Åsa Petersen

Hen? Jag vill säga Hon!

18 juli 2013

Låt mig först klargöra en sak. Jag tycker mycket om det könsneutrala pronomet hen. Det är inte bara stilistiskt smidigt, en dröm för varje skribent. Hen signalerar även att människan inte i första hand är sitt kön. Ja, att könet faktiskt kan vara underordnat i vår berättelse om oss själva.

Plus att hen, så klart, erkänner alla de människor som inte identifierar sig med – eller rentav inte tillhör – något av de två kön som hela världen och alla människor anses kunna delas in i.

Med allt detta sagt, så har jag ett radikalt förslag. Vi byter ut hen mot hon. Alltså som könsneutralt pronomen. På samma sätt som ”man” ansetts vara könsneutralt hur länge som helst. Man är en människa, det vet alla. Varför skulle då inte hon kunna vara en person, oavsett kön?

Naturligtvis för att hon, och kvinnligheten det lilla ordet signalerar, även indikerar underordning. Genussystemet, ni vet. Föreställningen att män och kvinnor är väsensskilda som leder till praktiken att “det manliga” överordnas “det kvinnliga”. Hela den isärhållande myten om könen som rättfärdigar orättvisor och legitimerar förtryck.

Hon istället för hen skulle testa vår könsneutralitet. Undersöka om vi verkligen lyckades se bortom tvåkönssystemet och erkänna människan, oavsett vad. Hon skulle alltså vara ett könsneutralt pronomen, men ändå bära på en historia av underordning. Så att vi aldrig glömde. Hur ont könsförtryck och könsorättvisor kan göra.

Jag vet inte hur många män som skulle gå med på att kallas hon. Jag tror att det, för många män, vore långt mer provocerande än att kallas hen. Inom hen som uttryck finns ju fortfarande utrymme för föreställningar om kvinnlighet och manlighet – om vi väljer att se hen som ett samlingspronomen snarare än könsneutralt. En man behöver inte vara en kärring bara för att han kallas hen.

Hon däremot. Att göra det förut kvinnliga och därmed nedvärderade till något universalt och jämlikt. Det skulle verkligen hota våra föreställningar om kön – om vad som är underordnat och överordnat och varför.

Jag tog upp det här med en vän. Han (som alltså i fortsättningen skulle kallas hon) sa: ”Det är ju skitbra! Då kan vi säga honom också, om alla!”

Alltså inget han och henne, bara hon och honom. Vi kör på det va?