Åsa Petersen

Röra på påkarna

9 januari 2012
Okej, det här är en blogg jag dragit mig för att skriva. Hej, jag heter Åsa, jag började träna i tisdags och nu är jag helt frälst. Jag fattar hur det låter. Tre gånger på gymmet är knappt någon gång. Vem köper inte träningskort efter nyår, använder det tre gånger och sedan aldrig mer? Dessutom finns det inget som rör upp så mycket känslor som när en komplett otränad person börjar träna. Omgivningen delas upp i två läger. Det ena hejar på och det andra får dåligt samvete. Min träningssatsning är lika seriös som nödvändig. Två gånger i veckan har jag en PT, PetterInpuls, som styrketränar mig. Ytterligare två gånger ska jag träna kondition på egen hand. Varför det? För att jag lever ett liv utan rutiner, om man bortser från mina deadlines. Jag äter och sover oregelbundet. Efter långa stillasittande skrivsjok får jag ont i nacken och axlarna. Jag är trött hela tiden. Jag har aldrig känt mig så energilös som den gångna hösten. Jag orkar inte ha det så längre. Jag orkar inte känna mig seg mer. Jag börjar inte träna för att bli smal, snygg, hurtig och attraktiv. Jag gör det för att rädda mig själv. Jag fattar att jag inte kan leva så här i längden. Jag har många hinder att ta mig över. För det första att jag känner mig klumpigast i världen. Någon koordination har jag aldrig haft och nu skäms jag ihjäl för att andra ska se det. För det andra att jag alltid har betraktat kroppen som ett nödvändigt ont, ett jobbigt bihang till huvudet och hjärtat. För den som inte tycker om sin kropp är det svårt att börja ta hand om den. Men nu är det som det är, nu får det göra hur ont och vara hur pinsamt som helst. Hur går det då, efter en veckas gymmande? Jo tack bra. Jag är trött precis som tidigare, men det är en annan sorts trötthet som beror på att jag faktiskt har rört på mig. Jag är ledbruten av träningsvärk. Och kroppen i övrigt, ja den fattar inte alls vad som händer. Efter första passet med Petter, som bara var ett fystest egentligen, var jag helt utslagen. Yr och slut och svettig i ett dygn. Man kunde tro att jag hade kommit i klimakteriet. Redan känner jag hur det vänder, inte minst psykiskt. Jag känner mig gladare av att stiga upp och träna än jag gör av att ligga kvar i sängen. Problem som förut var monstruösa ter sig nu endast jättelika. Ni hör, det går åt rätt håll. Snart kommer jag förhoppningsvis att bli piggare också. Jag ska rädda mig själv. Om det gör mig till en jobbig gymbrud så må det vara hänt. Jag orkar inte vara trött längre. Världen blir så trött på mig då.

5 kommentarer

Skriv en kommentar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *