Åsa Petersen

Inga nazister på Luleås gator

20 april 2014

1797402_10152410169153223_4993925948880097632_n

Natten till idag hissades en flagga med ett hakkors vid stadshuset i Luleå. Nu vill jag att kommunens politiker svarar: Vad tänker ni göra för att stoppa nazisternas vandalisering av vår stad? Det är oacceptabelt att Luleå kan förstöras på det här sättet.

Flaggstängerna vid stadshuset har länge gett mig anledning att känna stolthet över Luleå. På romernas nationaldag hissas den romska flaggan – och på samernas nationaldag hissas den samiska flaggan. Så tar Luleå kommun tydlig ställning för alla människors lika värde och rätt, bortom rasismens vanföreställningar.

Därför vänder det sig alldeles särskilt i magen på mig när NSD berättar att en nazistflagga har hissats på en av stadshusets flaggstänger. Med den oerhört grova gesten pekar nazisterna finger åt det människovärde som kommunen, på samma flaggstänger, har bestämt sig för att manifestera. Nazisterna försöker helt enkelt göra Luleå till sitt.

En utredning om hets mot folkgrupp pågår. Det går inte att veta säkert, men detta verkar vara ännu en aktion från Svenska Motståndsrörelsen, som har en handfull aktivister i Luleå. På den våldsbejakande och revolutionära organisationens webb finns en bild av nazistflaggan i Luleå, tillsammans med flaggor på flera andra platser i landet. De hissades alla under natten till Hitlers födelsedag.

För bara en dryg månad sen gick en nazistisk klottervåg genom Luleå. Bland annat vandaliserades språklådan i gymnasiebyn. Så har det varit med jämna mellanrum de senaste åren. Längs Bodenvägen (bilvägen mellan Luleå och Boden) har flera meter långa nazistiska banderoller hängts upp, omöjliga att missa för alla som kör förbi.

Det svenska nazistiska våldet går inte att blunda för. Attacken mot den fredliga demonstrationen i Kärrtorp. Knivdådet i Malmö på kvinnodagen. Dessa förfärliga händelser har fått helt vanliga människor, i massor, att svara med jättelika antirasistiska manifestationer: Det här accepterar vi inte. Ni tar inte människovärdet ifrån oss.

Även i Luleå växer den antirasistiska rörelsen, samlad i och kring nätverket Ett Luleå för alla. Den 29 mars genomfördes en Tillsammans-marsch. Sådana folkliga initiativ är helt avgörande för att stoppa rasismen och försvara människovärdet.

Men vad gör politikerna och tjänstemännen i Luleå, alltså kommunens officiella representanter? Har de ens anledning att agera när det som ser ut att vara några få organiserade nazister gång på gång vandaliserar vår stad?

Svaret är självklart ja. Makthavarna har inte bara anledning att agera – de har ansvar att göra det.

Nazisterna vandaliserar naturligtvis för att markera sina närvaro i staden, men även för att nyrekrytera. Någonstans, någon gång, får en bräcklig själ syn på klottret eller banderollen och tänker: “Det där måste jag kolla in. Där finns kanske utlopp för min frustration och en chans till gemenskap.” Det är knappast någon slump att nazisterna smutsar ner staden med sin webbadress.

Politikens långsiktiga mål måste alltså vara att stoppa rekryteringen av nya nazister. Jag är ingen expert på hur det bäst kan göras, men jag förmodar att samverkan behövs. Mellan till exempel skola, föreningsliv, kultur, socialtjänst och polis.

En smart första steg för kommunen kan vara att kontakta Expo. De är experter – inte bara på svensk högerextremism utan även på att bekämpa den.

Men. Att politikerna tar itu med Luleås nazister är inte bara viktigt på lång sikt, för att förhindra att nazisterna blir fler. Makthavarnas aktiva antinazism är även viktig som symbolhandling – som akut försvar för människovärdet. Varje gång en nazist klottrar ett slagord, hänger upp en banderoll eller hissar en flagga angrips en hel massa människor. Som enligt nazisterna inte har något människovärde, saknar rätt att existera.

Alla dessa människor (oavsett vilka de är, nazister hatar ju många av oss) måste Luleås makthavare stå upp för. Luleå ska vara en öppen stad som respekterar människovärdet – och i en sådan stad ryms inte regelbundna nazistiska vandaliseringsattacker som kränker människor.

Ett Luleå där ett hakkors vajar vid stadshuset är inte en stad jag vill vakna upp i. Men där är vi nu. Det är dags att agera, på alla nivåer i vårt Luleå för alla.

