Åsa Petersen

Röra på påkarna

9 januari 2012

Okej, det här är en blogg jag dragit mig för att skriva.

Hej, jag heter Åsa, jag började träna i tisdags och nu är jag helt frälst.

Jag fattar hur det låter. Tre gånger på gymmet är knappt någon gång. Vem köper inte träningskort efter nyår, använder det tre gånger och sedan aldrig mer?

Dessutom finns det inget som rör upp så mycket känslor som när en komplett otränad person börjar träna. Omgivningen delas upp i två läger. Det ena hejar på och det andra får dåligt samvete.

Min träningssatsning är lika seriös som nödvändig. Två gånger i veckan har jag en PT, PetterInpuls, som styrketränar mig. Ytterligare två gånger ska jag träna kondition på egen hand.

Varför det? För att jag lever ett liv utan rutiner, om man bortser från mina deadlines. Jag äter och sover oregelbundet. Efter långa stillasittande skrivsjok får jag ont i nacken och axlarna. Jag är trött hela tiden. Jag har aldrig känt mig så energilös som den gångna hösten.

Jag orkar inte ha det så längre. Jag orkar inte känna mig seg mer. Jag börjar inte träna för att bli smal, snygg, hurtig och attraktiv. Jag gör det för att rädda mig själv. Jag fattar att jag inte kan leva så här i längden.

Jag har många hinder att ta mig över. För det första att jag känner mig klumpigast i världen. Någon koordination har jag aldrig haft och nu skäms jag ihjäl för att andra ska se det. För det andra att jag alltid har betraktat kroppen som ett nödvändigt ont, ett jobbigt bihang till huvudet och hjärtat. För den som inte tycker om sin kropp är det svårt att börja ta hand om den.

Men nu är det som det är, nu får det göra hur ont och vara hur pinsamt som helst.

Hur går det då, efter en veckas gymmande? Jo tack bra. Jag är trött precis som tidigare, men det är en annan sorts trötthet som beror på att jag faktiskt har rört på mig. Jag är ledbruten av träningsvärk. Och kroppen i övrigt, ja den fattar inte alls vad som händer.

Efter första passet med Petter, som bara var ett fystest egentligen, var jag helt utslagen. Yr och slut och svettig i ett dygn. Man kunde tro att jag hade kommit i klimakteriet.

Redan känner jag hur det vänder, inte minst psykiskt. Jag känner mig gladare av att stiga upp och träna än jag gör av att ligga kvar i sängen. Problem som förut var monstruösa ter sig nu endast jättelika. Ni hör, det går åt rätt håll. Snart kommer jag förhoppningsvis att bli piggare också.

Jag ska rädda mig själv. Om det gör mig till en jobbig gymbrud så må det vara hänt. Jag orkar inte vara trött längre. Världen blir så trött på mig då.

5 kommentarer

  1. Jocke säger:

    Bravo! Och jag menar det, trots att jag nog snarare hör till det andra lägret du beskriver än det första. Trötthet suger. Jag kommer att läsa vidare om din nya frälsning i hopp om att hitta några nycklar för hur en liknande skulle kunna drabba mig med. Heja på. (…ropar jag från fåtöljen)

  2. JonasA säger:

    Grattis! Hoppas det håller. Och gör det inte det är det bara “på’n igen!” lite senare. Själv kör jag numera tre planerade träningspass i veckan, oftast i alla fall. En långpromenad, ett danspass och ett “mjukstyrke”-pass. För fem år sedan, och större delen av mitt vuxna liv innan dess, gjorde jag nada. Har byggt upp vanorna stegvis till där jag är nu. Gör fantastisk skillnad.

    Om det skulle skita sig på allvar med disciplinen:
    http://www.bokus.com/bok/9781583334386/
    the-willpower-instinct-how-self-control-works-why-it-matters-
    and-what-you-can-do-to-get-more-of-it/
    och hennes blogg på Psychology Today:
    http://www.psychologytoday.com/blog/the-science-willpower

  3. Anders Nilsson säger:

    Härligt Åsa
    Din beslutsamhet tar dig vidare, det är jag övertygad om. Har även jag en personlig “tränare” som ser till att jag kommer ut på promenader ibland, min fru alltså.
    Dessutom tog jag ju hand om ett par taxkillar en vecka och det var en bra idé, är ju lite drabbad av ohälsa som gör mig sanslöst trött ibland och omotiverad. Men med två små hundar hemma ökade motivationen betydligt, och vi överväger nu erbjudandet att adoptera dessa två taxar. Matte är ju ensamstående och jobbar hela dagarna.

  4. Martina Johansson säger:

    Från en frälst till en annan. Man måste älska det. Och aldrig prata om det. Allt för ofta ar jag försökt övertala trötta och deppiga vänner att börja träna, det har oftast resulterat i att de hatat på mig. Men förutom de små snedstegen har jag hållt mig lugn. Det kommer du också att göra. Och när du kommer hit för pride kan vi dra ett rejält träningspass+bastu ihop och prata tyst om hur JÄVLA SKÖNT DET ÄR.

  5. Åsa Petersen säger:

    Tack för all uppmuntran! Jag kämpar på. Med en vidunderlig träningsvärk och en god portion träningsvärk. Funderar mycket på det här Martina skriver, att man inte får prata om att man tränar. Jag känner mig verkligen jobbig för min omgivning som hela tiden babblar om träna hit, träna dit. Varför ska det vara sånt tabu?

Skriv en kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *