Åsa Petersen

2015 – höga berg och djupa dalar

20 december 2015

Det här är min årskrönika. En bild för varje månad, jag har valt helt godtyckligt.

 

Januari

Januari sätter nog tonen för hela mitt politiska år. Nån sverigedemokrat sa att tornedalingar, samer och judar inte är svenskar. Jag tog tornedalsskeden jag fick av mormor och morfar när jag fyllde ett (de gav mig tolv skedar sammanlagt, en om året) och lät en silversmed göra om den till en ring. För att markera. Att jag ställer inte upp på den här rasistiska skiten.

 

februari

Februari minns jag inte så mycket av, förutom jobb. Vi myntade ordet lönelåset på Kommunal. För att beskriva hur industrinormen gör det omöjligt för kvinnodominerade yrken att komma ikapp mansdominerade yrken lönemässigt – när alla ska ha samma löneökning i procent. Inför avtalsrörelsen 2016 känner vi ett starkt stöd från allmänheten, experter, arbetsgivare och andra fackföreningar för att undersköterskorna ska få en större löneökning än jämförbara mansdominerade yrken. Det är yrkesutbildningen och arbetets kvalifikationer som ska avgöra lönen, inte unkna myter om “manligt” och “kvinnligt”.

 

mars

I mars var vi i Nice och firade underbara Mió, 50 år. Det var en skimrande glimrande vacker festkväll. Det som hände på restaurangen Bel Oiel får nog stanna där, men jag höll i alla fall ett tal om hur Mió har gjort Luleå till en lättare stad att leva i. “I deserve this”, sa Mió när han tackade för festen. Att ta sig igenom livet är inte lätt men Mió har varit magisk ända till 50. Tack för alla normerna du bryter.

 

aprilJPG

I april hade jag den stora lyckan att få åka med Kommunal på studieresa till Los Angeles. Vi besökte välfärdsfacket SEIU. För att börja skapa någon sorts anständighet på arbetsmarknaden organiserar de USA:s snabbmatsarbetare, som kräver minst 15 dollar i timmen och rätten att bilda en fackförening. SEIU:s tanke är att steg för steg lyfta yrkesgrupp efter yrkesgrupp ur fattigdom, med hjälp av deras egen kraft. Efter studieresan stannade vi kvar några dagar för att uppleva Los Angeles. Något för ytlig miljö för mig, ska erkännas. Dessutom krocken mellan fackföreningskämparnas fattigdom och Hollywoods rikedom, klassklyftorna slog ner som en bomb i skallen. Men att cykla längs Venice Beach var vackert.

 

maj

Första maj. Lugnt min coolaste kväll 2015. Annelie och jag var inbjudna att vara DJ:s på första maj-festen på Färgfabriken. Jag var så himla nervös att ingen skulle dansa, det har jag aldrig erkänt för nån. Men det blev succé! Det visade sig att Annelies låtval – som Janis Joplin och Siv Malmkvist – passade utmärkt med mina Icona Pop och Kim Wilde. Vi spelade nästan bara brudar så klart. Det hade ingenting med kön utan bara kompetens att göra.

 

juni

I juni firade jag midsommar i Köpenhamn, med Ana och hennes vänner. Här är vi på någon liten bakgata (fråga mig inte var) och äter koreanska magiska baguetter. Över huvud taget gick den resan till så att jag inte hade en aning om var vi befann oss. Vi gick bara runt och njöt. Ser ni förresten hur fotogenique Ana är? Jag har tagit många fina bilder på henne i år.

 

juli

I juli åkte Ellinor och jag till Herräng, hon har ett underbart litet lantställe där. Jag vet att det heter stuga om en är norrbottning men jag kan inte skriva det, för det var ingen stuga, det var en liten lägenhet i ett litet flerbostadshus. Första natten badade vi från klippor och drack champagne. Sedan lugnade vi ner oss och började prata och promenera. Det var som ett andningshål mitt i allt.

 

8B138843-46A6-40D6-AFE7-F8026D128762

I augusti ramlade min mormor Irma i stugan. Hon föll så illa att hon fick en spricka i lårbenshalsen. Men mormor, vilken kämpe! Nu efter bara några månader är hon återställd och inte behöver hon nån hemtjänst heller. Mormor har alltid betytt så mycket för mig. Hon talade tidigt om att det viktigaste för en kvinna, det är att försörja sig själv och inte bli ekonomiskt beroende av en man. Men att våga älska, det är ju viktigt ändå. Här väntar mormor på operation och vi har picknick på Ortopeden på Sunderby Sjukhus.

 

september

September var en lycklig månad. Jag promenerade runt Stockholm, i skarven mellan sommar och höst, med så mycket fina känslor överallt.

