Åsa Petersen

Mitt i Kommunalkrisen kokade Annelie soppa

18 maj 2016

11701145_10153519450493223_615282231589179654_n

Det är en vanlig fredag på jobbet. Annelie och jag har ätit lunch. Innan vi går tillbaka till kontoret måste vi hinna förbi Myrorna. Annelie ska köpa termosar och skedar så att det blir enklare att bjuda EU-migranterna i grannskapet på mat.

När det var som värst i Kommunalkrisen steg Annelie upp extra tidigt om morgnarna och kokade soppa till kvinnan som tiggde på hörnet. Själv hade jag ofta svårt att ens ta mig upp ur sängen, till ännu en arbetsdag i stormens öga.

Men Annelie. Hennes vardagskamp för varje människas anständighet och rätt bara intensifierades. Jag tänker att det var hennes sätt att överleva drevet, som den kämpe hon är. Det finns alltid någon som har det värre. Det gäller att tänka på den personen, och att dela med sig av det en har.

Det är livserfarenhet. Och så klart – en djup känsla för människovärde och jämlikhet. Annelie ”ser sig själv i andra”, som idéhistorikern Sven-Eric Liedman så vackert beskriver solidaritet.

Som Annelies talskrivare har jag fått ta del av allt som pågår i hennes huvud. Och det, kan jag tala om, är inte lite. Associationerna går fort och är vida. Under ett och samma korta samtal kan hon hinna med att knyta samman avtalsrörelsen med flyktingarnas kris och fackliga organiseringsmetoder.

För att sedan övergå till att fundera på hur hon ska få en EU-migrant, som behöver en varm soppa i regnet, att förstå att hon måste lämna igen termosen och skeden så att Annelie kan komma med mat nästa dag också. (Det visade sig senare att översättningen mellan svenska och rumänska inte är svår alls, det gäller bara att peka och le.)

När jag kom till Kommunal hade jag ingen erfarenhet av fackligt arbete. Jag hade skrivit många ledare och krönikor om jämställda löner, men jag förstod inte den svenska modellen på djupet. Kommunal har fått mig förälskad i fackföreningsrörelsen – dess förmåga att påverka människors vardag och liv på riktigt.

Annelie har en stor del i det. Hon visade mig att fackligt arbete inte bara handlar om att förbättra löner och arbetsvillkor. Det är en livshållning. En övertygelse om att solidaritet och sammanhållning – att gadda ihop sig, med Annelies ord – är sättet att förändra världen.

Jag är henne evigt tacksam för det. Och jag älskar hennes soppor – som även jag får smaka när hon märker att jag behöver något värmande.

2 kommentarer

  1. ellinor nordh säger:

    Jag är så glad för att jag haft förmånen att vara vald facklig företrädare under dom år som anneli varit ordförande.
    hon har på ett inspererande sätt lett mig/oss att jobba mot ett arbetsplstsnära fackligt arbete.
    Hon har varit den fackliga ledaren vi behövt.
    Det är med både glädje och sorg jag förbereder mig för min första kongress.
    Så tack anneli för att du är du

  2. Lena Kidsten säger:

    Håller med Ellinor. Tack Annelie för all inspiration, glädje och glöd du gett oss. Du har sett alla och har drivit på för det arbetsplatsnära arbetet. Jag lovar förvalta det du startat väl och fortsätta i den andan. ?

Skriv en kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *