Åsa Petersen

Håkan Hellström sjunger mig verklig

20 april 2013

Tidigare i veckan fick jag en länk till Håkan Hellströms nya album på sms: ”Han stammar sig igenom en hel låt! Mäktigt!”

Jag lyssnade inte förrän i morse, jag höll mig undan den låten några dagar. Det har sina anledningar. Min egen stamning lever jag med och i. Den kommer och går, pendlar mellan helt oskyldig och riktigt elak. Andras stamningar, verkliga eller låtsade, är jag mer ovan vid. Det räcker med att jag hör skuggan av en stamning hos en annan, kanske bara en hastig inandning eller ett snabbt utbytt ord, så känner jag stamningen i mig själv.

Alla år av känslor bortom normen. Från lärarinnan som spände stränga ögon i mig och sa: ”Nu, Åsa, ska du sluta stamma. Det är bara att du gör det.” Till de elaka killar längst bak i klassrummet som skrek rakt ut när jag tvingades läsa högt ur läroböckerna: ”Om du inte kan prata kan du lika gärna hålla käften!”

Jag har en uppväxt av undvikanden som sitter fast i kroppens minne. Min första reaktion när jag märker mig själv stamma är att fly, att försöka att inte göra det. Det är helt automatiserat och går på en bråkdels sekund. Muskler spänns till kramp, blicken stelnar och fastnar. Det väsentliga är inte längre vad jag säger utan hur jag säger det: Snälla, snälla, låt mig bara komma bort från det här. Så att ingen visar sitt förakt.

Som tur är, är det inte så ofta jag hör mig själv stamma längre. Med åren har stamningen som ångest sjunkit undan. Människor har visat för mig att en människa får stamma. Jag har tagit scener i besittning, med stamning och allt. Ingen enda har skrattat. Alla i publiken har lyssnat i respekt. Stamningen tar en allt mindre del av min självbild. Ibland är den så liten att jag inte ens märker den, fast den finns där.

När jag någon gång bemöts illa, möts av fördomar om stammare som sämre människor, rumlar känslorna i kroppen. Det är bara några månader sedan min pappa och jag lämnade ett kafé på Södermalm i vredesmod, när killen i kassan snäste av mitt sätt att beställa k-k-k-k-k-k-kaffet: ”VAD VILL DU HA EGENTLIGEN!?”

Skammen gick över i tårar som slutade i ilska: Behandla mig inte så här. Jag har redan haft min beskärda del. Du har ingen rätt att trampa på mig.

En av sakerna jag önskar av världen, är att ingen ska behöva skämmas över sig själv som jag gjorde när jag var liten. Det är därför jag har ägnat stora delar av mitt yrkesliv åt att skriva om människors rätt att vara sig själva. Min normkritik kommer ur en djupt personlig upplevelse av att bryta mot normen. Det är okej. Jag tror att det är så för många som kämpar. Att det stora börjar i det lilla, i något som för andra kan verka obetydligt.

Så kommer då Håkan Hellström, en lördagsmorgon i april, och sjunger Du kan gå din egen väg. Hela låten stammar han:

Om jag k-k-kk-kkunde säga

Ord som egentligen är e-e-e-enkla

Att jag ä-älskar ditt skratt

Som kom-kom–kom-kommer så sällan

Ja-jag höll orden gömda

I åratal

Jag vet inte vilka erfarenheter Håkan Hellström har av stamning, hur han kom på idén att stamma fram en hel låt. Om han själv har stammat eller om han lever nära någon som stammar. Men han vet sannerligen hur man gör. Han stammar exakt så som stamningen känns i mig, även om min stamning kan låta annorlunda. Jag kan ha längre och tystare upphakningar, till exempel. Men han vet vilka ord som är svårast. Hårda konsonanter och stumma vokaler.

Jag lyssnar på en stammande Håkan Hellström och jag hör det som jag sedan läser i ett mejl från en vän: ”Det blir så fint och starkt, som ett extra instrument.”

Jag var tyst i så många år. Eller, inte helt tyst. Jag skrev ju massor och pratade en del. Men det var så mycket jag aldrig sa, av rädsla för att stamma. Jag höll orden gömda, i åratal.

Länge trodde jag till och med att mina kärleksförklaringar var mindre värda, för att jag stammade fram dem. Vem kan vilja höra ”Jag älskar dig” från någon som knappt kan säga orden? Som därför inte duger till som människa. Inte är värd att älska eller älskas av.

Jag vet att det kan låta absurt. Jag märker hur osannolik en sådan självbild är, nu när jag skriver ner den. Men det var vad fördomarna om stamning gjorde med mig. Så svårt var det för mig att bryta mot normen om flytande tal.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sluta den här texten. Jag säger bara tack. Tack Håkan Hellström för att du sjunger mig verklig, så att jag känner mig mer på riktigt. Får mig att finnas till även i musiken.

***

Lyssna på Du kan gå din egen väg på Spotify.