 

oktober

I oktober åkte jag till Paris med Lisa, Sebastian och Mió. Bara två veckor innan de fruktansvärda terrordåden gick vi runt där och kände oss säkrast i världen. Jag hade aldrig varit i Paris innan men mitt resesällskap kan staden utan och innan, man kan säga att Paris är Miós stad i världen. Det allra bästa var en kväll på restaurangen Blanc Bec. Det var som att komma hem till ägarnas vardagsrum och vi åt och drack så himla, himla gott. Alla som kommer till Paris måste gå dit.

 

november

I november hade jag enorm hjärtesorg, det har jag fortfarande. Över den rödgröna regeringens omsvängning i flyktingpolitiken. Från septembers “Vi bygger inga murar” till novembers “Nu stänger vi gränsen” var det enda som krävdes en flyktingström. Alltså oerhört många människor som just nu flyr för sina liv, som behöver vår hjälp. Jag kan inte förstå att solidariteten är så skör, att den fick försvinna. Jag kan inte gå med på det. Jag sörjer politiken och värderingarna. Vad är vi för sorts land?

 

december

I december fyllde jag år. Och fick göra det i New York, min stad i världen. Här en skymningspromenad längs West Broadway. “Nackdelen med att vara född i New York, är att man inte har ett New York att rymma iväg till.” Det skrev Amor Towles i sin roman Artighetsreglerna, som kom 2012 men utspelar sig på Lower East Side 1938. Jag brukar tänka på det när jag kommer hit.

Likheterna mellan 1995 och 2015 är slående. Då budgetsaneringen. Nu flyktingstoppet.

13 december 2015

På första maj 1995 bar jag ett helt oförsvarbart plakat. Det stod “110 procent i a-kassa”. En journalist i Luleå frågade mig vad som menades och jag svarade nåt i stil med att “alla måste dra sitt strå till stacken, man kan inte bara kräva och kräva”. HERREGUD vad jag skäms för det idag. Jag var 18 år gammal och visste inte ett skvatt om att vara arbetslös och leva på den ekonomiska marginalen. Jag ville bara försvara S-regeringens budgetsanering.

Jag tänker att det finns likheter mellan 1995 och 2015. 1994 hade socialdemokratin vunnit valet på att lova att investera Sverige ur krisen. Det var bara så hjulen kunde börja snurra igen, sa vi hela valrörelsen. Men snart kom krispaketen, med besparingar enligt osthyvelsprincipen. Alla skulle dra sitt strå till stacken och värst drabbades det fattiga av nedskärningarna i socialförsäkringarna. Det sades att krispolitiken var tillfällig, men än idag har Sverige inte hämtat sig från de ekonomiska klyftor mellan människor som blev resultatet.

I valrörelsen 2014 lovade de rödgröna att stå upp för en generös flyktingpolitik. 2015 genomför de ID-tvång och tillfälliga uppehållstillstånd, med det uttalade målet att flyktingar ska sluta att söka sig till Sverige. Det sägs att det är tillfälliga åtgärder för att lösa en kris, men jag befarar att krispolitiken 2015 blir lika permanent som 1995. Och får lika långtgående konsekvenser.

Det hänger på alla oss som tror på öppna gränser, internationell solidaritet och människovärde att se till att så inte blir fallet. Jag lovar att aldrig mer skriva plakat som driver med människor i nöd.

—–

Ps. Klas Eklund, seniorekonom på SEB, gör en relevant invändning på Fackebook: “Vet inte om jag tycker liknelsen med 1994 är så bra. Mitt i slutskedet av valrörelsen 1994 lade den blivande finansministern Göran Persson fram ett valmanifest som innebar åtstramningar på över 60 miljarder, både skattehöjningar och utgiftsnedskärningar. Ingen kan ha svävat i ovisshet att det skulle bli bistra tider även med en S-regering.”

ID-tvång är inte “nödvändigt”. Det är ett svek.

9 december 2015

Regeringen inför ID-tvång på tåg, bussar och färjor över den svenska gränsen. Det är inte samma sak som ID-kontroller. ID-tvång innebär att den som inte har ett giltigt ID att visa upp inte får komma in i Sverige. Det är en enorm inskränkning av asylrätten. Den svenska rörelsefriheten kringskärs radikalt. Vi blir ett stängt land.

I Aftonbladet säger migrationsminister Morgan Johansson: “Men det ska hela tiden vägas mot alternativet. Vad händer om vi får ännu större problem är vi har haft under hösten?” Med “problem” menar han att människor flyr från krig och förtryck och söker en fristad i Sverige.

Jag kan inte förstå att regeringens svar på det är stängda gränser. Jag skäms. Jag är rädd. Och jag undrar vad som är nästa steg? Det är bara ett år sedan valet, men de politiker jag röstade på har i praktisk politik övergett sina påstådda allra mest grundläggande värderingar.

Det är inte “nödvändigt” som de säger. Det är ett svek.

PS. Det är en stor sak för mig att kritisera regeringen så här hårt, om jag talade istället för skrev skulle ni höra hur jag darrade på rösten. Mitt hjärta är ju rödgrönt. Men jag tror att det här är en tid som blir ännu farligare om vi inte alla säger vad vi tycker.