Åsa Petersen

Några ord om Återträffen

9 februari 2014

thereunion1

Jag såg Återträffen i fredags. Jag känner att jag vill skriva lite om det.

I flera månader har jag skjutit upp att se Anna Odells film. För att jag själv är en sån som aldrig i livet skulle gå på återträff.

Jag ser ingen anledning att återvända till ett sammanhang som vi som barn tvingades in i, utelämnade åt varandra. Jag är en radikalt annan person idag, ändå på många sätt samma, men varför ska jag bevisa eller förklara det för någon som inte finns i min vardag?

Och som kanske har gjort min nuvarande vardag svårare genom att en gång i tiden vara min plågoande.

Nåväl, åter till själva filmen. Anna Odell skildrar framför allt att allting är relativt. Min upplevelse av att ha varit mobbad kan inte bestridas, men det är ändå det som skulle ske vid en konfrontation. Vi rationaliserar alla det vi har medverkat till. Gör det försvarbart för att kunna leva med det.

Jag fick höra att jag tänkte kort så många gånger att jag började tro på det. Som tioåring var jag tvungen att kolla med min familj om de hade valt att inte berätta det för mig. Men barnen som skrek sådana ramsor om mig i klassrummet kommer antingen inte att minnas det, eller att ha sina skäl.

Det lilla eller stora ordet förlåt är egentligen irrelevant i sammanhanget, för det skulle inte föra oss närmare varandra. Vi har vår gemensamma historia rent faktiskt och rumsligt, men det är egentligen allt vi delar. Jag tror inte att vi någonsin kommer att kunna mötas i en gemensam upplevelse eller förståelse av vår skoltid.

Och vi var ju bara barn! De vuxna bar naturligtvis ansvaret, de som lät det ske. Men även om barn är oskyldiga, raderar det inte deras handlingar. Jag bär fortfarande på ärr som jag fick av barn, som barn. Även om ingen dom längre kan falla över någon, så är det så. Det som händer, det händer, och får konsekvenser många år efteråt.

Jag är inte mer än människa. Jag kan fortfarande ha ont. De här hålen av självförakt, jag tror inte att jag skulle falla i dem lika ofta om inte upplevelser och erfarenheter hade borrat dem.

Anna Odell kommer inte till någon sensmoral. Hon har inget handlingsprogram mot mobbning heller. Hon bara undersöker processen och konstaterar hur svårt det är. Att det finns relationer och sammanhang som för alltid är kvaddade.

Det är nog det närmaste en försoning med min skoltid jag kan komma. Jag tror att det räcker så.

1 kommentar

  1. Ellinor säger:

    Tack för att du delar med dig, känner igen mig väldigt mycket. Blev också mobbad men när jag var i början av tonåren så upplevde det inte som att vi var barn även om jag i efterhand kan konstatera att vi ju var långt ifrån vuxna ändå. Gick inte heller på återträffen med klassen eftersom jag hade mått dåligt av att träffa mina mobbare och liksom låtsas som om ingenting hänt. Behöver konfrontera dem i så fall vilket jag inte orkar, bland annat för att jag inte tror att de skulle erkänna vad de faktiskt utsatt mig för. Fortfarande är det en kamp att inte låta det som hänt få någon makt över mitt liv.

Skriv en kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *