Åsa Petersen

Jag vaknar varje morgon och försöker värja mig från politisk apati

28 november 2015

Så här är det. Jag vaknar varje morgon och det första jag gör är att försöka värja mig från politisk apati. Oavsett grader i helvetet om man jämför med andra länder: Sedan den rödgröna regeringen snörpte åt flyktingpolitiken vet jag inte vad jag ska tro på längre.

Vi är många som har ropat om normaliseringen hur länge som helst. När den väl kommer – anpassningen efter det allra värsta – är den större och går snabbare än jag någonsin kunde drömma om. Om det här kunde ske nu, att flyktingbarn inte får återförenas med sina föräldrar i Sverige trots att fler flyktingbarn än någonsin behöver vårt skydd, vad kan då ske nästa gång? Har vårt samhälle egentligen några solidaritetsmekanismer?

Jag känner mest sorg men också ilska. Jag vet inte vad jag ska tro på längre. Jag orkar inte se kampanjerna mot SD när det är deras politik som realiseras – om än inte av deras rasistiska anledningar. Jag vet inte vad den svenska välfärden tjänar till om vi inte är beredda att dela den med andra.

Det enda jag vet är att jag inte får ge upp. Jag måste fortsätta kämpa för rättvisa och internationell solidaritet. Gemensamma starka skyddsnät, vettiga löner och arbetsvillkor, allt som signalerar att människor trots allt är lika mycket värda. Det är en ynnest för mig att få jobba på facket Kommunal just nu, som organiserar Sveriges välfärdsarbetare. De bär välfärden på sina axlar, och många av dem har kommit till Sverige på flykt från andra länder.

Jag vet även att jag måste fortsätta läsa. Alla starka orädda röster som just nu kompromisslöst sätter ord på eländet och tänder hoppet. Som Kristian Lundberg: “Det goda är möjligt, det andra är ett val.” Eller Somar Al Naher: “Det är inte ‘europeiska’ eller ‘västerländska’ värden människor kämpar för. Det är universella värden vi delar gemensamt.”

Jag önskar jag hade en gud att luta mig mot. Jag har inte det. Men jag har människovärdet, det är vad jag tror på. Det tröstar mig nu.