18 kommentarer

  1. Chris säger:

    Jag kom in på din blogg av en slump och måste säga att din text var väldigt fin. Den berörde mig, ena stunden blev jag förbannad, andra stunden fick jag rysningar av ditt sätt att skriva.

    Jag själv har en flickvän som stammar och jag har märkt att det ofta är högst osäkra människor som kommenterar stamningen. De vet inte hur de ska handla och tycker situationen blir jobbig. Det ska inte behöva vara så naturligtvis.

    Håkan är ett geni och varje gång jag lyssnar på den låten ska jag ägna en tanke till dig och till alla som stammar som blir glada av den låten . Då kommer det göra min dag!

    Ta hand om dig och kom ihåg att du är precis lika bra som alla.

  2. Erik säger:

    Hej, jag surfade runt lite på jakt efter att se vad andra stammare tycker om den här låten och hittade din blogg. Det var väldigt fint skrivet och hjälper mig att sätta ord på mina egna känslor för sången! =)

  3. Jonas säger:

    Fin text om fin låt!

  4. Nina säger:

    Fantastiskt fint! Jag hittade hit genom en länk från Dobre Futro. Jag stammar inte själv, har suttit och funderat på varför HH väljer att göra det på en låt, tänker att det ju knappast kan vara för att göra narr av någon, det verkar ju inte ligga i hans natur, och så snubblar jag in på din blogg och allt känns så, ja, jag vet inte, men vackert är nog ett bra ord. Det kan bero på att du beskriver det så vackert, så det där med att du har undanhållit dina ord, gör inte det, du skriver väldigt fint! Jag kommer kika in här ofta! ha en bra dag! /Nina

  5. Marie-Ann säger:

    Åh, så fint Du skriver!!
    Läste min dotters blogg och hamnade här hos Dej.
    Du berör verkligen med Din text. Man undrar över hur hjärtlösa och tanklösa människor kan vara och varför en del tar sig rätt att bete sej så illa mot andra.
    Var rädd om Dej!
    Kram

  6. Jonas Karlberg säger:

    Håkan Hellströms falska stämma äter sig in i min hjärna tyvärr sorgligt men sant
    Håkan Hellströms publik hör inte skillnad på ett gasollarm och Håkans röst
    Mer talanglös och överskattad sångare får man leta efter länge
    Precis som Bertil Monegrim skrev i en insändare förut
    Håkan Hellström , du skulle aldrig platsa i Idol med din dåliga röst
    Med sjömanskostym , hatt och för korta byxor passar du bra som fågelskrämma hahahahahaha
    Sandlådenivån är nådd!
    Eller som en annan person skrev i en insändare
    Musikjournalisternas hyllande av tondöve Håkan Hellström är som att säga att Eilert Pilarm är en bra sångare hahahahahaha
    Tondöva Håkan med falsksång gång på gång!
    Håkan Hellström är ett skämt inom svensk musik!
    Det är allmänt känt att Håkan Hellström är 1 skämt!
    Håkan Hellström suger alla andra ljuger!
    Håkan Hellström Sveriges sämsta artist jo men visst!
    Non Håkan Hellström generation!

  7. Mikael säger:

    Hej, Jag blir så rörd av vad du skriver. Känner igen mig…
    Vi träffades i Åsa 2005.
    Sköt om dig!
    / Mikael

  8. Peter Horvath säger:

    Så nu har Håkan Helstöld stulit stamningen oxå precis som han stjäl alla sina texter. En okunnig bloggare må vara förlåten för att hon inte känner till The Whos’s My Generation, Bachmann Turner Overdrives Aint Seen Nothing Yet osv. Hellström gör det definitivt. Håkan Hellström är en obehaqglig smilfink som gör musik för människor som är ointresserade av musik.

  9. H säger:

    Himla fint skrivet, Åsa. Och hur olika musik kan beröra, på olika nivåer, av olika anledningar, för olika människor. Så häftigt.

  10. Peter Horvath säger:

    Undrar vad det blir på nästa platta? Hellström kanske kan sjunga ett antal låtar med diverse utländsk brytning? Det kanske kan få våra invandrare att känna sig “hela” och mer hemma i samhället?

  11. Deer God säger:

    Rörande text, Åsa. Väldigt fin. Har inte lyssnat på Hellströms senaste än, men när det väl blir av kommer jag garanterat ha den här texten i bakhuvudet.

    För övrigt är det fantastiskt intressant att en text som handlar om en så positiv, känslomässig reaktion på en låt framkallar det här nervöst defensiva beteendet bland de självutnämnda smakpoliserna i kommentarsfältet. Din upplevelse måste av någon anledning bli underställd deras egna personliga uppfattningar om Håkan Hellströms musik och egenskaper. Narcissism out the wazoo.

  12. Tomas säger:

    Oj oj så fint du skriver och oj oj så djupt stammskammen kan sitta. Min historia liknar din. Jag drar den halvkort. Kanske kan andra känna igen sig, finna styrka på samma sätt som din text stärkte mig. Du är guld värd Åsa.

    Såret från mellanstadiets högläsning sitter djupt, trots att jag hade en fantastisk lärare som hjälpte och förklarade för de andra. Men skammen eller snarare självhatet skar djupa öppna sår som ofta fylldes av tårar. Märkligt, men just sången blev en räddning, speciellt under de tunga åren i fyran och femman. I sången försvann stamningen helt, konsonanterna satt perfekt, distinkta och fina, de knepiga vokalerna bara smektes fram. Jag sjöng till och med i kyrkans gosskör under åren innan rösten skar sig. Jag, som innan vägrat söndagsskola (fanns sådana grejjer förr i tiden, på 60-70talet), jag som ensam vägrade konfirmera mig, jag bara älskade kyrkan och sången. Det blev en stamningsfri vila utan att tänka på vilka ord att välja och undvika, vilka ord att stoppa in alldeles före de svåra, vilka sätt att ta sig ur när väl maskingeväret drog igång . Minns inte riktigt men jag tror min mellanstadiemagister förstod att sången bröt den värsta ångesten och att det skulle hjälpa mig att få en mer avspänd syn på mitt stammande. Jag träffade honom senare i vuxen ålder men minns inte vad han sa för jag var alldeles för rörd över att han kom ihåg allt nästan lika bra som jag.

    Jag undvek högläsning länge, först i vuxen ålder upptäckte jag till min förvåning att om jag läste högt och med inlevelse så stammade jag mindre. Idag tänker jag inte på stamningen speciellt ofta, trots att jag vissa dagar stammar hyfsat mycket. Andra dagar, veckor, stammar jag knappt alls, tror jag. Jag bryr mig inte så mycket längre, utom när jag ringer till okända människor och jag måste presentera mig. Det är helt enkelt ett jävla förnamn* jag har! Älskar det egentligen, men jag hatar att säga det i telefon. Åtminstone ibland. Trixet att stå upp och inlevelsefullt högläsa mitt namn funkar hyfsat i sådana lägen. Eller attityden noog-jag-bry-mig-då, men då är man mer på topp ändå och det mesta rullar av sig självt.

    Undvikandet, den stressade flykten och hyperkänsligheten för andras stamning känner jag igen så väl, men i vuxna år övertygade jag mig själv om att stammare måste vara lite extra smarta och kvicktänkta eftersom de blixtsnabbt, hela tiden omedvetet letar språkliga sidovägar att undvika vissa ord. Stamning = snabbt skarpt intellekt, det lät ju bra tänkte jag och självförtroendet steg. Ända tills jag fick se och höra Janne Boklöv på TV. Där stod en stammande yngre man som kommit på den briljanta idén att ta sina skidor högst upp i hoppbacken, åka utför i full fart, i stupet kasta sig framåt och dessutom sära på både skidor och ben i ett V-format tecken i ett fritt fall! Var och en som stått högst upp i en sådan backe (och ni är många gissar jag) inser att min ångest åter knackade på. Men ni som kan er Boklöv vet att det blev högst tillfälligt. Och nu vill jag inte höra talas om några undantag på denna sanning, så det så!

    *Fascinerande nog kändes det jobbigt att skriva ut stamningen av mitt namn, gjorde det därför inte.

  13. Anders säger:

    Riktigt starkt och bra skrivet!

  14. Sandra E E säger:

    Jag såg Håkan framföra den sången på en konsert i lördags. Innan så berättade han att han fått många frågor på varför han skrivit en låt där han stammar. Han förklarade att han har en vän som stammar, som ville berätta för en tjej att han tyckte om henne. Men han kunde/tordes ej. Så detta är en sort pepp/hjälp-på-travenlåt. Den är så overkligt fin tycker jag, även om jag inte stammar. Har aldrig gillat Håkan, men gör det nu. Mycket pga den låten.

    Trevlig sommar!!

  15. David säger:

    Jag har inte någon erfarenhet av stamning utöver att min lärare i matematik och fysik på gymnasiet stammade. (Efter första halvåret var det ingen i klassen som ens märkte det längre.) Har inte heller hört Håkans låt, och trillade in här av en ren slump.

    Helt fantastiskt fint skrivet är det i alla fall!

  16. Therese säger:

    Väldigt fint skrivet!
    Känns skönt att veta att man inte är ensam i sin stamning,
    som det ibland känns.
    Tack!

  17. D säger:

    Håller fortfarande min ord gömda men ditt inlägg och Håkan i bakgrunden har fått mig att ana ett ljus i tunneln. Stort tack till dig fina människa.

  18. Mathilda säger:

    Jag är 17 år och har stammat sen jag började prata, och jag känner verkligen igen mig av det du skrivit. För mig har stamningen känts som en boxningsmatch, att få en knock-out av alla som skrattar och fyller i ord. Men nu har jag äntligen accepterat min stamning efter att stått och pratat inför 60 personer på ett stamningsläger och inför en helt ny klass på 30 personer om min stamning! :)

Skriv en kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *