Åsa Petersen

Håkan Hellström sjunger mig verklig

20 april 2013

Tidigare i veckan fick jag en länk till Håkan Hellströms nya album på sms: ”Han stammar sig igenom en hel låt! Mäktigt!”

Jag lyssnade inte förrän i morse, jag höll mig undan den låten några dagar. Det har sina anledningar. Min egen stamning lever jag med och i. Den kommer och går, pendlar mellan helt oskyldig och riktigt elak. Andras stamningar, verkliga eller låtsade, är jag mer ovan vid. Det räcker med att jag hör skuggan av en stamning hos en annan, kanske bara en hastig inandning eller ett snabbt utbytt ord, så känner jag stamningen i mig själv.

Alla år av känslor bortom normen. Från lärarinnan som spände stränga ögon i mig och sa: ”Nu, Åsa, ska du sluta stamma. Det är bara att du gör det.” Till de elaka killar längst bak i klassrummet som skrek rakt ut när jag tvingades läsa högt ur läroböckerna: ”Om du inte kan prata kan du lika gärna hålla käften!”

Jag har en uppväxt av undvikanden som sitter fast i kroppens minne. Min första reaktion när jag märker mig själv stamma är att fly, att försöka att inte göra det. Det är helt automatiserat och går på en bråkdels sekund. Muskler spänns till kramp, blicken stelnar och fastnar. Det väsentliga är inte längre vad jag säger utan hur jag säger det: Snälla, snälla, låt mig bara komma bort från det här. Så att ingen visar sitt förakt.

Som tur är, är det inte så ofta jag hör mig själv stamma längre. Med åren har stamningen som ångest sjunkit undan. Människor har visat för mig att en människa får stamma. Jag har tagit scener i besittning, med stamning och allt. Ingen enda har skrattat. Alla i publiken har lyssnat i respekt. Stamningen tar en allt mindre del av min självbild. Ibland är den så liten att jag inte ens märker den, fast den finns där.

När jag någon gång bemöts illa, möts av fördomar om stammare som sämre människor, rumlar känslorna i kroppen. Det är bara några månader sedan min pappa och jag lämnade ett kafé på Södermalm i vredesmod, när killen i kassan snäste av mitt sätt att beställa k-k-k-k-k-k-kaffet: ”VAD VILL DU HA EGENTLIGEN!?”

Skammen gick över i tårar som slutade i ilska: Behandla mig inte så här. Jag har redan haft min beskärda del. Du har ingen rätt att trampa på mig.

En av sakerna jag önskar av världen, är att ingen ska behöva skämmas över sig själv som jag gjorde när jag var liten. Det är därför jag har ägnat stora delar av mitt yrkesliv åt att skriva om människors rätt att vara sig själva. Min normkritik kommer ur en djupt personlig upplevelse av att bryta mot normen. Det är okej. Jag tror att det är så för många som kämpar. Att det stora börjar i det lilla, i något som för andra kan verka obetydligt.

Så kommer då Håkan Hellström, en lördagsmorgon i april, och sjunger Du kan gå din egen väg. Hela låten stammar han:

Om jag k-k-kk-kkunde säga

Ord som egentligen är e-e-e-enkla

Att jag ä-älskar ditt skratt

Som kom-kom–kom-kommer så sällan

Ja-jag höll orden gömda

I åratal

Jag vet inte vilka erfarenheter Håkan Hellström har av stamning, hur han kom på idén att stamma fram en hel låt. Om han själv har stammat eller om han lever nära någon som stammar. Men han vet sannerligen hur man gör. Han stammar exakt så som stamningen känns i mig, även om min stamning kan låta annorlunda. Jag kan ha längre och tystare upphakningar, till exempel. Men han vet vilka ord som är svårast. Hårda konsonanter och stumma vokaler.

Jag lyssnar på en stammande Håkan Hellström och jag hör det som jag sedan läser i ett mejl från en vän: ”Det blir så fint och starkt, som ett extra instrument.”

Jag var tyst i så många år. Eller, inte helt tyst. Jag skrev ju massor och pratade en del. Men det var så mycket jag aldrig sa, av rädsla för att stamma. Jag höll orden gömda, i åratal.

Länge trodde jag till och med att mina kärleksförklaringar var mindre värda, för att jag stammade fram dem. Vem kan vilja höra ”Jag älskar dig” från någon som knappt kan säga orden? Som därför inte duger till som människa. Inte är värd att älska eller älskas av.

Jag vet att det kan låta absurt. Jag märker hur osannolik en sådan självbild är, nu när jag skriver ner den. Men det var vad fördomarna om stamning gjorde med mig. Så svårt var det för mig att bryta mot normen om flytande tal.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sluta den här texten. Jag säger bara tack. Tack Håkan Hellström för att du sjunger mig verklig, så att jag känner mig mer på riktigt. Får mig att finnas till även i musiken.

***

Lyssna på Du kan gå din egen väg på Spotify.