.

Nu är jag hemma i Luleå igen. Sitter i soffan under en blommig filt med doftljuset tänt och känner mig rockig. Är ju rena rama roddarn om man tänker efter.