Åsa Petersen

Nyårskrönika 2017

18 december 2017

 

Jag blir alltid romantisk till jul. Det liksom värker om hjärtat. Nostalgi är det kanske, det draget har jag efter min far.

Det här året. På nyårsdagen 2017 hade jag ingen aning om vad jag skulle göra av mig. På trettondagen bestämde jag mig för att frilansa. Så blev jag ledarskribent igen. Det var omtumlande förtjusning.

Men våren gick, och frilanslivet blev för ensamt, alla bylines och läsarreaktioner till trots. Jag spenderade för mycket tid ensam, trots att jag inte är en ensam person. Det var som att isoleras.

Förmodligen var jag trött ända in i själen, efter ett par stormiga år. Jag hade inte kraften en frilansare behöver för att socialisera och sälja.

I början av juli, när många andra åkte till Almedalen, for jag hem till Luleå för att gå i terapi.

Sedan reste jag hela sommaren, kors och tvärs. På ett fik i London, via en kristallklar telefonlinje, gjorde jag upp med IF Metall att komma tillbaka. Det var även i London jag träffade en av mina käraste vänner. Som jag nu, ett knappt halvår senare, inte kan tänka mig livet utan.

Så blev det höst. Jag var inte deprimerad längre. Hade någonstans att gå på dagarna och orkade därför ta vara på mina vänner och min familj på kvällar och helger. Relationer djupnade och stärktes.

Till det här nyåret slutar jag frilansa. Det blir inga fler ledare och krönikor på ett tag, och det är så klart bitterljuvt. Men jag vill hellre vara i det fackliga sammanhanget nu, med mina fina kollegor i vårt viktiga arbete. Och jag vet att jag kommer tillbaka till journalistiken någon gång. Det har jag gjort förr, för det är därifrån jag kommer.

2018 ska jag älska.

”Fyll ditt bröst
låt håret bölja
Du har rätt därtill
Vet att alltid jag dig följa
huru långt du vill”

Skriv en kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *