Åsa Petersen

Filmen Pride gör mig hel

6 januari 2015

MV5BMTU2OTcyOTE3MF5BMl5BanBnXkFtZTgwNTg5Mjc1MjE@._V1_SX214_AL_

Jag ska inte underdriva. Vid 38 års ålder och efter 20 års parallellt engagemang i arbetarrörelsen och hbtq-rörelsen känner jag mig hel. För ikväll såg jag Pride – filmen om flatorna och bögarna i London som 1984 bestämde sig för att börja samla in pengarna till strejkande gruvarbetare i Wales.

Hela historien är sann. Mark Ashton, ung gayaktivist och kommunist, märker att polistrakasserierna av gayklubbarna upphör och drar slutsatsen att polisen har fullt upp med att trakassera strejkande gruvarbetare istället.

”Thatcher, kvällspressen och polisen är emot dem. Känns det igen?” frågar han retoriskt sina queers och lyckas mobilisera kring den första insamlingshinken.

På plats i ett av Wales’ gruvsamhällen möter Mark gruvarbetarföreträdaren Dai, som djupt i sitt hjärta fattar direkt: ”Att stödja varandra, oavsett vem man är och var man kommer från, det borde arbetarrörelsen handla om.”

De har de inte lätt så klart. Homofobin frodas i små gruvsamhällen som många queers har flytt hals över huvud. Nu ska de plötsligt fatta varandras händer, förenade i samma kamp. Eller snarare i kamp för varandra. I denna heta strid visar sig kvinnorna vara de verkliga ledarna. Ofta marginaliserade – både i gayrörelsen och i hemmafrukulturen – ser de en väg till frigörelse i gruvkampen.

Så, vad har nu detta med mig att göra? Hur kan jag bli hel av att se en del av gruvstrejkens Storbritannien som jag före ikväll inte visste om?

Så här är det. När jag var 16 år skrev jag min första SSU-motion om homoadoptioner. Det var otroligt KONSTIGT. Jag var inte gay och jag visste inte var mitt engagemang kom ifrån. Jag visste inte ens att det fanns prideparader. Hallå, jag bodde i Luleå, där hade vi inga såna på den tiden.

Men mellan heterosexuella och homosexuella hade jag identifierat en orättvisa, ett förtryck, som jag bara inte kunde leva med. Orden intersektionalitet och normkritik fanns inte på den tiden, allra minst i SSU Norrbotten. Det jag hade var min känsla och de argument jag kunde skrapa ihop genom att läsa dagstidningarnas knapphändiga texter. De som nådde mig i mitt flickrum.

Sedan dess har jag varit hbtq-aktivist med ursprung i socialdemokratin. Och det har varit snårigt. Jag har fan aldrig känt mig hemma någonstans. Jag har fan klagat på alla och många har klagat på mig. Klassanalysen och normkritiken skaver mot varandra. I kläm hamnar vi som väljer båda. Klassanalysen blir för grund och normkritiken blir för ytlig. För att kunna kombinera dem gäller det att vara arg på nästan allt – hela tiden.

Men, nu vet jag, det låter sig göras. Det gjordes i Storbritannien 1984 av kampanjen ”Gays and Lesbians Support the Minors” – eller ”Pits and Perverts” som den senare kom att kalla sig. Gruvarbetarna svarade redan i Londons Prideparad samma år. Då gick gruvarbetarfacken längst fram, som en solidaritetshandling med flatorna och bögarna. Snart skrev engelska Labour in hbtq-rättigheter i sitt partiprogram.

Upphovsmannen till hela den osannolika vänskapen, Mark Ashton, dog i aids blott 26 år gammal. Men innan dess hade han gjort mer för arbetarrörelsen än många fackpampar kommer att göra under hela sin livstid. Gav arbetarrörelsen liv och kamp, systrar och bröder, i en hbtq-rörelse som av många ses som dess antites.

Nu är det 2015, 30 år senare. Och Financial Times ger filmen Pride betyget 1 av 5: ”A parade of tricks, tropes and tritenesses, designed to keep its balance for two hours atop a political correctness unicycle.”

Inget stör reaktionära krafter som klassanalys och normkritik i förening. När varken kollektivet eller individerna låter sig trampas på. Så kampen, den går vidare. Med den avgörande skillnaden för mig personligen att jag äntligen vet var jag kommer från och att det faktiskt funkar att förena mina kamper.

Som Anders Wallner, min nära gröna vän, säger på vägen från biografen när han försöker torka bådas våra tårar: ”Du Åsa, intersektionaliteten. Den är på riktigt. Den är det här.”