Tolv timmar med Erling Johansson

17 april 2014

1

Erling Johansson målade mitt porträtt i natt. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig. Eller, det hade jag ändå aldrig kunnat föreställa mig. Här följer tolv av mitt livs mest förunderliga timmar i kronologisk ordning.

 

Processed with VSCOcam with g3 preset

Onsdag kl 14.00. Innan jag går hemifrån tar jag en selfie. Har gjort mig fin och tänker att jag måste ha en före och efter-bild.

 

3

Kl 15.30. Vi har fortfarande inte börjat måla och jag undrar hur det här ska sluta egentligen. Erling är hungrig så han måste äta och dessutom måste han “känna in mig”. Nu sitter vi på Roasters i Luleå. Erling visar mig bilder ur sin långa karriär och hans följeslagare Per och Magnus turas om att dra rövarhistorier. Jag säger inte ett ord, jag bara sitter där förvirrat medan resten av lokalen glor.

 

4

Kl 17.00. Nu har Erling satt sig framför stafflit. Med sin lågmälda röst berättar han de mest absurda historier. På 1980-talet blev han erbjuden att måla Madonnas porträtt. Men han var inte intresserad av att måla någon som hade så mycket smink, så hårt pansar, så han började måla filosofer istället. En gång berättade von Wright för Erling hur Wittgenstein var som läromästare. Wittgenstein kunde hålla sina föreläsningar liggandes på golvet, stirrandes upp i taket. “Och sen kunde han plötsligt resa sig upp och gå och skriva in sig som svarvare någonstans. Men han kom alltid tillbaka.”

 

5

Kl 20.00. De första skisserna är klara. På den första ser jag ut som på mina selfies. På den andra ser jag ut som jag oftast känner mig.

 

6

Kl 22.00. Erling har fått upp mig på duken, han grundar med kol. Länge sitter han och spekulerar med sig själv. Det känns som att något är fel, men vad? Till slut får jag själv komma och titta. Det enda jag kan se är att jag kanske har lite för stora bröst, och att jag kanske ser lite sur ut. Det med ansiktet känns lättare än det med brösten att säga. Erling svarar ögonblickligen: “Det är inte ansiktet som är fel. Jag är en mästare på ansikten. Du kommer inte att se sur ut.” Sedan kommer han fram till att det är halslinjen som inte stämmer. Vi jobbar på den en lång stund. Jag tänker att jag får nog nackspärr nu.

 

7

Kl 22.30. Erling Johansson skulle inte klara sig en sekund utan sin ständiga följeslagare Per Svensson, det får jag snart klart för mig. Per fixar mat och byter penselvatten och fixerar kolet och tvättar glasögonen (medan Erling grymtar lite över hur han gör det). Per säger saker som: “Erling, imorrn MÅSTE du vakna innan lunch. För det är skärtorsdag och sista chansen att ordna nya pengar på banken. Annars är du pank tills på tisdag.”

 

8

Kl 23.00. Nu ska jag få färg.

 

9

Kl 24.00. Erling har artigt frågat om jag är noga med att vara slät i ansiktet och om min klänning måste vara svart som i verkligheten. Jag har svarat att han ska måla mig som han vill. Nu konstaterar han att en violett bakgrund skulle bli utmärkt.

 

10

Kl 01.00.  Vid den här tidpunkten börjar berättelserna om tomtar och troll komma. Erling har varit med om mycket magiskt i sitt konstnärsliv. Men det skulle han aldrig berätta för kungar eller kommunalråd, försäkrar han, för det kan man inte förvirra sådana potentater med. Jag tänker att konstnärens uppgift inte är att söka vad som är sant eller falskt. Bara att skildra alltihop.

 

11

Kl 02.00. Efter exakt tolv timmar är porträttet klart. Jag är väl medveten om att Erling inte riktigt vet vem jag är, han har hört att jag är någon form av journalist men han läser inte mina krönikor direkt. Nu lutar han sig tillbaka, kisar mot porträttet och säger: “På det jag har målat ser det ut som att du är en kämpe av något slag.”

 

12

Själv är jag mest tagen av att Erling har skildrat mitt skelande vänsteröga på ett så finkänsligt sätt. Det ska dröja många timmar innan jag kan komma ner i varv. Men när jag väl somnar gör jag det gladare och varmare än när jag vaknade.

Åsas lilla guide till New York – våren 2014

2 april 2014

10003155_10152362565748223_1236215918_n

Jag inser att det är dags för mig att uppdatera min New York-guide. De från 2011 och 2012 håller nog fortfarande på sina sätt, men nyss hemkommen från staden i mitt hjärta är det nya ställen jag vill tipsa om. Ok, here we go:

 

ÄTA

Tao Downtown – Maten är fantastisk (asian fusion) och lokalen är hur stor och hög i tak som helst, fast underjordisk. Jag kan inte ens förklara, jag bara tappade hakan. Vid tiotiden förvandlades det hela till en enda stor fest. Och barerna, missa inte att hänga i barerna!

Bar Bolonat – Helt ärligt den bästa maten jag ätit på många år, på en restaurang som öppnade så sent som den 25 mars. Jag kan inte beskriva, jag låter en krogrecension göra det: “At the helm is the tremendously talented Einat Admony, an Israeli-born chef with a Sephardic background who seeks to refine and extend the polyglot Jewish diaspora cuisine of Israel, which includes North African, Eastern European, Yemenite, Turkish, and Persian, as well as Middle Eastern Arab, Christian, and Jewish elements. Her cooking might also be described as elevated peasant, which comes by its comfort-food aspects honestly and effortlessly.”

Fish – Ostronen! Pilgrimsmusslorna! Den grillade fisken! På en restaurang som inte ser något ut för världen. Ja, det är som en korsning mellan en sportbar och en stimmig pub. Borden tätt inpå varandra, det är omöjligt att inte tala med middagsgrannarna. Det är som gjort för en ljuvlig kväll.

Sushi Samba, Park Ave – Sushi Samba finns ju lite överallt. Men det här var första gången för mig. Och vilken sushi! Inte som i Luleå direkt. Bäst ändå: Det var ju här Samantha slängde den där drinken i ansiktet på den där jobbiga snubben: “Dirty Martini? Dirty Bastard!”

La Esquina – Det här stället håller än. Den bästa mexikanska maten som går att få utanför Mexiko. Utifrån ser det ut som en korvkiosk, men boka ett bord i källaren och slussas ner till restauranghimlen via köket. Eller, om du bara svänger förbi, haffa ett bord på bistron runt hörnet och njut av deras fish tacos. La Esquina kommer i många skepnader.

 

SE

Museum of the City of New York – Just nu pågår utställningar om graffiti, aktivism och orkanen Sandys härjningar. Helt rätt ställe om du vill förstå New Yorks samtid och få ledtrådar till stadens framtid. Det här museet lyckas verkligen stoppa nuet.

New-York Historical Society – Lite som stadsmuseet ovan, men med ett historiskt perspektiv. Just nu visas klassiska bilder av Bill Cunningham, den legendariska fotografen på New York Times. Han såg och värderade gatans mode först av alla. Eller vad sägs om en utställning om fem män som blev pionjärer inom basketen – för att de var svarta.

New York Public Library – Jag älskar det här biblioteket. För sin enorma litteraturskatt och för sin stora öppenhet. Varje vardag, vid lunchtid, kan du gå en fri guidad tur genom de lika vackra som anrika byggnaderna. Vår guide, en av de finaste tanter jag mött, inledde med att säga: “This is a public library. It means that anyone from anywhere in the world can come in here and get a free library card and borrow books.”

 

GOTT OCH BLANDAT

Costco – Haffa någon som har ett kort på Costco (man måste ha det för att få handla) och besök den största stormarknaden du någonsin sett. Ja, om allt är stort i Amerika, då är allt jättelikt här. Det som inte går att köpa i storpack på Costco, det går inte att köpa över huvud taget.

Bond Street – En av Sohos allra vackraste gator, och då finns det många. Exklusiva butiker på rad, men jag fastnade mest för de intagande fasaderna. Liggande träpaneler draperade med blommor – och graffiti sida vid sida med guldornament.

Skönhetssalongerna – Det kostar nästan inget att få en manikyr eller pedikyr, men glöm inte att dricksa ordentligt. Det är en viktig del av personalens lön. Två gånger skatten är minimum. På de flesta ställen kan du dessutom få en rejäl vaxning. Det gör ont men det blir bra – inget pjosk här inte.

Macaron Parlour – Macaroner finns ju överallt nu för tiden. Men det sägs att de amerikanska macaronerna är godare än de franska, för att de är segare i konsistensen. Det ska tydligen bero på vattnet. Himmelskt smakar det i alla fall.

Nu New York – Här köper jag alltid en ny garderob. De allra finaste kläderna, smyckena och väskorna. Lite bohemiskt så där – och inte alls dyrt. Jag vet inte riktigt om jag vill avslöja det egentligen, för kanske vill jag ha hela stilen för mig själv.