Åsa Petersen

“Blir just i detta nu trakasserad av ett gäng snubbar”

8 november 2011

Jag vaknar på fel sida. Räknar till tio innan jag kliver upp ur sängen. Går in på toa, borstar rutinmässigt tänderna och håret. Slänger på mig lite smink och några plagg. Väljer snygga skor för att pigga upp.

Börjar promenera mot kontoret men känner att frukost är ett måste. Tar omvägen förbi Börje Olssons i Smedjan och beställer en skinkfralla med latte. Noterar ett gäng snubbar i ögonvrån några bord bort. De verkar vara mellan 30 och 40, jag kan se att de inte är från stan. Då hade jag känt igen åtminstone någon av dem.

Efter en stund blir det jobbigt. Jag dricker min latte och fipplar med min mobiltelefon men distraheras av deras blickar. De stirrar, det känns inte bekvämt. Även genom skyltfönstret stirrar de, när de går ut för att röka.

Jag hoppas de ska vara på väg någon annanstans men inte. När de kommer in igen börjar en av snubbarna hämta kaffe och ta omvägen förbi mitt bord. Han gör det fyra gånger på tio minuter och varje gång han går förbi, närmare och närmare, väser han saker som:

“Ooh snygging!”

“Är det gott med kaffe va?”

Jag ler tillbaka den första gången, som för att vädja om fred. Det hjälper inte.

Jag gör ett snabbt överslag av mina möjligheter. Det finns ingen på fiket som sitter nog nära för att märka vad som pågår. Personalen är upptagen med sitt bakom disken. Jag tar upp min Facebook och skriver en status, att ha som bevis om det skulle hända något:

Blir just i detta nu trakasserad av ett gäng snubbar på Börje Olssons. De stirrar och väser “Ooh snygging” när de tar omvägen via mig för att hämta kaffe.

Jag fattar inte att det är samlar bevis jag gör. Jag bara skriver, snabbt som attan, med skakiga händer.

Någon minut senare, när snubben har tagit ännu en sväng med kaffepannan, bestämmer jag mig för att gå. Jag låter det sista kaffet vara, reser mig från stolen och tar på mig kappan. Märker att han är rakt bakom mig, bara centimeter bort. Tänker att om han rör mig nu, skriker jag rakt ut.

Fyller lungorna med luft.

Han låter mig vara. Jag andas ut, lämnar fiket och skyndar mot kontoret.

Himlen är grå och jag har fått en påminnelse om rädslan jag så ofta känner men så många säger är irrationell. Rädslan för manlighetens avarter.

Det är inte så lätt att ta staden tillbaka, att våga gå ensam hem genom natten, när en latte och macka på stamfiket kl 10 en tisdagsmorgon kan skrämma livet ur en.

5 kommentarer

  1. Och varför kan inte en kvinna gå till en bar, utan att ha annat för avsikt än att ta ett glas vin? Nej, då kommer det i 9 fall av 10 fram en man och ska jiddra.

  2. Emma Aludden säger:

    Åsa! Vilken hemsk upplevelse för dig! Jag ska genast se om jag kan reda ut vilka dom var och göra något åt det. Detta är inte okej och ska inte behöva drabba någon. Klart att både du och andra ska kunna besöka ditt stamfik och känna dig trygg! Kram

  3. Anders Nilsson säger:

    Tack för att jag inte utvecklats till en sådan “gubbe”. Uppenbarligen visste de inte vem de hade att göra med Åsa.
    Jag nöjer mig med att utrycka min beundran för din klarsyn och det du har innanför det där vackra skalet, som du trots allt har.
    Var rädd om dig vännen, du har så mycket att ge oss alla

  4. JonasA säger:

    Vad hade hänt om du skickat tydligt fientliga blickar?

  5. Åsa Petersen säger:

    Ja, det kan man fråga sig.

Skriv en kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *